Att slåss mot naturen

Att upprätthålla en trädgård kräver ordning och diciplin. Att konsekvent hålla naturen borta även om en vill att trädgården ska se naturligt ut. Det räcker med att inte klippa gräsmattan före midsommar, eller inte rensa sina perennrabatter, de är övervuxna i ett litet kick. Herre gud! Ska det vara så svårt! Vad är det egentligen som händer där nere i jorden? Det är inte ens lätt att få särskilt många grödor att växa i vårt klimat och ÄNDÅ sprutar det upp mängder av olika ogrässorter som tar över terrängen när jag tittar bort ett tag.  Efter några timmars ogräsrensning börjar jag sucka och svära. Ska all min dyrbara tid gå åt till detta? Jag ser ju att det blir fint, för det är så vi människor vill ha det, rent och öppen jord i rabatterna Men naturen börjar genast jobba på att skjuta nya skott från underjorden, svårare att dra upp denna gång för det blir lite senare på säsongen. Å, ja jag vet att du tänker "man kan faktiskt täckodla" eller "Det är väl ändå inte så farligt, om du hatar det så mycket gör det inte dåra!" Men det är inte det, visst kan jag täcka, men det finns inget att täcka med i början av april, visst kan jag låta bli, men jag vill klaga på naturen! För jag tycker fenomenet är intressant och fascinerande. Hur vi kämpar och kämpar och när vi sen är borta går det på några korta ögonblick så är våra livsverk till trädgårdar övervuxna om ingen tar över vår ambition att hålla den öppen.
Bättre att gjuta ett betongslott om nåt ska finnas kvar efter ens död, eller en jättelik skulptur i brons. Eller... massa fina bilder inne i huvudet på barnen och barnbarnen, av blommande sommar och sockerätor på en liten stör, några jordgubbar som smakade så ljuvt mot gommen, de hade farmor odlat. Bärbuskarna som en kunde ligga under och äta från. Alla humlor och fjärilar som samlades där. Vackert ändå, väldigt värdefullt vackert.

Vinterträdgård

En resa norröver, genom tät dimma och duggregn. 

Vi kommer fram i mörkret, den fuktiga luften går att äta i den nattysta trädgården. 

Här bor våra vänner, det är varmt och kärt, man vill aldrig åka hem. Man vill för alltid sitta i skymningsljuset vid fönstret i kökssoffan, och se ut över trädgårdslanden. Färgerna är så vackra den här vintern. Äntligen börjar ett nytt år, det ska bli bra, det här året. Det är visst hästens år, då blir det bra.

Från paradisets lustgård

Kära löjtnanshjärta! Varför älskar jag dej så? Du får mitt hjärta att vibrera som en liten fjäril i vårljuset. Här sjunger fåglarna från morgon till kväll, jag vet inte deras namn men jag söker efter dom med blicken mellan trädens nyutsprungna blad. Någonstans doftar balsampoppeln, helt oansenlig i sin fysiska kropp, men alldeles sagolikt, alldeles galet aromatisk. Jag måste ha den med mej när jag far! Jag måste plocka fickorna fulla av den feta, skånska mullen,av sniglar och kirskål. Precis allt måste jag bevara så jag inte glömmer hur saligt det är!

Sav

Jag dricker björksav varje dag för jag har hört att det hjälper mot pollenallergi Det är som att få en del av trädets essens och livskraft, känns asbra! Om man inte har någonting kan man dricka björksav och koka sej en liten nässelsoppa så här års, om man har en kastrull förstås...

Från ett sagorum

Precis innan solen gick ner bakom trädtopparna, var jag tvungen att kasta mej ut ur det lilla sagorummet som jag lånat av Antero för att skriva i. Jag hade suttit framför det vackra fönstret och tittat på en liten, liten fågel som sjöng sitt allra högsta i päronträdet där utanför. Jag fylldes av den där ohejdbara känslan att jag älskar! Att våren kommer! Att det finns liv! Att jag vill leva!
Att jag är fri!
Där ute blommar scillan bland stenarna, som små porslinsblommor. I den kalla kvällsluften står den så självklar och lyser nedanför huset. Jag får en impuls att springa till skogs, men jag är rädd att någon ska se mej.
Och det är kallare än jag trodde, genast vill jag tillbaka in i värmen och bli en liten människa i det där lilla sköna rummet igen. Vårruset hejdade sej, inser att vintern inte släppt greppet ännu.

Evighetsvinter

Jag vet det nu i kväll, det blir aldrig vår och sommar igen. Det blir vinter istället, på nytt. Fast det kommer vara ljust och vi kommer alla säga "Ja, det är så här nu, vad kan man göra... emigrera."
Men ingen av oss kommer göra det, för tiderna är så dåliga söderut, bäst att stanna här i ulltröja och vinterjacka med suck och pust och ingen förändring.
Eller? Ska isen smälta bort? Ska det återigen blomma på ängarna? Det verkar vara en alldlels för ljuvlig dröm för att vara sann!

Tomaten i tomaten

Det här var så himla fint! Jag har aldrig sett något liknande! Inuti tomaten har fröna börjat gro, man ser tom. det första gröna hjärtbladet!
Jag har inget val, jag måste plantera dom när de nu visat sån livskraft.
Även om tomatplantor i min vård tenderar att bli väldigt rangliga och klena

Det här är blommor som jag odlat, jag förstår inte riktigt hur det gick till, från det minsta lilla frö som jag i lite kärlek och stress slängde ner lite halvdant nånstans växte det till sin hela skönhet och fullkomlighet. Det är så obeskrivligt fint!

Jag har en trädgårdsblogg som jag skriver på ibland.

Krokus utanför min Norrtunaport.


Första blåsippan på väg till Solvikskolan utanför Järna.

Oranie

Oranie är mitt favoritäpple i världen.
Detta glansiga lilla vackra äpple, ganska syrligt med vitt, lite gult kött.
Oansenligt på nåt sätt men helt beroendeframkallande.
Har jag tänkt i tio år sedan jag upptäckte det.
Idag hittade jag ett träd efter jobbet i en tom hästhage, jag slank in och fyllde ryggsäcken. Nu ska det tuggas i flera dagar! tänkte jag glatt.
Det är bara ett problem, när man liksom bestämt sej för att något är det bästa man vet och så var det inte lika gott som man trodde....
vad ska man göra då?
Ändå älska det, för det är ju så gulligt att ha ett favoäpple!

Sommarstress

Det har verkligen varit en riktig sommardag i dag! Och jag kan knappt tro det, jag är beredd att förlåta all kyla och mörker för en så här underbar svensk försommardag!
Flera gånger under dagen stannar jag i alla mina hektiska göromål i trädgården och tittar upp i himlen, lyssnar på fågelsången från skogens alla träd. Jag älskar det här! Jag är så svensk som älskar det här så mycket!
Men sen kan jag inte njuta mer, jag har en uppskruvad klocka i mej som vill ha reslutat, vägen dit är oviktig för mej, det ska bara bli färdigt. Alltså trädgårdslandet, alla plantorna, gräsmattan som nu är en nässel och vildhallonäng mm mm mm.
För vem gör jag det? Det är inte för mej, isåfall gör jag det för att plåga mej själv.
Jag ser ingen utväg, det är som ett kors jag måste bära själv. Det är så så mycket som jag vill få till här vid huset och när jag är här äter den känslan upp mej alldeles!
Kära mej själv, hur ska jag göra allt så att det känns njutningsfullt istället för stress?

Titta vilka fantastiska kastanjegroddar! kan det bli stora träd av dem till slut? Det verkar så oerhört otroligt!

Frölycka

Nu har jag beställt fröer från Runåbergs!
Åh vad det är underbart med fröööööön, så små och trinda
och inuti sej ruvar de på hemligheten om en underbar växt som ska växa ut!
Hur är det möjligt? Det är verkligen ett av livets mirakel!
Jag ger mej på någa svåra grejer i år, sparris och purjolök tex.
Livet är värt att leva när man får så frön!

Djurvännen talar

Nu har jag börjat drömma om sommaren! Om allt jag vill göra när det börjar våras vid vårat hus. Det vore underbart med några hönor! Det är så fint att titta på höns och höra på deras kackel. För barn tror jag det är väldigt bra att ha djur, att studera och
lära känna. Själv har jag aldrig varit nån direkt djurvän, får dåligt samvete av hundar
som vill bli klappade hela tiden, eller ensamma kaniner som sitter i sina burar.
När vi har varit i Indien på vintrarna har det funnits en hund, Tommy han tillhör Matilda som vi hyr av. Av någon outgrundlig anledning tydde sej Tommy alltid till mej och bara mej, jag var så trött på honom många gånger när han satt bredvid mej på stranden, eller gick helt tätt intill mitt ben varje gång jag skulle nånstans. Men Tommy litade på mej. Nu skulle jag vara snäll mot honom om han var här.
Alla i min familj vill ha en hund utom jag, jag är liksom rädd för ansvaret.
Kanske ska jag utmana mej själv i sommar och verkligen skaffa några hönor, det kan väl inte vara så farligt?

Laurel

Utanför farfars hus i Spanien växer ett stort lagerbladsträd.
Grenarna sträcker sej in över balkongen och varje gång vi varit där har jag fyllt en liten påse och tagit med hem till Sverige.
Varje blad är totalaromatiskt! När de är färska doftar de himmelskt!
För mej som vuxit upp i det karga Dalarna av odlingszon 4-5 är det närmast en paradisisk upplevelse att böja sej över ballkongräcket och plocka dessa gudagåvor!
Precis nu när jag drog ut den lilla glaslådan i kryddskåpet såg jag att bladen nästan är slut, och vi har inga planer på att åka till Spanien i det närmsta...
Snopet, mina vardagskok har ofta ett par lagerblad i sej, what to do?
Skriva ett brev till farfar och be honom skicka?
Han skulle nog hånskratta lite, "öh, varför går de inte bara till affären och köper lite?"Han kanske inte ens vet att det växer ett lagerbladsträd där utanför hans fönster, det är sånt som bara är när man lever i Spanien.

tillbaka från landet

Höstdagar i dalaskogen.
Ännu är marken så mjuk att det går att gräva om de små grönsaklanden första dagen efter vi kommit.
Bara några grönkålsplantor stod tappra och stolta kvar i jorden, allt annat är förändrat, vissnat och klätt i tät rimfrost ända fram på dagen, solen når inte över trädtopparna så här års.
Vi småpular, räfsar lite eklöv, bär in krukor och lådor under tak. Jag bygger en skitful eklövskompost, min vän Fia har läst i en bok att eklövskompost blir som grädde om man sköter den rätt i några år och det vill jag gärna ha!
Jag och Andres fantiserar om hur vi ska renovera köket nästa år om vi har några pengar, men vi har båda svårt att föreställa oss hur något kommer bli som inte finns.
Spisens kakel ska vi knacka ner och slänga på nytt fint murbruk, vi behöver en ny vedspis, nytt golv in, kanske lercleana väggarna. Är det snyggt med lerclening och panel tillsammans? Slipa inuti de gamla skåpen och måla dem, använda de gamla slitna skåpdörrarna men fräscha upp dem med lite färg och nya knoppar. Åh vad jag ska ta i och jobba och gno! Känner mej så inspirerad!
Men vet ju att när det väl är dags kommer så mycket i vägen, diska, laga mat, ett barn som måste sova. Egentligen är det otroligt att jag behåller illusionen om att jag ska få något gjort överhuvudtaget! Men det är kanske längtan efter att få skapa och som håller mej uppe...

Lite gnäll

Jag är själv med barnen en tid för A jobbar i Dalarna jag är så sluuut, orkar inte diska eller plocka upp tusen kulor från golvet. Vill bara kolla på film å va ifred.
I helgen var vi i vårat Stora Moren hus och det var konstigt, jag har redan sagt hejdå inför vintern i mitt hjärta. Det blir tydligt hur primitivt och komplicerat det är att vara där när det inte är sommar. Blött i gräset, kallt i huset, Elvin vill bajsa men absolut inte på dasset, mössen gnager i skåpet, diska och hämta vatten, nä jag orkar inte mer jobb nu! På det sättet är det härligt att komma hem till badkar och varma rum i lägenheten.
Allt stod iallafall orört i mitt lilla trädgårdsland, och blommorna hade slagit ut många fler och äpplena hade börjat falla från det skruttiga gamla äppelträdet, goda.
Snart kommer vinterkappan och lägger sej över det svenska landet i ett halvår, det är så himla länge och jag vet att jag ståår inte uuuuut när det blir januari och fortfarande är det sååå lång tid tills våren kommer.
Jag går i dessa tankar redan nu och kan inte helt tycka om hösten därför att.
Inget annat, inget nytt, bara undrar vem som röstade på Svd? Kollar folk i affären och undrar, var det han? Var det hon?

Sommarens sista dag

Nu åker vi hem, jag är sorgsen och lite förväntansfull inför hösten.
Barnen och jag skördar grönkål, potatis, persilja, morötter och gröna tomater.
Påsar som kommer ligga i kylskåpet i lägenheten och påminna
om de fuktiga odlingsbäddarna i skogen.
Hela dagen går till att städa och packa ner och packa in och förvara.
När allt är färdiglastat och alla tagit plats i våran buss störtar jag ut i skymningsljuset för att plocka en sista bukett ringblommor och krasse, jag måste ha det med till köksbordet i Järna! Alla vill bli plockade, så generöst bjuder de mej sina vackra kronor. Tack kära blommor för att ni ger er så vackert!

Snart är jag långt borta från den här platsen i skogen, här kommer humlorna och fåglarna surra och sjunga utan att jag hör dom.
Snart minns jag bara i bilder.

un verano mas, porfa

Nu är det kväller, barnen somnade innan 9, vilken superlyx!
Jag försöker andas, stressa ner, är så uppskruvad hela dagarna av
att vara till för barnen och hinna få nåt gjort med hus och trädgård.

Jag önskar mej en till sommar nu direkt. Jag har inte fått nog!
Känner ingen större entusiasm över den nalkande hösten, med vintern som följer.
Jag önskar det var maj igen direkt...

Planterade ett äppelträd idag som väntat hela sommaren på att få komma i jorden,
det var från vännen Anna, hon har gjort det på Capellagården, en rysk sort, Antonovka.
Skulle givit det jord som vi lagt Silas moderkaka i förra sommaren där den komposterats så fint, men det glömde jag bort, snopet.
Vart ska jag göra av den magiska jorden nu?