Klockan är halv ett och vi kom precis in genom dörren, mina sura söner och jag.
Ute regnar det och blixtrar för första gången på evigheter.
Vi har varit på fest i en trädgård bland moussetårtor och kräftor.
Det mesta gick väl fel, eller gick det rätt? Kanske är det samma sak, eller lika bra...
Kanske var det en svart dag i Maria Thuns så och skördekalender,  en sån här dag när man inte ska göra någonting helst.
Jag får inget svar eller direktiv av mina förfäder på hur man bör leva sitt liv, så jag vet inte.
Det är människorna, hela tiden människorna som cirkulerar, finns till, jag uppsöker dom, vi finns runt varann...
Men jag avskyr människor, för jag är misantrop i mitt hjärta, en äkta misantrop.
En misantrop som inte klarar sej utan människor, kanske ett vanligt fenomen.
Ju äldre jag blir ju svårare har jag för folk. Men inte individerna, mer hela mänsklighet sammantagen.
Det är lite otydligt det här, svårt att förklara.
Men jag vet vad jag behöver, en ensam plats på jorden där jag kan banka en spade, slita med grenar och ge fan i vad alla andra gör. Här i civilisationen invaderas jag av grannar, skolfolk, bussfolk, bilister, sopåkare, cafeägare och verenda jävel stör mej.
Men vet ni vad som är sant?
Det är jag som har fel.
Alla människor kommer från samma goda hjärta.

Jag har glömt bort att skriva. Allt är rörigt. Inuti och utanpå. Det finns ingen som styr upp det heller, själv är jag okapabel. Jag försöker med en handskriven lista, den försvinner snart i kaoset. 

Hur kan det vara att allt plötsligt rullat igång från att vara stilla?

Det kan ju bara betyda att det inte behöver vara så...

Jag stannar i vallmokaplarnas rassel, hos kycklingarna som får bo hos Görel nu, i det gröna havsvattnet  i Spanien.

Salta

Okej.

Om 4 timmar måste jag gå upp för att packa ihop oss och åka till Sverige. 

Och jag kan inte sova.

Barnens farfar har radion på i rummet bredvid för att kunna sova, eller är det för  att slippa drömma?

Jag tänker på Sverige där jag ligger, jag har läst på Facebook idag för här finns internet. Och Dagens Nyheter har jag läst. Ursvenskt. Jag blev inte så sugen, på Sverige, jag ville mest stanna här. Nu har jag landat till slut och det tog jättemånga dagar. Jag satt hårt fast i den svenska jorden, jag ville inte släppa in nåt nytt. Men det spirade in av sej själv,  jag kunde inte motstå.

En dag stod jag på en hög klippa och var tvungen att hoppa i havet för att komma tillbaka till land. Jag hade klättrat upp via en tunn repstege och det gick inte att komma ner samma väg, så inget val.

Jag var så rädd. Havet kastade sej mot klipporna, stora turkosa vågor med kokande skum på topparna.

Ingen chans att se botten i alla virvlar. Jag stod så länge och sa till mej själv "hoppa nu då! Hoppa!!" 

Men det gick inte, jag kände på rädslan, den satt i huvudet. Den var rädd för smärta, för det okända, den var rädd att försvinna ner i djupet.

Till slut tog jag steget ut i luften och i samma ögonblick var det för sent att ångra sej. 

En fransk familj applåderade mej på stranden, men jag kände mej mest som en fegis ändå.

Men nåt hände, för dagen innan hade jag snorklar för första gången i mitt liv och det var en total aha-upplevelse. Som att jag fick havet i present. Jag blev så tagen av havsbotten, en ny dimension av världen som jag aldrig sett med mina egna ögon. Allt det tillsammans gjorde mej närvarande på något sätt, då vill man heller inget annat vara.

Nu är det bara 3 och en halvtimme kvar, jag måste sova! Nu gör jag det bara! Nu!

Klockan halv två kommer vi iväg. Den varmaste tiden på dygnet. Alla är sura, det är så inihelvete varmt! Så kommer vi fram till stranden på andra sidan stan och det är bara så underbart! Vattnet kristallklart och fullt av liv. Maneter, fiskar, sjögräs i alla färger, grottor, klippor, todo!

Lyckans ost jag, som får ha alla mina barn och deras pappor hos mej! Nu kan jag gå och dö i en spansk buske med ett leende på läpparna.

Om natten är poolen varm som ljummet kiss, olivträden ser ut som gamla troll i nattlampornas sken, barnen tröttnar aldrig på att bada. Klockan tolv går vi och käkar spagetti på restaurangen bredvid.

Jag ser att passionfrukten blommar och har fått frukter, och här växer de bara rakt upp och ner på staketet. Sagolika växtkraft! ur jorden här sprutar träden upp. Ändå är det så torrt i Madrid att man får nässår utan att ha gjort nåt.

Mitt i stan ligger ett ockuperat hus som ser jättefint ut, men när jag går förbi sitter ett stort gäng på gatan och skrävlar. Jag känner mej verkligen som en turist, som en storvuxet jätteturist med bleka håriga ben. Helst skulle jag vilja säga " hej, får jag kolla in hemma hos er?" Men det verkar väldigt långsökt i min turistroll, som ett slags studiebesök eller va?

Det här huset anses nog som det värsta i I farfars kvarter. Jag tycker det är finast. Jag skulle vilja säga till den gamla mannen som bor där att han har ett jättefint ställe, men jag pratar för dålig spanska.

Spanska fåglar

Det kanske är för att jag saknar kycklingarna och hönsen som varit med oss hela sommaren i Dalarna. Men jag kan inte motstå dessa kitschiga småfåglar i den billiga spanska kinaaffären. Det är som om jag bara måste befria dom därifrån och ta dem med mej hem.

Nu åker vi över Tyskland. Jag ser alla åkrar och fält där nere. Små leksaksformer av odlingar som människor  brutit mark för i gamla tider. Hela jorden är odlad, det ser man ju så här från ovan. Förutom det som är berg eller vatten, stad eller skog. Vilket slitande! Vilka hundratals år av generationer människor. Jag vet ju själv hur det är att få rent några kvadratmeter mark, men nu pratar vi HELA jorden! Samtidigt tittar jag på den lilla inplastade salladen i papplådan jag fått som färdkost. Ett krispigt illgrönt blad över ett par bleka falaflar. Det verkar så konstgjort här uppe i luften. Men det kommer ju där nerifrån, hur osannolikt det än tycks!

Och alltid kommer det tillbaka till att jag skulle vilja odla allt själv, klara mej så mycket som möjligt utan förpackningar. Det är frihet, det skulle jag tycks om!

Även om det aldrig blir så, så när jag min dröm.