Jag trotsade november och for till stan på skrivretreat. Det var det bästa jag gjort sen den tidiga höstens svampplock i Dalarna. Jag var tungsint, sorgsen och låg i morse men efter skrivande i två timmar glad som en liten vinterlärka, upplyft och inspirerad. Allt bara vände! Hur är det möjligt?
Så lätt att fastna i sitt spår och tro att en inte orkar göra nytt, men det är tvärtom- gör en nåt lite fint för sig själv den här tiden på året då blir det jättetrevligt.

                                            Jag på Svedmyra station efter Alvas workshop.
Inte gör det nåt alls att jag får fara hem i lysrörsupplysta pendeltåg och störta i säng för att orka upp imorn, jag har bilder av barndomsskogar och frostigt gräs på näthinnan.

Vad hände?
Jag höll en skrivworkshop som jag sett fram emot mycket.
En skara förväntansfulla, öppna, vackra människor kom i solskenet och tog plats
vid bänkarna i det varma rum vi ställt i ordning med levande ljus och eld i kaminen.
Jag var inte nervös längre, från att ha grubblat på det ultimata upplägget, skrivit ordningen om och om igen kände jag mig plötsligt stabil och närvarande.
Kanske för att jag fått nån slags uppenbarelse om vad jag vill vara, ett par dagar tidigare.
Att bli större, en vuxen som håller. Den mamma som jag själv längtar efter. Den förälder
som nästan alla jag känner längtar efter. Alltså, det är symboliska i att vara en en sån slags vuxen skulle jag vilja bli om jag kan.
Med detta blev skrivworkshopen väldigt kär och nära, det är lätt att var närvarande när man vill vara
där man är. Deltagarna delade med sig av sina texter och det var så darrande fint.
MEN sen efteråt när jag satt i bilen på väg hem och kände efter inuti, var jag så otroligt sorgsen.
Men jag kunde inte alls förstå varför. Det var slut, jag var trött, men det var helt lyckat och bra och jag hade gjort mitt bästa. Ändå denna sorg som bara välde upp och ville gråta. Väl hemma kolla kalendern.
P M S
Det slår aldrig fel.

Jag håller på att skriva en text om ett finrum på 70-talet. Vilket fenomen egentligen.
Och att det fanns kvar så länge i tiden.
Jag googlar för att hitta bilder, men hur jag än söker tycker jag inte det finns så mycket. (internet är ändå väldigt begränsat kan jag tycka...)
Inga bilder som påminner om just det här finrummet som jag var i, eller möblerna som fanns där.
Jag kanske måste skriva min egen bok om finrum, den kan heta "Mitt förhållande till finrum"

Refuseringsbrev

Vad är bra text och vad är dålig?

Jag har just fått min sjunde refusering av åtta möjliga, på ett barnboksmanus som jag skickade till förlag i våras. Jag kan inte påstå att jag hade så höga förväntningar från början. Jag kände liksom på mig att texten var för kompakt, och obearbetad. Ändå har jag jobbat om varje stycke minst tio gånger, för att lätta upp, förtydliga och förbättra.

Och så till slut orkade jag inte mer och skickade jag in det trots mina tvivel, bara för att få det gjort.

Bara för att prova processen.
Berättelsen är en hjältesaga, med en flicka i huvudrollen, som hör någon aldrig sluta gråta i skogen långt borta. Hon ger sej ut på en räddningsexpedition med sina djurvänner.

Och fast jag inte förväntade mig att det skulle bli antaget, fanns det ett litet hopp, så nu är jag i alla fall besviken. 

Sitter här i skymningen och retar upp mig över att jag läst så många dåliga böcker. Hur fick blev de till? Vem bestämde att de skulle få finnas och inte min poetiska saga?

Jag har inte den minsta lust att gå tillbaka i historien och försöka förbättra den ytterligare. Jag vill hellre börja jobba med nästa skrivprojekt. 

Grävstarum

Jag är förälskad här. Det finns inget bättre rum att sitta i. Det är som om det här stora trädet har förmågan att få orden att flöda ur mej. Det blir ju inte alltid bra, det jag skriver men ganska ofta blir det nåt som går att använda.

På vissa platser genomströmmas man av  möjligheter, här är det så.

För det är jag tacksam.

Inspiration dada

”För att göra en dadaistisk dikt
Ta en tidning.
Ta en sax.
Välj ut en artikel som är lika lång som Ni har tänkt Er dikten.
Klipp ut artikeln.
Klipp därefter ut orden i artikeln, ett efter ett, och lägg dem i en påse.
Skaka påsen kraftigt.
Ta sedan ut bitarna i tur och ordning.
Skriv av dem noga.
Dikten kommer att likna Er.
Och så står Ni där som författare, oändligt originell och med en sensibilitet som är charmerande om än bortom gemene mans förståelse.” 

 

Som så många gånger finns inget tillräckligt neutralt personligt att skriva.
Jag har börjat i en ny skrivarklass, jag ska skriva. Jag SKA skriva.
Jag måste bara låsa in mej i en knäpptyst garderob för att få ro.
Få ro
Få ro
Få ro
Jag har tittat på alla i min klass hela dagen och tänkt på vad de är för ena.
Men slutsatsen är ändå, vi är alla kött och blod och våra hjärnor funkar trots allt ganska lika.

Den här kvällen

Kvällen är ljum och ljuv, jag vill egentligen bara galoppera ut bland de grönskande bladen, men jag håller mej kvar framför dataskärmen som min egen fånge. Jag tänker på min skrivkurs som är slut, jag sörjer lite.
Hur ska jag klara det nu? helt själv...
Jag behöver den där uppbackningen, någon som håller mej om ryggen. Det är iallafall vad jag inbillat mej. Under skrivåret har jag på något sätt förstått hur svårt det är, att skrivandet är ett hantverk jag måste lära mej att bemästra. Kanske har jag talang, men det räcker inte så långt. Jag måste skriva och skriva och skriva och läsa, läsa, läsa. "Klassikerna ska man plöja", sa en bokförläggare vi hälsade på med skolan, "litteratur som hållit genom årtionden". Jaha, var börjar man då?
Strindberg kanske, men honom är jag inte så sugen på för den kvinnofientliga attityd han verkar ha. Hur ska jag kunna läsa honom med öppet sinne?
Förläggaren sa "läs Harry Martinsson", jag har inte läst något av honom heller. Jag gillar Moa Martinsson, känner mej nära henne för att hon var mamma och kvinna. Och när jag frågar förläggaren vilken är hans kvinnliga favorit genom tiderna tänker han en stund och säger "Selma Lagerlöf." Och det var ju på något sätt typiskt, vem skulle han annars tänka på? Då säger jag att jag menade en internationellt känd författarinna, men det kommer han inte på någon. Sara Lidman, Kerstin Ekman får han ur sej i förbifarten, men det är mer som om han minns att de finns...
Ja, jag får väl läsa Semla då, har börjat på Gösta Berlings saga förut och tyckte den kändes seeeeg.
Men kanske är den nyttig, och tar mej till en plats jag aldrig varit förr. Och kanske får jag mer språk att använda. Jag som tänkte att det var så enkelt, bara fatta pennan och dra iväg!

Varför jag inte skriver

O gud o gud!
Vankar som en robot mellan fyra väggar, mellan centrum och dagis, som en levande halvdöd, som en halvdöd men lite levande. Allt som jag gör för de andra. Handlar stora hushållsostar, tänker på hur många timmars sömn jag kommer få, tänker på vilken tid jag kommer bli väckt imorgonbitti.
Ser fram emot att gå på fest, vad det nu är för roligt med det. Titta på de andra, göra några krumsprång, se ut, se ner, se in. Uppleva att hjärnan är urblåst, att det inte spirar inspirerande tentakler ut i universum för att undersöka...
Allt är vinters fel, allt skyller jag på att jag bor vid Nordpolen, nästan vid Nordpolen.
Kanske var det dumt att tro att livet skulle bli roligare än så här, vad jag än företog mej. För jag vet ju att det sitter egentligen innerst inne i mej, det tråkiga, det som inte är pillemariskt, förföriskt, underbart.
 Det som heter, "jag har genomskådat allt och det blir inte roligare än så här"

Sofi Oksanen och jag

Jag njuter av ensamma timmar.
Bara jag som går fram i den trånga hallen och slänger lite skor  i väggen.
Bara jag som lagar mat i det trånga köket, äter och lyssnar på radio samtidigt och hör vartenda ord som kommer ur radiohögtalaren.
Vardag är det bästa, när alla är där de ska vara och jag vet hur många timmar jag kan sitta i tystnad med min text.
Den här texten, växer fram mer och mer, jag går hela tiden tillbaka och stuvar om, och det blir faktiskt bättre och bättre. Jag vet att det ska rinna, orden ska rinna och flöda, inte stanna upp, inte haka fast sej i munnen när man läser högt.
Men det är en sagolik utmaning att få ihop alla trådar så det inte linkar, och det gör det kanske ändå.
Just nu ska vi läsa boken Utrensning av Sofi Oksanen på min skrivkurs. Den är förtrollande välskriven och jag kan inte sluta läsa! Gud va hon har skrivit en bra bok! Sån precision och sån spänningshållning. Jag suger i mej som en liten igel, och känner mej avundsjuk på Sofi Oksanen som har en sån förmåga att skriva så bra!

Nobelpriset i litteratur gick till kinesen Mo Yan.
Hur kunde jag tro att det skulle gå till en kvinna, det blir alltid nån gubbe som får det.
Gud så enfomigt! Men han skriver kanske bra?

Jag börjar förstå hur jag själv skriver.
Varje morgon sätter jag mej i mitt lilla hörn i köket, jag kan koncentrera mej ungefär två till tre timmar, sen verkar det vara slut. Men under den tiden flyter det på som om jag är i trans, jag vet inte var orden kommer ifrån..ibland.
Ibland är det faktiskt tvärstopp. Och så ringer telefon, och så kommer jag på något helt annat som jag börjar göra och tappar helt spåret.
Men den största upptäckten är nog ändå att det går väldigt långsamt, även om det flyter tar det en evinnerlig tid, om jag skulle skriva en stor bok skulle jag behöva ägna resten av mitt liv åt det.
Jag skriver på en saga, den handlar om en flicka, först trodde jag att det var mej det handlade om, men nu har hon fått ett eget liv.
Sen går jag ut på myren och plockar tranbär, men jag leker inte att jag är en fattig flicka. Jag kan liksom inte längre....

Alltså mitt nya liv är något alldeles paradisiskt!
Idag har jag suttit i två timmar i streck och skrivit på en text om ett kök som jag var i som barn.
Jag var där på riktigt idag! Det var som när jag var liten och ritade bilder eller lekte, helt närvarande.
Barnen går på dagis och jag får ha de här timmarna för skapande, det är en lyx utan dess like.
Jag blir rädd att det ska försvinna när det smakar så gott.
Och jag vill så gärna göra det! Det är en guds gåva.

Gud va jag känner mej glad, inspirerad och upplyft! Jag har börjat på en skrivarkurs och jag ska skrivaskrivaskriva! Jag längtar efter att gå till skolan igen imorgon och träffa alla mina klasskompisar! Jag förstår ju i min hjärna att det inte kommer vara lika roligt hela året, men just idag, den första känns det välsignat!
Tack för den här jättefina presenten till mej själv!

Nu skriver jag på kvällarna, och läser det jag skrivit så ögonen blir torra och sura.
Det är en utmaning utan dess like, jag förfasas och älskar det samtidigt.
Jag har längtat hela mitt liv efter att gå in i sagan och orden, nu ska jag fanimej göra det!
Mitt självkritiska jag undrar, varför ska jag göra det här? Och min allsmäktiga modergudinna som skyddar mej från allt ont svarar, för att du kan.

Im writing in the evnings, and read what I wrote as my eyes becomes dry and sour.
It is a challenge as no other, Im horriefied and loving it at the same time.
Iv been longing my whole life to go into the stories and the words, now I will do it no matter what!
My selfcritical me wonders, why should I do this? And my almighty mothergoddess who protects me from all evil answers, because you can.

Skrivaskrivaskriva

Jag har alltid velat skriva! Nu ska jag göra det, verkligen!
Orden ska flöda som små magiska fjärilar ur pennan, på tangentbordet ur min skalle.
Det är bara min egen rädsla som stoppar mej från att blomstra ut i skriveri.