Jag är trött på mig själv.
På mitt eviga malande som låter likadant i tusen år.
Ge mig lite tystnad, ge mej lite nya skämt som jag inte kan.
I och för sig har jag ett nytt arbetsliv som bamba-tant, men det innebär att jag inte har tid att skriva.
Och utan tid att skriva en lätt frustration som heter otålig och småsur.
En evig klagosång med hundra verser skulle jag kanske få till, om jag börjar nu.
Hälsningar från en liten undelat

Dagen efter

Vad ska man säga?

Jag känner inga Sverige demokrater vad jag vet. Vilka är dom? Vad vill dom?

Teorierna är många bland mina bekanta, vi spekulerar och funderar.

Det kan inte bara handla om invandring eftersom på många håll där sd fått höga procent, bor det ju inte ens några invandrare. Eller är det just därför? 

Ingen fattar egentligen nånting i den lilla bubbla av rödgröna där jag bor. 

Stig fram ni tusentals och berätta vad det handlar om!

Jag sätter mitt hopp till de unga, de som inte längtar tillbaka till 50-talet, de som inte fått rösta än, de som växer upp med vänner som är invandrare.

Konstigt är det, hur olika vi människor ser på tillvaron. Och som nån skrev på Facebook i en tråd om sd" ingen vill egentligen någon annan illa." 

Men varför har jag så svårt att tro på att det är sant?

Sierra de Madrid

Jag sitter i skuggan på La club Social och dricker öl. Runt de ferrariröda plastborden omkring mig  sitter män i  små klasar och röker med uppkavlade skjortärmar. De halvhänger vant över borden eller lutar sig bakåt i stolarna med benen brett isär, håller självsäkert i de immiga glasen där ölen skummar begärligt. Ibland ropar nån av dem till småflickorna som badar i poolen bredvid. Flickorna svarar inte men männen får genast gehör av andra män, en förstående nickning eller ett halvsnett flin.
De är här med flickorna, deras döttrar eller barnbarn. De har ansvaret den här sommarlovsdagen, medan mammorna jobbar och mormödrarna stryker tvätt eller förbereder lunchen där hemma i förmiddagssvalkan.
Från baren serveras en varm tortilla de patata på en bit bröd till ölen den här förmiddagen.
Det är barägarens mamma som står i köket, utan fläkt men med fönstren öppna. Den söta stekdoften av lök sipprar ut i strida strömmar och blandar sig med tuja och cigarettrök.
En av gubbarna lånar en vattenpistol av ett barn som kommer förbi, han pumpar den full i smyg i poolen och fyrar av en lång stråle rakt in mellan borden. Strålen piskar en av gubbarna rakt i bröstet och de hesa asgarven låter inte vänta på sig från alla håll. Det är som en teater, ett folklustspel där jag själv spelar med. Männen spelar stereotypa machistas som har barnasinnet kvar och jag spelar den bleka nordbon med en politiskt korrekt jämnställdhetsagenda, som inte tycker om oväntade vattenpistolsanfall. När jag samlar ihop mina saker för att gå, ser jag i ögonvrån hur männen nickar flinande mot mig och sen mot honom som fortfarande håller i vattenpistolen.

Men han skjuter inte av.