Det är tufft ekonomiskt att vara ensamstående för mig.
Jag jobbar så mycket jag kan och orkar, men pengarna räcker ändå inte till. De första månaderna det var så fick jag panik, två veckor kvar till lön och redan pank! Men eftersom tiden gått har jag anpassat mig. Det har blivit normalt. Så länge vi har mat kvar antar jag att läget är under kontroll.
Jag har alltid prioriterat frihet, och frihet har inte varit pengar, utan tid. Men det blir ingen riktig frihet
utan ekonomisk trygghet, iallafall inte när en har barn. Pengarna är som bränsle, de vill användas och brinna upp, de är så förgängliga. Så nu har jag bestämt att skaffa mig ett riktigt jobb, måste bara gå i skolan i 4 år först. Det är lite sent påkommet kanske, men nej förresten det går jättebra! Redo att sätta igång vid 47 det blir perfekt.

När det är fredag börjar barnvecka igen, eller slutar.
Dessa barn som flyttar emellan med Ikeakassar och ryggsäck. Var det det bästa jag kunde ge dem? Jag stödjer mig på en doktorsavhandling som jag lyckades hitta i nåt dammigt hörn av google.
Där stod det att av alla tänkbara varianter när föräldrar skiljer sig, är delad vårdnad och halva tiden var, det bästa för barnen. Om inte föräldrarna lyckas ha kvar ett hem till ungarna och själva flytta in och ut, vilket jag inte hört en enda människa som gör. Hallå, finns det?
Det verkade i avhandlingen som om speciellt viktigt är det för pojkar att ha den kontinuerliga kontakten med sina pappor, för att bli dugliga medborgare i vuxenlivet.
Kan det vara så att det är sant? Om jag tänker på de vuxna män jag har omkring mig och deras förhållande till sina pappor, så verkar de ha varit högst frånvarande i flera fall. Med jobb eller missbruk oftast. Men de flesta av har blivit dugliga fäder trots detta, kanske en generationsfråga också. Det finns massor av odugliga mammor också förstås, men det verkar genom historien som om förväntningarna på mödrar varit högre, kanske har det gjort oss dugliga av reflex.
Så självkritisk som jag är i min mammaroll har jag inte heller hört andra pappor vara. Där i mot om många mammor som är. Det är som om det osynliga oket av förväntningarna på oss gör oss självkritiska per automatik. Kanske det inte är så konstigt, ingen mår bra av förväntningar.
Varje gång det blir barnvecka hos mig tänker jag, nu har jag chansen att göra bättre, jag ska verkligen försöka den här gången. Anstränga mig, träna, praktisera, öva.
Heja mamma friskt humör
det är du som susen gör
Mammma Mamma Mamma!!!

Utvärdering efter 1 och 1/2 år som ensamstående varannvecka mamma

Min äldsta son har bott växelvis hos mig i många år, jag har aldrig vant mig vid uppbrotten och avskeden. Nu är det svårt med alla tre varje fredag, antingen för att de kommer eller för att de ska åka. Det blir så tomt när de far, och redan i kväll märks det i oss alla att imorgon är det dags igen. Sen blir det tufft när de kommer tillbaka och ska av reagera sig allt om en vecka.
Jag skulle inte orka ha dem jämt ensam, men jag önskar samtidigt att de slapp flytta emellan.
Okej, utvärdering var det.
Jag är gladare.
Fattigare.
Humörsvängingar, fast mest mellan arg och glad, inte så ledsen som förr.
Skönt att bo ensam i mitt hem och bestämma allt om sitt hem, men jag känner mig ofta ensam med att ta hand om barnen. Skulle vilja ha ett kollektiv runt oss med andra vuxna som också bryr sig om mina barn. På det hela taget mest vinning, men en hel del sorg att inte vara med barnen jämt och samtidigt veta att jag inte skulle orka det ensam. Mina kära barn, de är så himla roliga och jobbiga och jag är en så hopplöst jobbig morsa som försöker och försöker varenda mammavecka.

Hänga ut med fjortisar

Imorgon ska jag åka med min sons klass till dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm.
Jag ska spendera dagen med ett gäng 14-15 åringar och hålla reda på att de alla kommer fram och in i biosalongen.
14 åringar är ganska oförutsägbara och ombytliga, om det inte var för att jag själv var 14 år en gång skulle jag nog inte förstå mycket av deras beteende. Det är knappt att jag gör det ändå. Denna oförmåga till kommunikation, denna inåtvända egotunnel de tycks vandra i, hur dealar man med den?
Jag minns att jag råkade höra min egen pappa när jag var fjorton, prata med sin kompis om mej. Pappa suckade och sa "ja vafan ska man göra? Hur jag än beter mej är det fel."
Deras tystnad av samförstånd gjorde ont i mitt hjärta. För jag kunde inte annat! Jag var tvungen att stänga ute honom och sätta upp en mur av skydd. Mot vad? Nåt som höll på att ta form där inne, någon slags integritet antar jag. Det ska jag komma ihåg när jag vankar här hemma utanför min tonårings dörr och undrar hur man tar sig in.
och i morgon ska jag vara snäll.

Teenager in the house

Idag fyllde min äldsta son 13 år.
Jag är stolt och rörd.
Vädret är idientiskt med vädret som det var då, den dagen för 13 år sedan där vi bodde på en herrgård i Västergötland. Vi hade ett kollektiv i trädgårdsmästarbostaden, jag var så ung, vi hade inga pengar. Jag var full av tillit och idealism. Iljas födelse var det finaste jag någonsin varit med om, varken förr eller senare har jag egentligen upplevt något vackrare.
Det var ju första gången jag födde ett barn, och jag lyckades just vara så närvarande som jag önskat. Jag såg allting på nytt varje sekund under alla de timmar det tog att få ut honom. Mycket tack vare hans pappa som var en helt enastående medfödare. Det var nog det bästa vi gjorde tillsammans i vår relation. Det hade vi ju kunnat fortsätta med, men man kan ju inte va ihop bara för att föda barn tillsammans. Så tog det slut också, men nu är vi grannar. Och idag har vi varit tillsammans nästan hela dagen för att fira vår son. Jag är tacksam för det, tacksam för att få vara med mina barn och för att jag faktiskt pallar att vara med dom. Det är fan inte så lätt. Ibland orkar jag inte mer.
För egentligen är jag nog inte mer än 13 år jag heller, det stannade liksom av där någonstans för mej.
Jag önskar att mina barn blir klokare än jag.
Jag önskar att de får uppleva saker värda att vara i världen för.
Jag önskar att det får känna sej lugna, sköna, trygga i sej själv.

Hälsningar från tonårsmorsan.

Gympapass

Nu ska det bli gympa, barnen vill gå på det.
Där är alla andra barn, de som bor i villor och inte går på waldorfskola.
De bor definitivt inte på Norrtuna som vi, och deras föräldrar har aldrig ens tänkt tanken att de skulle börja på Solvik, som mina barn ska. Det är iallfall vad jag tror om dom, helt fördomsfullt när jag sitter i omklädningsrummet och tänker så medans barnen klär på sej sina ballerinskor, adidasbrallor och Starwars t-shirts.
Jag har kört dit med med min 6 åring, han är så socialt begåvad och helt orädd för nya människor.
Han kastar sej direkt in i samtalen och frågar vad barnen heter och hur gamla de är. Han känner sej hemma när allt är nytt och möjligt att upptäcka. Inne i salen sätter jag mej på en sån där smal bänk, de ser likadana ut som för 30 år sen när jag gick på gympalektion i skolan.
När jag ser mej omkring ser jag att allt ser likadant ut som för 30 år sen, bommarna som man hissar ner från taket, madrasserna, ribbstolarna, plintarna. Ingenting har förändrats i gympasalarna från Dalarna och hit.
Så sätter passet igång, idag ska det vara styrkepass. Alla delas upp två och två och får jobba på en station och sen flytta framåt när musiken stoppar.
Och det är ju så gott tänkt, det förstår jag ju, och alla vill så väl, det ser jag ju.
Men jag, inuti mej växer den där känslan av ofrihet sej stark. Den bar jag med mej genom hela min skoltid. Att måsta göra det som dom säger att man ska, att följa strömmen, att stå i ledet.
Att med en rockring rockar man, att med en bom balanserar man. Inget annat, tro inte att det går att göra på ett annat sätt. Jag sprängs av såna här gympasalen, de äter upp mej! Det får mej att känna mej liten och ofri.
Jag faktiskt hatar fritidsaktiviteter, för de gör en ännu mer ofri, passa tider, tro att man har fritid fast det är precis lika tvunget som skolan.
När det enda jag vill är att flyta ut över världen som ett tunt dis och upplösas i en stilla vind.
Vilken tur att jag bara är en betraktare som låter hjärnan älta sina långa haranger, igen och igen.
Och att det är min son som gör gympan och inte jag.

Bråk

Varför bråkar barnen hela tiden?
Och varför stör det mej så oerhört?
Om jag bara lät dem hållas vore kanske det allra bästa?
Men det känns som att de kan slå ihjäl varann på riktigt ibland, eller klämma ihjäl eller hoppa ihjäl.
Jag måste helt enkelt vara där och kontrollera.
Jag har tänkt att de bråkar mer för att de är halvsyskon? Eller för att den äldsta bor varannan vecka bara? Men andra föräldrar som jag pratar med bekräftar att deras barn också bråkar, fast de har helt andra omständigheter än oss.
Och kanske är det så att barnen själva inte mår dåligt av att bråka. Att det bara är ett av sätten som man kan förhålla sej till varann.
Iallfall är det jävligt tröttsamt, och jag undrar ibland varför har jag valt det här? Hur kunde jag vara så jävla dum?

Totalt ur rutin efter en vecka hemma med sjuka barn.
Åh, jag som älskar vardag när allt är i sin ordning och alla går till sina dagliga verksamheter.
Nu tycks allt vara flytande, som snor, som ovissa timmar där man uppehåller sej.
Jag som har så mycket att göra! Stressmaran rider min rygg.
Och det är ju ändå jag själv som satt detta enorma hjul i rullning, hela tiden kommer det till nya projekt som ska tas om hand. Marknad igen, körkortsplugg, syltkok, måla om ateljen, läsa böcker för min kurs, backa runt hörn, parkera minst 100 gånger har körskoläraren sagt osv. Plus vikariera på lite olika jobb. Ska det alltid vara så här?

Inskolning

Jag sitter av en timmes tid medan Silas är ensam på nya dagis. Det är inskolningsdagar och i mitt hjärta har jag svårt att klippa av bandet som alltid är med Silas.
Va snabbt fröknarna tycker jag ska gå iväg, vid grinden tvekar jag, åh jag vill inte gå, min lilla plutte, han är så väldigt liten! Tänk om han blir ledsen, tänk om fröknarna inte ser honom och han ramlar in i nån buske och glöms bort. Men Silas tänker inte på mej, han springer redan runt huset med alla andra barn.
Men åh, jag måste gå iväg det är ju det som är själva inskolningen.
Jag har ju längtat efter det här, de egna timmarna. Varsågod, här är de!

Det slår aldrig fel.
Kvällen innan jag ska överlämna min äldsta son till sin pappa efter 2 veckor hos oss, kommer en krampaktig sorg över mej, som ett mörker, som en gråt.
Aldrig, aldrig vänjer jag mej.

Det luktar socker på Skansen

Och alla som är här idag är barnfamiljer.
Vi rullar runt våra vagnar som ett gäng hungriga robotar, utsvultna på vårsol och vilda djur.
Jag tycker bara synd om alla djur jag ser, men det kan jag ju inte säga hela tiden, det är så negativt
och hur känns det för barnen när jag släpat hit dom och så säger deras mamma att det är hemskt?
Men det är också härligt, jag älskar Majmånad och jag älskar det här berget mitt i Stockholm som är en sån symbol för hemslöjd, tradition, kulturhistoria.
Varje år i hela mitt liv ska jag komma hit och trampa mina fötter på precis samma stenar.
Varje år ska jag ha en underbar känsla av att det aldrig varit vår förut i hela mitt liv och jag ska älska det älska det älska det!

Lyckost

När jag är lycklig och allt tycks underbart, flödande och tillgängligt då tror jag att det strax ska få ett tvärt slut.
Jag har inte tillit till att livet kan vara strålande under ett längre tag.
Var har jag lärt att jordelivet är hårt? Vart kommer det ifrån?
Som vi människor strävar, som vi lider, frukar och kämpar är det svårt att lära sej annat än just detta, att världen är hård.

Ikväll är jag ensam med min Elvinson hemma, det händer aldrig att vi två är själva, jag glädjs åt dessa timmar innan lillbrorsan och pappan kommer hem.
Jag är jävligt glad redan från början, för en så simpel sak som att jag haft en bra körlektion på körskolan, för att Maj är en underbar månad, för att jag skrattar och för att jag är själv hemma med min son som är den vackraste varelsen i hela universum!
Jag vill prata med Elvin, fråga viktiga saker om hans kompisar, om hur han känner sej i sitt liv. Jag vill krypa intill honom helt nära.
Han vill att vi ska spela monopol, "visst säger jag, anything you want baby!" Och jag vill fira att körlektionen gick så bra, jag öppnar en flaska vin och dricker ett glas på mindre än en minut.
Allt känns ännu bättre, jag garvar åt CHANS och ALLMÄNNING när det står att jag ska betala 1,5 miljoner till privatskolan i terminsavgift, när jag får GÅ I FÄNGELSE och Sergels torg bara kostar 800 tusen.
Elvin berättar att en granntant jagade honom och hans kompisar igår för att de retades, det låter så osannolikt jag säger att han ska svära på sin hjärtas heder att det är sant.
-Min hjärtas heder? Vad betyder det?
-Att du måste säga sant för ditt eget hjärta.
Jag känner mej berusad och försöker skärpa mej så att inte Elvin ska märka nåt.
Han svär på sitt hjärtas heder, men när jag säger att jag ska fråga tanten imorgon undrar han vad som händer om han inte sagt sant iallafall....
Varför låter jag honom inte fantisera?
Vi älskar varandra nu, han älskar grytan som jag lagat fast han inte var hungrig nyss.
Jag längtar efter att vara naken och sårbar med barnen, men jag vill inte fläka ut mej för dem.
Jag längtar efter att nå mitt eget innersta, men jag skyller hela tiden på att jag har familjen i ansiktet så jag inte ser nåt. Och hela hela tiden som Elvin sitter mittemot mej vid bordet och är mitt eget lilla barn som jag älskar, som jag vill skydda från världens alla faror, hela tiden är jag rädd att mista honom, att det hårda och kärva ska ta det jag älskar ifrån mej.
Se efter Elvin, se efter barnen, låt oss alla springa fria i paradiset.
Jag öppnar dörrarna dit in nu, NU!

Snön faller.
Jag har varit hemma i två veckor snart med sjuka barn.
Allt går runt i en liten, liten bubbla som heter snor, hosta, feber, dricka jos, lägenhet, backen, konsum, gymet och det lilla jobbet.
Det var allt.
Och så önskar jag att vintern var till enda, tyckte jag om vintern när jag var barn?
Tror inte jag hade någon åsikt, den bara var.
Nu tycker jag sannerligen inte om den, att frysa i mörkret är som en förbannelse.
Härom morgonen när jag gick i Ytterjärna var kölden total,som ett massivt kraftfullt väsen som höll mej och de få människor jag mötte på vägen i ett stenhårt grepp.
Men det var vackert, det måste jag säga.

Dagarna går

Det börjar bli tjatigt, men livet som småbarnsmorsa är tjatigt.
Som ett gammalt tuggummi som går och går, dag efter dag med nåt litet andningshål här och där. Och man står ju ut för att barnen är så vackra! För att man älskar dom så ini helvete mycket!
Men en dag som idag blir inte mycket gjort, och det är som att jag aldrig kan fatta att det alltid är så!
Det är ju på sätt och vis skönt, jag ger inte upp mina storslagna planer om att sortera i ett skåp, måla om ett bord, skriva på en text. Fast när klockan är kväller igen har jag inte fått gjort ett enda jota.
Ge upp, ge upp, varför ska vi göra nåt alls?
Var det egentligen meningen att vi skulle göra så mycket?

BUS

Barnteater BUS idag med Elvin, min son som är 5 år.
Vi gör aldrig något själva så det här var på tiden!
Vilken fin teater! Så uttänkt och välgjort.
Och där sitter alla mammor och pappor med peruker och lösnäsor och löjliga hattar
och ser så löjligt gulliga ut, men de har bara gjort som de blivit uppmanade av skådespelarna. Fast själv får jag inte klä ut mej för Elvin, han tycker det är skämsigt.
Då tänker jag att jag ska önska mej en peruk i julklapp, för jag älskar att klä ut mej!
Jag skulle verkligen gilla att laga middag med en peruk på huvudet!
Liva upp vardan så den blir lite mer fräsig...

Att vara med barnen

Jag vill låta mina barn bli sej själva.
Inte förtrycka deras uttryck och känslor.
Inte försöka ändra på dem, utan låta dem vara som de är.
Det är inte så lätt, många gånger gör jag bara automatiskt det som
ligger mej närmast. Jag tystar dem. Jag orkar inte. Jag vill inte se.
Det är ansträngande att hela tiden agera efter ett uttänkt sätt som inte
kommer naturligt för en.
Men försöka göra sitt bästa dag efter dag efter dag....

Så här säger Osho

[The new sannyasin says she is concerned about screaming at her son. Osho asks her to give an example, and she replies: He comes up to his sister and he pinches her and she shrieks. It makes me nervous and so I scream at him to stop it.]

Osho – No, don’t be worried about screaming – not at all. It is natural. Just one thing you have to remember – balance it by loving. There are moments when one wants to scream – and the chil-dren understand that, because they themselves scream. That is really their language. If you are feeling boiling within and you don’t scream, the child feels disturbed very much at what is happening, because it is beyond him to understand. He can feel…. Your very vibe is screaming and you are not screaming; you are even smiling, controlling. The child is disturbed very much by that because he feels the mother is cheating – and they never forgive cheating.

They are always ready to accept truth. Children are very very empirical, very earthy, down to earth. They can accept your screaming because they also scream when they feel like that. They will feel a bridge between you and them if you scream. The only thing to be done is, don’t feel guilty about it, otherwise your guilt will be disturbing. Your guilt will create problems for them. They will start feeling that they are the cause of your guilt; they are making you feel guilty. That will create guilt in them. Guilt creates guilt.

So scream when you feel like it. The only thing to remember is to balance it by love. Then love also madly. When you are screaming at them, you have to love them also, just the same mad way. Hug them, dance with them. They will understand that their mother is wild, and they know that she loves them so she has the right to scream also. If you only scream and don’t love them with intensity and passion, then there is a problem. So the problem does not arise out of screaming. It arises if you don’t balance it by love.

So just go on balancing, that’s all. And be true. If you feel like screaming, you feel like screaming. What can you do? All that you can do is going to be a sort of repression. You can repress it, you can hold it in, but it will come out in indirect ways. And children cannot understand those indirect ways – they are not yet civilised. They don’t know the language of repression. When they have done something wrong, they can understand that they are being beaten, but they cannot understand when they are doing something wrong and they have been caught and you smile. This simply puzles them. It is so unnatural; they cannot believe it. The mother must be faking it, because they cannot do it, so how can you? And of course they are closer to nature than you and they understand nature more than you.

When a child comes and he has done something wrong, he comes ready to be beaten, slapped. If you don’t slap him, his expectations are not fulfilled, he will be frustrated. If you hit him hard, nothing is wrong, only it should be warm. That hit should be warm, not cold – and there is a great difference between the two. A cold hit or a cold slapping comes only if you repress.

For example a child has done something and you have repressed your anger. This was the warm moment. If you had hit him, screamed at him, everything would have been warm and alive, but you repressed it. Later when the child is not doing anything – six hours have passed and he has forgotten completely – you cannot forget; you have repressed it. Now the whole thing has gone cold. Now you find some excuse: ’You have not done your homework! Where is your homework!’ Now this is cold and you are taking revenge – and you will take revenge otherwise it will hang around you. You have to do something otherwise you will not be able to get rid of it.

You find some rational excuse. Screaming was very irrational, but natural. You will find some unnatural but rational excuse – that he has not done his homework or his clothes are dirty or he has not taken a shower today. Now you are angry but your anger is cold. You may get rid of it; that too will be ugly. It is just like eating cold food – it takes long to digest; it becomes heavy on the stomach.

The child cannot understand; it is almost impossible. He has not done anything. He was not expecting this and he has completely forgotten what happened six hours ago. He never carries any memory that long. Then a distrust arises because he thinks the mother is somehow totally different from him. When he has done something wrong, she smiles. And when he has not done anything wrong, she is ready to slap him or scream. And a cold scream is heartless.

So be warm. They are your children, you are their mother. You have to be in a natural, flowing relationship. Don’t listen to what psychologists go on talking about – fifty percent of it is almost rubbish. They have destroyed many beautiful things in the world. Now mothers and fathers are reading their manuals on how to behave with their children. What foolishness! One simply knows… by being a mother you know how to behave. No need to learn from anybody. Just be natural.

These manuals are all to be burned. Listen to nature. You are a mother so you know. No cat goes and consults any manual on how to catch rats. She simply jumps and catches. She is a cat – that’s enough! No certificate is needed, no counsellors are needed. You are a mother – finished! Your mother nature will take care. Just be natural, and always balance. If you are natural it will balance itself. And I am saying it only so you don’t forget it. Otherwise there is a possibility that you can scream and be natural and you may not love them.

And love is not something only in the mind – that you think you love them. Do something – just as you scream. A scream is a physical thing. Sometimes sing and dance also because you have such a beautiful child. Then there is no problem. Sometimes hug him, take him close… Let him feel your body and feel his body. He is part of your body. He needs your warmth. Sometimes take his hand and run around the house… go swimming. Sometimes take him in the shower and stand naked, both stand naked, under the shower, and then he’ll understand perfectly well that his mother is natural; whatsoever she does is right. I don’t see that there is any problem. Good.

Source – Osho Book “Dance Your Way to God”

Det är klart att man inte ska slå barnen som han förespråkar. Men han kommer ju från Indien och där slår man ännu sina barn, som även i många andra delar av världen. Men annars tycker jag det är så bra! Tack för det Osho, du var hyvens!

Barnuppfostran

Idag kan jag inte stå ut med att det är minst 15 år kvar tills barnen flyttar hemifrån!
När man är borta från dem ett par dagar får man istället för mer tålamod, mindre.
Idag har jag skrikit saker som " Men gå uuuut härifrån!" Om ni inte är stilla så släcker jag lampan så det blir kolmörkt! Nu får ni tamefan va tysta! Kan ni ta och lugna ner er! Sluuuuta nu då för artitusende gången! Måste ni slåss hela tiden? Sluuuta retas nu då! Vafan gör du?" Jag borde filma mej själv, det skulle vara fruktansvärt att titta på.

Jag tänker på barnen

Sommarlovet rullar på.
Dagar fyllda av husfixing och trädgårdsbestyr, primitiv diskning och matlagning.
Ungarna drar runt, ibland uttråkade ibland mer inspirerade. Men skulle man fråga dem om de vill åka hem till betongen skulle svaret vara bli ett rungande JA.
Det här är min dröm, inte deras.
Jag ville så gärna att de skulle få lite skog och mark, lite egen yta att vara kungar över. Men de är helt invaggade i att leva bland andra människor, på en gård där det alltid finns lekande barn.
Så det är mitt stora huvudbry här, om de har det bra eller ej.
Jag har sagt till mej själv att det är nyttigt för barn att bli uttråkade, ur det spirar den egna krativiteten. Men jag ser faktiskt inte att det är så på riktigt.
Det finns ju så mycket fint här, insekter och vind genom trädens löv, en stor himmel, grusvägar som leder någonstans, dikeskanter.

Kanske har tiderna förändrats, barn kanske måste få konstant underhållning för att utvecklas?

Utopisk söndagsplan

Idag när jag vaknade tänkte jag "idag ska jag vara en underbar mamma!
Jag ska diska ute och jag ska ha en stor färgglad turban på huvudet och bara skratta åt allting. Det gör ingenting om barnen avbryter mej och vill bli gungade, då springer jag bara dit och ger ashög fart så de skriker av glädje. När Silas och kattungen mosar min klematis, som trots att den blivit avbiten två gånger tagit sej och nu äntligen växt till sej lite, så skrattar jag bara igen!"
Shit, vilket utopi men vad nice om jag verkligen var så!!! Varför är jag inte så?
Varför får jag psykbryt av allting?
Det enda som verkligen betyder något är ju att ge och få kärlek, det är ju det jag vill!