Här blire inte mycket gjort, i vanlig ordning, i mina ögon.
Lite sylt, lite cykel, lite barn, lite matlagning, lite sitta på trappan.
Men natten är ljummen i natt, månen stiger knappt över grantopparna, tystnaden växer
sig stor i bröstet och det är vackert.
Igår kom jag hit med barnen efter festival i Skattungbyn. Det var såå skönt att komma hem, jag kände mig så hemma. Och det var fint att vara på festivalen. Inspirerande och barnen glada.
Men vad jag än gör den här sommaren känns det märkligt och ovant. Som om jag gör allt för första gången, som om jag inte vet hur en gör någonting.
Blommorna blommar av sig själv ändå, sprider sig, eller dör ut, eller ligger i träda.
