Temat på föräldramötet, Att sätta gränser.
Vi får prata två och två, jag vet redan vad jag ska säga.
Att jag inte vill ta ansvar, vara vuxen. Jag vill helst att mina barn ska
ta ansvar själva. Jag hör ju hur fel det låter, men det är så.
Det krävs så mycket ansträngning för att stå upp för gränser, ofta känner
jag inte att jag har rätt att begränsa, men jag gör det ändå hela dagarna för hur skulle det annars gå?
Känslan är att jag hela tiden håller in tömmarna, drar i dem för att sakta ner farten.
Vad är det som är så läskigt med att bli vuxen?
Det är något ensamt över det, att stå själv och stå kvar.
Jag önskar att det fanns en hel stab av vuxna som hjälpte mig ta hand om mina barn, jag känner mig så otillräcklig.

Jag drömmer varje natt om växter och blommor som öppnar sig och slår ut framför mina ögon.
Eller frodiga skogar som tornar upp sig för mig.
I natt stod jag alldeles intill en syrenbuske på min gård mellan betonghusen, den blommade trots att det bara är januari, jag häpnade i drömmen. Det var så märkligt och enastående, känslan av hur besynnerligt det var dröjde kvar mer än själva blommorna. Jag längtar så mycket efter att följa ett träd från litet till större, jag längtar efter att alltid ha en trädgård som utvecklas och växer med åren. Det är förstås denna längtan som bubblar upp på nätterna, det går inte att värja sig i nattens mörker mot det som vill ta form i hjärnan.
Jag vill också ha kycklingar, eller göra dem i min äggkläckningsmaskin som jag köpte i Spanien förra året. Men hur ska det gå? Var ska jag göra av dem när jag far bort? Mina tidigare kläck har jag haft i köket i lägenheten tills det blev sommarlov och vi flyttade till landet, det gick bra, men doftade inte så gott. Och alla tyckte det var så lustigt! Höns i köket! Det låter kanske som potatisland i vardagsrummet eller vaddå? Ibland undrar jag om jag obemärkt gett upp min dröm, och ÄR det ens min dröm längre? Drömmen om landet oh djuren och odlingarna. Kan en dröm suddas ut och försvinna om den dröjer för länge med att införlivas?