Idag tänker jag på Gertrud som somnade i går och inte vaknar mer till jordelivet.
All min kärlek till henne! All min kärlek till Sara!

pladder

Åh vad jag har pratat idag!
Har jag överhuvudtaget sagt något vettigt? Något nytt?
Eller var det bara samma upprepningar från alla andra dagar i mitt liv?
Jag tror jag har några mallar som jag omedvetet följer när jag kommunicerar med andra människor.
Där ingår några olika jargonger;
mitt trixiga knixig jag som gillar att vara lite fräck och skämtsam.
Eller mitt jagvetvadjagprataromförjagharlevti36år.
De tar sej lite olika former beroende på vem jag pratar med.
Nej! Nu när jag skrev det där precis vet jag verkligen inte alls om det är så?
Jag vet faktiskt ingenting....

Iallfall blev min mittenson Elvin 5 år idag! Och jag har varit hans mamma i 5 år!
Det känner jag mej stolt över!
Han är så liten, men ändå så stor! Jag älskar honom hela mitt liv!

5år och nyfödd

En sång till Gertrud

Mormors begravning

Nu är mamma hemma igen.
Mamman jag.
Det är förstås som om jag aldrig åkt någonstans, för här hemma rullar det ju på som vanligt.
Nu bär jag den där märkliga resan till Jönköping i mitt inre.
Som en dröm.
Det här minns jag.
Ett rum i ett gammalt sjukhem med högt i tak där jag sover hela natten som en död.
Min mamma och jag i blåsten på väg till kyrkan.
Doften i en blomsteraffär, jag vill ha en vit lilja.
Min styvfars tårade ögon.
Blommorna på mormors kista, som om de växte upp ur dess inre.
Mammas arm under greppet av min hand, jag trycker hårt.
Jag lämnar tillbaka arvsynden i samma ögonblick jag lägger blomman på kistans lock.
Ingen är skyldig.
Småländska kajor runt trädens bara grenar.
Mot alpstugan där förtäring ska intas.
Uråldrig utsikt över Vättern frysta vatten.
Ett par vackra ögon med grönt och brunt som hoppas och skuttar som vilda ungar.
Efter två timmar vill jag plötsligt vara ensam, måste det.
En blurrig tågresa, varken på väg bort eller hem, natten mörk.
Jag vill gråta över en hink.

Bloggkarta

Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Det var ju lätt!

Späckat schema

Det händer så mycket dessa dagar.
jag ska åka på begravning imorgon för min mormor har dött nu, 104 år gammal.
Det är första gången jag ska sova ensam på flera år, jag ser fram emot det
även om jag åker dit för begravningen.
Jag ska ha på mej en kavaj som min mormor har sytt, det känns fint.
Det kunde hon verkligen bra mormor, sy. Hon gjorde så där väldigt noga som jag aldrig
skulle ha tålamod eller kunskap till. Vi pratade aldrig om hennes sömnad, vi pratade aldrig om något personligt överhuvudtaget.
Jag kan inte säga att jag kände henne.

Sen händer det att jag ska starta en trädgårdsblogg för Pralin. Jag har haft såna enorma problem att komma på ett bra namn!
Det ska ju vara ett riktigt bra namn tycker jag, så att man kommer ihåg det.
Klaras trädgårdsblogg, då tänker jag själv bara på Underbara Clara, eller Gröna sköna blogg kanske? Eller Stora Moren trädgård som är namnet på byn där vårat hus ligger.
Hjälp! Vad är bra? Jag tycker inte jag hittar så många vackra användbara ord.

Och så ska det bli kalas för Elvin som fyller 5 år på lördag, han vill ha skattjakt och paket och raketer och fiskedamm! Och det är klart man vill göra allt för sin lilla älskliga son.
Plus att det är maskerad på dagis och han behöver ha en Zorrodräkt.

Alla dessa vardaglia göramål som ska styras upp och planeras och genomdrivas.
Ibland känns det som att med åldern har det blivit trögare flyt, det flöt helt enkelt på bättre när jag var 20, nu måste jag verkligen anstränga mej för att saker ska bli till!
Jobba, stäva på, framåt.

Barnbarnbarn

Det är som om varandet med barnen har blivit mer krävande de sista dagarna.
De är en ny dynamik emellan dem som är mer bråkig och tävling.
Jag blir stressad och lättar från markens yta, rösten gäll och rörelserna ryckiga.
Herre Gud! Hur ska jag ro detta i land! I minst 15 år till kommer det pågå!
Inte undra på att man pustar ut när de äntligen har somnat, då kan man låssas att
allt är lugnt.

Barnledig lördag i stan

Tiden går så fort när man är BARNLEDIG.
(Vilket ord)
Jag försöker registrera och lägg märket till saker som jag ofta inte har en chans att se
för att barnen hela tiden är där och kräver fokus.
Det blir mest människorna jag tittar på, alla dessa människor!
Fik med unga människor, fik med blandat unga och äldre människor, ett kondis med
bara äldre människor, vilket ska vi välja?
Vi har inte så lust på unga människor, faktiskt föredrar vi gamlingar, det blir kondis. Vi hinner med två och en restaurang.
Jo, dagen är helt lyckad, bara så knapp, jag skulle behöva mycket längre tid för att
verkligen smälta in i det faktum att vi är själv.
Hur ser vi ut tillsammans? Jag känner mej gammal, men ganska fin. Andres ser fin ut tycker jag, en aning trött kanske...
Vi pratar hela tiden, är det ett gott tecken? Det skulle jag nog tyckt när jag var yngre och såg ett par upptagna i ett samtal, "de har verkligen något att säga varann!"skulle jag tänka.
Men nu är jag inte lika säker.
Det är ju också underbart att kunna vara tysta tillsammans, att våga det, att ändå ha ett samspel i tystnaden.
Jag kommer ju ihåg hur jag var innan jag fick barn, men det är så avlägset nu, en helt annan tidsålder. Men någonstans anar jag att det kommer bli ganska liknande när barnen är större, bara att jag själv kommer vara mycket mer avspänd och skööööön.

Ändå är det vackert

Fredagkväll.
Fullmånen lyser in över tacomiddagen och min familj vid det slitna slagbordet,
den säger" Jag lyser för att ni ska minnas magin och miraklen, tro på mej".
Vi delar på en flaska champagne min man och jag och allt vardagligt kvällmat-
tjat känns plötsligt så trivialt, jag är glad och berusad.
Tjenamoss, jag bryr inte om nånting!

Jora, det gör jag visst. Jag sjunger stillsamma visor för min Elvin vid läggdags,
det blir Vyssan lull, han sjunger med, men hela tiden ligger han två sekunder efter mej, han sjunger "koka kitta full".
Vad ser han för bilder? De tre vandringsmännen tornar upp sej på den mörka vägen, tre utmärglade skuggor, fattiga, smutsiga, hungriga, koka kitta full.
Alla visor är så sorgliga och fattiga, tula hem och tula vall, inget smör ingen ost bara kål fick den lilla flickan.
Är det detta han ska lära om sitt modersland, jag tror sångerna talar sanning.
De är vår historia, kling klong klockan slår gå ut och plocka mossa...
Men med lite alkohol i blodet blir det uthärdlig, jag kan till och med tycka det är vansinnigt vackert.

Service

Äh men Guuuud vilken dag! Man tror nästan inte det är sant detta oöndliga servande!
Det tar ju liksom ALDRIG slut, det blir bara mer och mer och mer under en hel dag!
Man måste verkligen bestämma sej för att NU har jag fått nog, nu går jag ut
SJÄLV, det räcker.
Phu....
Men det går ju förstås inte att bara försvinna ut själv så länge man är ensam med barnen, då måste man hitta nån slags avlösare som är beredd att hoppa in, och det har vi inte. Så det blir först vid halv 5 när pappan kommer hem uttröttad efter en hel dag,
så kan man bråka om det också, vem som har mest rätt att få en stund för sej själv.
Det är ju så lätt att tro att så här kommer det alltid alltid vara, jag kommer aldrig aldrig få en enda dag helt för mej själv!
Men det får man ju! (Om man inte skaffar fler barn förstås) Jag vet, för min äldsta är snart 11 år och han är ju som en halv vuxen på många sätt.
Ge styrka till mitt inre så att jag orkar serva, för det är vad jag kommer göra den närmsta tiden...only.

Vilken vacker virvelvind som tar med sej pudersnön upp i trädkronorna!
Jag råkar se ut genom fönstret den sekund som det händer.
Så jublar det i mitt bröst, jag vill ju leva och verka och vara!
Livet vill att jag lever det!
Jag ser att något är så fint fast jag egentligen är fullt upptagen,
med allt det gamla vanliga stekoset, blöta tröjor och snorpapper
men ändå! Jag vill det här!
Fint bara....

Ambitious mother på alla hjärtans dag!

Doulalalala

I helgen har jag gått en doulakurs, det var en fantastisk upplevelse på många sätt!
Det är det första jag gör ensam två dagar i rad utan mina barn,
sen jag fick Silas för ett år och nio månader sen.
Gud va underbart att vara bara jag!
Att sitta på pendeltåget och titta på alla människor och tänka sina egna tankar, att gå i rask takt, att prata med flera personer under en hel dag utan att bli avbruten. Osv osv i all evighet!
Sen för att det handlar om något av det mest spännande jag vet, att föda, och vad
som händer med oss när vi föder.
Och för att det kom upp så mycket i mej av alla övningar och all information.
Jag gjorde första delen av den här kursen för tre år sedan, sen har det hänt saker varenda gång som del 2 har hållits, så att jag inte har kunnat vara med.
Men redan då, efter del 1 tänkte jag, Hur ska jag klara av det här! Vilket ansvar, och vilken ynnest att få vara med någon som föder, kommer det någonsin finnas någon som vill ha mej med på sin förlossning?
Jag skulle behöva vara 20 år äldre och mer jordad, känner mej som en fladdrig tonåring
istället för en klippa.
Men jag vill ju så himla gärna! Att få vara med när miraklet händer och dessutom vara ett stöd i samma stund, jag kan inte tänka mej något vackrare!
Gå in på http://www.doula.nu/
Men idag är det måndag igen, och allt drar igång som vanligt, då är det såååå lätt att bara glömma bort var jag va igår, så lät att dras med i barnströmmen.
Barnen tar såå mycket plats, de tar alltid över! Min pappa säger jämt "så där var aldrig ni när ni var små". Syftandes på att jag och min bror gjorde som han sa, inte tog så mycket plats, inte skrek eller grät osv.
Jag vet inte om han verkligen var där när vi skrek, han kanske bara gick och lät min mamma ta hand om oss, men om det är sant måste det ha varit mycket enklare att ha barn på 70-talet.
Det måste vara för att jag och mina barns pappa låtit ungarna ta så myckt plats som de nu kräver det! De vet inget annat.
Men JAG vet nåt annat, för jag kommer ihåg hur det var innan jag fick barn, det var jävligt lugnt!

Levande föda tårta

En bild från ett kalas!
Idag passar en sån bild bra när snön virvlar utanför fönstret.
Tårtan är en levande föda tårta med en botten av
blötlagda daddlar och fikon mixade i hushållsassistenten,
sen ett lager banan och rivet äpple och äkta vanilj ihopgojsat.
Dekorerad med frukter ovanpå
och en grädde gjord på blötlagda mixad mandel med borttaget skal och avokado.
Favorit för vuxna, lagom kul för sockerälskande barn.

Idag är vi helt insnöade!
Ingen kommer iväg någonstans, inga bussar går till skolan
alla har kört fast med bilarna.
Alla stannar hemma, det känns riktigt mysigt att inte kunna gå ut.
Vilket extremt exotiskt land vi lever i!

Jag såg nåt igen

Ögonen i en liten spegel i solen,
det enda som hörs är vinden i öronen
när man håller för
Det enda som hörs är ett får
jag känner alla här,
då är det som att känna ingen
Plötsligt känner jag igen mej,
Jag vet
jag har varit här förut

Tårtan

Liva upp sej med lite Tårtan!

Att se något nytt

Det gör så mycket att lämna sin håla en dag och åka någon helt ny stans.
Det är så inspirerande och stimulerande för själen!
Jag åkte till Rågsved idag och hälsade på några fina vänner, och mina tre barn var med
och de var så duktiga på att åka pendeltåg och buss och gå.
Att bara vara i någon annans hus, med nya saker och dofter och andra sätt att vara och göra får en liksom att se allting på nytt!
Livet pågår hela tiden överallt, även om det känns som det står stilla hos mej ibland
så rör det på sej någon annanstans.

Det är synd om människan

"Det är synd om människan" sa Stindberg, jag tänker ofta på den meningen.
Jag tycker det är sant, det är ett stort lidande att vara i den här världen.
Det kan också få mej att känna väldigt mycket ödmjukhet inför människor jag ser.
Idag när jag var och handlade såg jag alla i affären med stor kärlek, kände att vi hör ihop alla människor, att vi upplever våra liv på ungefär samma sätt, utsätts för många liknande erfarenheter, våra liv påminner i mångt och mycket om varann.
Och så ger vi alla pengar vi tjänar till mataffärskjedjorna, det har vi också gemensamt, vi går där och fyller våra korgar och betalar med pengar vi lagt all vår tid till att skaffa.
Mat borde vara gratis! Vi måste ju ha den! Att bo borde vara gratis, vi måste ju bo!
Det var ju faktiskt så från början, jag menar, att vi skaffade födan själva och bodde där det passade, undrar om människan var lyckligare då?
Jag kan tro att det var enklare iallfall, man visste vad man skulle göra, alla hade en uppgift. Idag i västvärlden kan man göra allt! Frågan är bara vad man ska välja och hur man ska göra det?
Jag är själv snart 40 och jag har alltid haft alla dörrar öppna, men jag tror att det hade varit mycket bättre för mej att vara mer begränsad.
Från det ena till det andra....

Frölycka

Nu har jag beställt fröer från Runåbergs!
Åh vad det är underbart med fröööööön, så små och trinda
och inuti sej ruvar de på hemligheten om en underbar växt som ska växa ut!
Hur är det möjligt? Det är verkligen ett av livets mirakel!
Jag ger mej på någa svåra grejer i år, sparris och purjolök tex.
Livet är värt att leva när man får så frön!

Arga mamma

Jag blir arg på alla i kväll för att det inte blir som jag tänkt.
Elvin somnar inte som han brukar, Ilja som är äldst går runt och surar för
att vi inte kan se Solsidan som vi tänkte göra när Elvin somnat, men Elvin somnar
inte iallafall och inte Silas heller.
De börjat springa runt och busa istället och jag säger att nu lägger du dej ner
Elvin och blundar och sover! Bums! Ögona böj!
Men man kan inte tvinga någon att sova, och man kan ännu mindre bli arg på för att någon inte somnar.
Jo, jag kan bli arg, för vad som helst när jag har fått nog av att vara med barn efter en hel dag och bara vill vara med mej själv en liten fjuttestund!
Minsta lilla stress gör mamsen arg, men när alla väl somnat klockan 9 förstår hon inte varför hon blev så upprörd, de äro ju så oskyldiga.

Diamanda Galas - My world is empty without you

En utflykt till havet

Idag behövdes det inte så mycket för att väcka mej ur min
deprimerade vinterslummer, bara en liten utflykt i solen
till vattnet. Där låg isen tjock och stora vita fiskmåsar flög
högt uppe i den blå himlen.
Att se horisonten och vidder runt omkring sej kan vara så läkande!
Det är som en spegel av ens inre landskap, plötsligt blir man varse att det finns!
Min son viftade med ett vass-strå, vinden blåste och jag kände mej glad!

Mormor

I kväll tänker jag på min mormor.
Hon är 104 och ett halvt och det verkar som om hon inte har långt kvar.
Vi har aldrig stått varann nära, men hon har alltid funnits
och jag blir väldigt sorgsen av tanken på att hon plötsligt ska försvinna.
Vad är det att dö? Jag skulle lika gärna kunna fråga, vad är det att leva?

Min mormor har kommit till en så hög ålder och hon orkar inget mer,
det är dags och det är helt naturligt för henne att sluta sina dagar.
Men likafullt så är det smärtsamt, allt blir annorlunda, livet går vidare
men på ett nytt sätt.
Vi har alltid skojat om hennes sätt att prata och berätta saker,
vi har skrattat åt hur hon sjöng vid pianot när jag var liten på sitt gammaldagsa vis, lite stelt men med hög och klar röst.
Hos henne fick vi alltid äggröra och prinskorvar att äta med enorma silverbestick.
Hon tillhör en annan tid, och med henne dör länken dit.
Hon föddes 1906, hon har upplevt ett helt sekel av så mycket förändringar,
allt från bilar till TV, värlskrig med ransoneringskort till stort materiellt överflöd.

Nu ligger hon alldeles ensam på ett vårdhem där alla är mycket gamla och orkeslösa.
Jag hälsade på henne förra sommaren med mina barn och min man, det var fruktansvärt att åka vidare och lämna henne kvar på det där hemmet, jag ville ta med henne därifrån.
Men det gjorde jag förstås inte...
Just nu i natt ligger hon i sin säng och min mamma är hos henne, hon är alldeles liten och smal och sover hela tiden.
Vad drömmer hon om? Sill och potatis? Kanske minns hon sej själv som ung en flicka, hon kanske ligger mot jorden och hör hur den andas?
Vad tänker du på i natt mormor?