Idag har de kommit! Två kattsyskon som vi väntat på. Nu är de här och det känns så roligt och varmt i hjärtat. Jag har oroat mig lite för att det ska bli meeer stress i mitt redan så stress liv. Men nu när de väl är här vill jag bara vara med dem, titta på dem, sitta med dem, fota, klappa, kela, ha dem! De påminner mig om de riktiga livet, levande och inte så kontrollerat och uträknat och förutbestämt.
Jag har blivit så bekväm och slätstruken så här i medelåldern, det smärtar mig när jag blir varse.
Jag kan inte somna in på en soffa när dagen gryr längre, någonstans i en förort jag inte känner. Jag måste ligga bekvämt, nedsläckt och i absolut tystnad.
Skulle heller aldrig kasta mig ut på vägarna och lifta, utan pengar och utan mål. Känns ju helt livsfarligt och absolut ingenting en gör i 46-års åldern.
Inte heller skulle jag skriva ett kärleksbrev till någon jag tycker om men aldrig pratat med, så som jag gjort många gånger i livet och sällan, eller aldrig ens fick svar. Nu vet jag bättre att inte utsätta mig.
Mina vänner pratar om att pensionsspara, och om jag förut knappast lyssnade med ett halvt öra, börjar nu en oro vibrera i mitt bröst. Borde också jag?
Den bekväma drömmen, att aldrig behöva frysa eller hungra. Att alltid ha pengar på kontot och varmvatten i kranen. Den är basal och primär, inte att förakta. Men jag vill inte vara rädd
för att ha det obekvämt, för att allt plötsligt förändras och blir något annat. Jag vill vara fri och äga mina dagar.
Mina barn skäms över min bil, så som jag skämdes över mina föräldrars.
Den var visserligen ett strå vassare i sin skämshet, en illgul före detta TELEVERKET Renault utan baksäte. Vi fick halvsitta på golvet i lastutrymmet där bak på väg till skolan och skramla runt.
På min Peugeot 406 är fronten lös och sitter fast med en spännrem runt kaross och motorhuv.
Ovanför vänster framdäck finns en massiv silvertejpslagning som flapprar lite i vinden,
men döljer det hålrum av rost därunder.
På ena långsidan ett djupt ärr efter repning på annan bil och dörrarna går varken att stänga eller öppna. Oftast går jag in genom bakdörren och kryper fram för att sparka upp framdörren.
Men ljudsystemet är fantastisk och bilen är stor och tung och ligger skön på vägen vid torrt väglag.
Accelererar långsamt men stadigt upp på motorvägen.
Så om detta, att vara tacksam över det en har i livet.
Tänk, jag har en egen bil som startar varje morgon trots -15 grader minus! Jag har ett första hands kontrakt på en orenoverad lägenhet med tre rum och kök och det är alltid någorlunda varmt där och det finns ändlösa liter varmvatten att fylla badkaret med. Och jag har till och med ett eget sommarhus!
Det ligger förstås i ett ganska oattraktiva område och det är rätt skruttigt, men det är ändå mitt.
Men det är jag är mest tacksam för är ändå mina barn, tre friska, starka, vackra ynglingar som alla började livet i min mage och sög sig fast vid mitt bröst. Jag har burit dem och älskat dem så mycket att det gör ont i hjärtat. Och så är det dom som skäms så fruktansvärt över bilen att de liksom håller andan och fryser till is när vi cruisar genom Järna centrum. Cirkeln är sluten, allt hänger ihop. Jag, barnen, bilen.
Februari månad och oxveckorna lunkar på.
Jag sitter med ett utkast till uppsats på min kurs till folkhögskolelärare och försöker fokusera.
Att skriva akademisk text till en högskoleutbildning innebär att skala bort allt det som intresserar mig. Kvar blir teori och resonemang. Alltså inga detaljerade skönbeskrivningar och ingen poesi.
Inga utmejslade personporträtt eller smaskiga miljöbeskrivningar. Kanske min själ dör på vägen, eller iallafall hamnar i koma. Väck mig till sommaren är ni snälla!
