Imperiet - Tiggarens tal

Imperiet var det bästa jag visste, hur kunde jag glömma det?
I dimman av allt har de försvunnit. Ikväll lyssnar jag på Imperiet och diskar, jag ryser för att det är så bra och för att jag känner så mycket igen när jag hör texten, den suggestiva musiken. Det är ju lite pubertalt, men det är sant och de brann! Det räknas!

Det verkar som jag har en hönsblogg nu för tiden.
Jag tycker oftast inte jag har så mycket jag vill dela i det offentliga rummet,
och livet rullar på den här vintern utan speciellt mycket extravaganta händelser. Mina hönor är nog det mest händelserika för mej just nu.
Men idag när jag var och handlade i Järna centrum och regnet plaskade i ansiktet på mej
tänkte jag att jag vill skriva om tiggare.
Nu sitter det romska män till och med utanför Ica i Järna med pappersmuggar och hoppas på att få en slant. Jag skriver till och med, för jag antar att de bor nånstans i utkanten av Stockholm centrum och Järna är trots allt ganska långt från stan.
Min instinkta känsla är att jag vill ge pengar, någon ber om det, då vill jag ge.
Men sen tänker jag, att det gör mej till någon jag inte vill vara, någon som accepterar att det ska finnas tiggare, någon som ska få lite bättre samvete för att man slänger ner en femma i papperskoppen.
Alla borde ha rätt till ett drägligt liv, till ett okej ställe att bo på, till mat och kläder till sej själva och sina barn. Jag har hört såna sorgliga historier från Rumänien dit folk jag känner åkt för att bygga hus tillsammans med romer. Om ensamstående tonårsmödrar som vandrar barfota i snön, om barn som gråter av hunger. Detta händer i EU idag. Dessa romer som sitter utanför Ica och ler så vänligt mot mej kommer troligtvis från Rumänien. Här kan de tjäna ihop mer på att tigga en månad än vad det tjänar på ett skitjobb i Rumänien. Vad ska jag göra? Gå in och köpa mat åt dom? Bestämma mej för att jag bara ger pengar till kvinnor? Aldrig ge något? Jag har inte tid att engagera mej ideellt, så vad kan jag göra? Världen är så skev, jag vill inte vara här, men om jag lever så har jag inget val.

Anton Berg marsipanägg

Första lilla ägg från höna som kläcktes hemma hos mej i höstas! Det är som ett litet påskägg! Stora ägg kommer från en av de nya hönorna som gömmer sej under huset dygnet runt. Jag vet inte vad jag ska göra för att få med dom i gruppen? De är sin egen lilla rädda grupp och de andra är så taskiga mot dom. Det är dumt.

Nya pullor

Det har kommit tre hönor till i min skara.

De ser ut som helvete och verkar inte må så bra. Där de växte upp fanns 2500 likadana hönor, utfodrade med ekologiskt foder och tillgång till utevistelse. En vanlig ekologisk hönsfarm i Sverige, där hela besättningen gasas ihjäl efter ett och ett halvt års äggkläckande. Dock fick minst 800 hundra av dessa nya hem eftersom de bortskänktes på blocket. Tre av dom är alltså hos  mej, hos oss.

Men oj va de inte har det roligt. De andra, mina små godingar som jag skämt bort och gosat med, beter sej som en fascistisk mobb. I mina mänskliga ögon förstås, sinsemellan håller de nog bara på att rangordna sej.

De har redan lagt ägg, men det känns mer som om de är frampressande i ångest än av värpglädje.

Junibacken är inte Disney

Jag blir överväldigad av inspiration på junibacken! Jag vill ha det likadant hemma. Några hängivna scenografer har gjort ett superdetaljerat arbete med mycket känsla. Alla gamla interiörer man kan känna igen, bruksföremål från farmors tid.

 Bilderna ovan tog jag i sista stund innan de stängde, men det finns tusen andra roliga motiv. 

Verkligen dyrt inträda, vilket är osympatiskt. Annars nästan bara roligt!

Så här läser jag på en skrivblogg idag när jag söker roliga, inspirerande skrivövningar.
"I dikt är allt tillåtet.
Det är därför det är så lätt att börja älska poesi. Du kan skriva precis som du har lust och bryta mot alla regler. Du behöver inte använda punkter eller stor bokstav om du inte vill. Du har full frihet att leka med språket och orden. Allt kan hända i dikt. Det är bara din fantasi som sätter gränserna."
 Just så bara!
Jag märker att jag härmar Bruna K Öijer när jag skriver, och det försöker jag säga till mej själv att man får, det är tillåtet att härma nån man tycker skriver bra.
B. K Öijer skriver så att jag förstår att, så där tänker ju jag också, utan att veta om det! Men jag kan inte kan sätta orden på, lika fenomenalt som han.... fast jag tränar varje dag.

         Avslöjande          av Bruno K Öijer

vid det dukade bordet
satt dom vuxna och umgicks
du lekte att avståndet
själva tomheten mellan dom
satt som kungakronor på deras huvuden
och du förstod tidigt vilka du kunde lita på
vilka som tyckte om saker som växte fritt
dom andra satt bara stela osäkra ihåliga
och visade inga känslor
visade ingenting
som om deras liv och själar
var en sorts brottsplatser
områden dom inte längre vågade besöka
av rädsla att bli ertappade
avslöjade

När barnen somnat och jag vaknat upp efter att ha somnat med dom, då är jag sur och
tror att ett ny mörk dag har börjat. Jag vill ha socker, jävligt mycket.
Jag länsar godispåsar högst upp i skåpet, som barnen fått lämna i från sej alla lördagar när vi tycker det räcker. Alla godispåsar överblivna från kalas, en gammal tomtecholkad i foliepapper, några mörka bitar, de sista i aladinasken. Jag vill slänga godispapprena direkt på golvet och pissa på dom, jag är inte bara trött och vresig, jag är arg. För jag har tvättat sju maskiner i tvättstugan och gått upp och ner med astunga ikeakassar till tredje våningen där jag bor. Och för att vintern är oändlig och aldrig kommer det bli sol igen.
Det är som att jag ger igen på en okänd gammal fiende när jag smackar i mej massa godis om natten, men det enda som kommer hända är att barnen blir ledsna och tycker att jag är dum i huvudet. Om jag erkänner förstås...