Vart är flickorna Tintin?

Fredagsbio i storstan.
Jag och äldsta sonen går på Tintin.
Det är en kvinna med i filmen som är något framtonad och kanske fyra till i bakgrunden. Annars bara män.
Pirater, korkade sjömän, araber och poliser.
Det är något avtändande med detta faktum.
Något förlegat och ogenomtänkt.
Ska man bara acceptera sånt?
Hur påverkar det alla pojkar och flickor som INTE ser kvinnor i film och böcker och spel?
Men det förstås, hade det varit flickor med I Tintinfilmen då måste det handla om kärlek och då blir det ingen actionfilm...

En gång har jag skickat ett brev till Jan Lööf, han som skrivit massa barnböcker
som mina barn och jag själv älskat att läsa. "Sagan om det röda äpplet" och "Skrotnisse" bla.
Jag såg aldrig någon kvinnlig frontfigur i någon enda av hans böcker, fy fan va trisst!
Det kunde han väl bjussa på! tyckte jag och skrev det i ett brev....
Jag fick aldrig något svar, men sen kom det ut en till bok "Matildas katter".
Alltid nåt!

Läsa bok

Alla barnböcker är sannerligen inte bra.
Ibland är bilderna shysta men texten har inget skönt flyt för den som ska läsa högt.
För att det ska gå hem hos mej måste det vara flöde i orden.
Och storyn vara bra förstås, så att barnen kan relatera till den och tycka att det är spännande. Många gånger undrar jag hur böcker lyckats bli publicerade när historierna är så kassa...
Här är några barnböcker som jag gillar att läsa.

Morfar Sjörövare av Jan Lööf, rolig och lätt att läsa för den är så välskriven. Har jag läst ca 1000 gånger.

Långa Ben av Tomas och Annaklara Tidholm, en poetisk saga som många av deras andra böcker. Min bästa favorit!

Per och Pompe av Barbro Lindgren med bilder av Eva Eriksson, vilken höjdare! och jag gråter på slutet för det är så rörande.

Lilla människa

När jag blev vuxen och började tänka på att få barn blev jag imponerad av vissa föräldrar som verkade coola.
Jag tänkte att det var ashäftigt att skaffa barn och samtidigt vara cool och avspänd.
Gud vilken föreställning!
Nu tycker jag snarare att alla föräldrar är som barn själva, inklusive jag.
Att skaffa barn betyder inte att man är det minsta vuxen eller mogen eller redo att lära sej något nytt.
Det betyder faktiskt ingenting!
Vilken idiot som helst kan skaffa barn.

Sen är det barnens tur att göra sej av med oss och allt vi lastat på dem av våra sorger och besvikelser, det är allas vår uppgift att göra oss av med, eftersom vi alla är barn till någon.
Arvsynd.
Jag vill själv inte bära den mer.
Nu får det fanimej räcka!
Det är dags att ta några steg framåt i utvecklingen, så här kan man ju inte hålla på?
Eller?
En sak till, har vi inte alla ide´n om att de äldre vet och är de mer kloka? Det stämmer ju inte en millimeter. Iallafall inte här hos oss i västvärlden, kanske i några utdöda indianstammar var det så, kanske i den gamla tiden när man ännu berättade sagor. Nu tycker jag ofta att gamla är de mest inskränkta, rädda, misstänksamma och fördomsfulla.
Vad hände med människan?
Vad var det egentligen meningen att vi skulle förstå och uträtta?

Inge mer dravel

Jag läste just en intervju med Torgny Lindgren och han kommenterade hur han inte vill skriva självbiografiskt, han gillar inte det självutlämnande skrivandet som folk ägnar sej åt i sina bloggar tex.
Ja men för fan, det tycker jag ju jag med! Så jag tog bort mitt senaste inlägg från i lördags, det var helt ointressant för nån att läsa, massa dravel om mitt lilla privata liv. Vem ska läsa det? Och varför?
Det känns helt rätt, från och med nu ska jag bara skriva sådant som verkligen känns viktigt, från hjärtat, inga jävla tacosrecept.