Att kastas mellan världarna, fast det är samma land.
Från min tysta skog och timmerhus till lägenhet och motorvägsbrus.
Utan barn i flera veckor, nu är de plötsligt här igen och fyller ut varenda centimeter
med sitt varande. Kanske i förrgår förstod jag det är sommarlov, jag har varit ledig men stressad i över en månad. Nu ska jag väl kunna ha det lite skönt äntligen. Kanske, om det går?
Vad är det ideala sommarlovet ändå? Inre frid. En frid som sprider sig genom kroppen upp i huvudet och domnar av en, med en mild ton av sötma.
 Men jag räknar även sommarlovet i prestation, hur mycket arbete har jag lyckats utföra på sommarstället? Kom jag iväg till de platser jag tänkte besöka? Svar nej. Inget blev gjort och ingenstans åkte jag. Hade tänkt mig en stor Skåneturné, Österlen, Malmö och sen till pappa på Bjäre. Också en tur till Värmland genom Västerdalarna för att se Västanå teater. Nada de nada.
Skyll på bilen, skyll på barnen, skyll på tiden. Men vet att jag egentligen inte orkade planera och genomföra. Jag har visserligen målat en gammal utemöbel knallrosa och av misstag lyckats odla en fantastisk vallmobädd. Himmel, se min prestation och förlåt att jag inte kunde bättre!

Dassbygge

Jag bygge och tänker och klurar för första gången i mitt liv inför  något som bara jag gör, själv.
Har faktisk aldrig byggt nåt tidigare. För jag kan inte, har jag tänkt. Men jag kan ju visst! Värsta ingenjör-hjärnan. Tänker ut olika hål och slangar och mått och bara göra. Åker till min kompis och lånar sticksåg, åker till brädgården och köper små bräder, känner mig så stolt och vill bara sitta på dasset med en liten lampa hela natten. Så här.

Men under dagen har jag jobbat så här.

Det är något gott som branden medfört, att jag måste göra om allting själv. 

Med stor vördnad ser jag trädgården återhämta sig, tom. träden som blivit brännskadade kommer tillbaka med ny kraft, nya blad som spricker ut i de svarta stammarna. Den här sommaren hade inte varit den samma utan elden, tror att jag kan glädjas mer på många sätt för allt jag har kvar. Så märkligt är livet va, att  förödelse kan få oss att uppskatta det vi ändå har. Vad det låter klyschigt, men nu förstår jag att klyschan är sann.

Idag har mina barn åkt till Spanien. Tomhet. Ensamhet. Sommarlediga dagar utan fyllnad. Nu ska jag djupdyka in i ensamheten och det läskiga med att vara där. Jag ska rensa och göra nytt.
Mitt hår har jag klippt av, som varit långt de sista 20 åren. Min dator måste jag tömma på allt och starta om för den är så full av virus att den inte går att använda längre. Mitt överfulla  källarförråd, elden vid mitt sommarhus som brände upp allt jag samlat under många år. Är det en sån tid nu? Att göra upp, rensa ut och ge plats för det nya? I så fall måste jag välkomna det, hur gör en det?
Stå med öppna armar mot skogen och solnedgångarna, mot himlen och havet, kanske faller det ner över mig, kanske sveper det in över mig. Var öppen och låt ske.