Idag börjar det keltiska nyåret, Samhain. Skördefest, sommaren är slut och vi är på väg in i vila och mörker. Man tror att gränsen mellan vår värld och de dödas är som tunnast under det dygn som högtiden pågår, därför är det lättare att kontakta sina döda anhöriga under detta dygn. Förr tände man eldar och i den kastar man ben från nyslaktade djur och offergåvor till olika naturväsen, askan spreds sen över de nyplöjda åkrarna för att ge god skörd nästkommande år. Flera farliga andar kunde också finnas omkring och för att hålla dem på avstånd klädde man ut sig och sprang runt och sjöng och skrek med kålrötter på pinne, utsnidade som skallar. De blev sen pumporna när alla irländare emigrerade till Amerika och inte fick tag på kålrötter längre. Det här läser jag om på olika sidor på nätet, och plötsligt blir den nalkande november inte lika hutlöst mörk och jobbig längre, när den istället kan få vara början på ett nytt år.
Jag har stor kärlek för Irland, bodde där för länge sen när jag var ung i mitt liv. Då upplevda jag landet så magiskt, ängarna, fälten. Det är något med markerna och folket och vibben på Irland. Det finns knappt några skogar där, engelsmännen högg ner allihop, men ändå verkar jorden sprängfylld av levande väsen och devor.
Fint att tänka sig att den här dagen är en högtid runt om i världen för de döda på olika sätt. Jag tänder ljus för mina nära som inte är på jorden mer och tänker på dem. Och jag tvingar med min yngsta till skogs för att tända en eld. Han protesterar högljutt, men till slut kommer vi ut och där väntar kompis Malin på en klippa och vinden är stilla och elden är varm och det är vackert ändå.
