Det står en arme i köket
slår ut med armarna
för att kramas
Jag går förbi
låssas som det regnar
Regnar bort hela härligheten

På tåget sitter jag igen, det är två månader sen sist. Jag ska till Malmö på skrivkurs-utbildning.
Solen lyser på Småland, Solen lyser på Lund.
Jag är så lätt i sinnet, det är som om jag inte ens har något. Jag är så lätt till mods, jag är bara närvarande. Sist jag åkte här var jag helt under isen, det behövdes ingenting för att ta mig längst ner i avgrunden. En sång som tog mig dit, en sorgsen tanke. Jag stapplade ut på perrongen då och fick inget fäste, ingenting bar mig, jag gick som en zombie hem till min bror och bara grät.

Nu är det något helt annat, nu har jag haft islossning och totalt genombrott. På två månader har jag genomgått någon slags trasformation. Jag har tappat tio kilo av min vikt, jag har förstått att jag är buren, att jag inte behöver sörja mer, jag har bearbetats i den hårdaste torktumlaren och kommit ut på andra sidan. Till största del handlar det om att jag gjort andningsterapi, den har hjälpt mig att gå framåt i en snabb fart. Det ska jag berätta om någon gång.
Men det bästa av allt är att jag är förälskad. Jag trodde aldrig jag kunde bli det igen.
Så här överväldigande stort och vackert! Jag känner mig som en tonåring, blir förvånad när jag ser mig i spegeln och jag är medelålders. Inuti sjuder det av tonårsförälskelse som inte vill någon annat än att vara just förälskad. Så har alla sagt, "Det finns så många härliga män." Jag har fnyst.
"Snart kommer våren och sommaren." Som om det skulle hjälpa mig." Du behöver tid.."
Alla gamla klyschor, de verkar stämma på mig perfekt.
Jag är så mänskligt mänsklig, hela jag är en klyscha, mitt liv är, och får gärna vara.
Efter den här hösten och vintern som varit den värsta i mitt liv är jag öppen för nästan vad som helst.
Klyschor, kärlek, att inte vara rädd, kasta mig ut eller inte göra det. Allt blir bra, det blir bra.