Sen en vecka befinner jag mig i min lägenhet, sjuk.
Fick provsvar idag, jag har covid. Men jag är är på bättringsvägen, inga känningar i lungor eller andning. Däremot en molande värk som flyttat sig från ryggen ner mot bäcken och vidare ner i benen. Ytterst obehagligt. Doft och smak också borta, obehagligt det med. Men annars ganska vanliga influensa symtom av trötthet och låg energi. Boostar med allt som jag hört ska va bra. Silver, D-vitamin, C-vitamin, magnesium.
Det märkligaste med den här tillvaron är att vara ensam i sin lägenhet dygnet runt. Det har aldrig förr hänt mig. Det har alltid varit nåt barn som snurrat runt, men nu är alla barnen hos sina pappor för jag orkar inte ta hand om dem. Jag har inte så mycket energi eller entusiasm att göra något, utföra något, skapa något- men rätt vad det var fastnade jag i en gammal pärm där jag sparat brev, handskrivna brev som skickats till mig under åren 1994-95. Det är så rörande att tillbakakastas 25 år i tiden, rörande och upplyftande. Jag förstår att jag haft ett liv som pågått hela tiden, det har aldrig varit stilla. Jag förstår också att olika perioder i en människans liv, ser så olika ut över tid.
Nu, får jag för det första aldrig några handskrivna brev i brevlådan längre. Jag har inte heller tid att skriva några, omsorgsfullt rita och klistra ihop fina brev till mina vänner så som jag gjorde då.
1994 var jag 20 år och skulle åka till Indien för första gången med min kompis Mia.
Mia och jag har nästan ingen kontakt idag förutom lite på facebook, hon är djupt troende och vi har nog inte så mycket gemensamt förutom att vi åkte till Indien ihop för 25 år sen.
Vi träffades på en folkhögskola som låg utanför Uppsala där jag gick en skrivarlinje som naiv och ung 20 åring, Wik. Jag blev ihop med Marcus som kom dit på besök på en fest, vi var ihop tills jag drog till Indien och där träffade jag en annan man som jag gifte mig med. Han hette Derek och kom från Canada. Derek och jag reste genom hela USA och Canada för att leta efter mark som Derek kunde bygga ett hus på. Breven i min pärm är från den här tiden, de är skickade till mig i Nova Scotia på en poste restanteadress. Jag har bara två, tre foton från mitt år i Canada, jag ägde ingen kamera och hade ingen mobiltelefon. Jag var så ung och oskyldig och fattig, men det gjorde ingenting för jag var fri och kunde resa i hela världen trots att jag nästan inte hade några pengar. Vi hankade oss fram, jag plockade äpplen, satt barnvakt, vi bodde i tält, kokade mat på spritkök, sov hos vänner, liftade. Jag har lärt mig så oerhört mycket av att resa på det sättet och träffat massor av spännande människor som jag aldrig skulle mött annars. Jag har liftat hundratals mil genom Europa, upp och ner i hela Irland, kors och tvärs i Sverige och Danmark, Norge, Spanien, Tyskland, från östra sidan till västra i Nordamerika, från New York till Halifax.
Det är lite sorgligt, men också ganska skönt att den tiden är över. Nu pågår ett helt annat liv, rätt så samma varje vecka, men lite fint ändå. Tack coviden för att jag fick en flashback till att jag varit ung och haft äventyr!
