Farväl 2011!
Jag håller inte kvar dej, jag låter dej gå.
Du finns kvar som några dagboksanteckningar och minnen av barnen som
var i just den här åldern då.
Ikväll skulle jag vilja elda i mörkret i en skog.
Men det finns andra nätter när det kommer hända.
Gott nytt år kära vänner!

Farwell 2011!
I dont hold you, I let you go.
You are still there in the notes from the diary, in memories of the children being this age that they are in now.
Tonight I would like to make a fire in the forest.
But there is other nights when that will happen.
Happy new year dear friends!

I min hjärna

Jag har gått upp fem kilo sista veckan, åh åh åh! Plankan, plankan, plankan
fast jag hatar det, fast det aldrig kommer hjälpa! Jo det kommer hjälpa,
jag kommer vara platt igen till min 40 års dag.
Fasta, tarmrengöring, hoppas jag får magsjuka så jag går ner i vikt.
Barnet vill ha sushi, jag ska göra det, det är bra att barn vill ha sushi.
Måste städa skåpen, det finns mjölbaggar i alla gamla burkar, varför ska JAG städa skåpen???
Jag hatar att städa men jag vill att det ska vara rent! Fan fan fan!
Och vem är det som ringer som hela tiden?????
Tvätten hänger och torkar överallt, sex maskiner skit-tvätt, jag vill rensa överallt. Rensa bort rensa ut! Men jag älskar att ha en massa saker överallt, bara det är rent, bara det är ordning! Varför är det inte ordning och reda???? Sakerna väller över mej, jag har börjat drömma igen om väskor som jag glömmer på tåg, att springa till bussar med massa bagage.... det är inte bra, det betyder att sakerna tar över mej!
Jag vill sitta i ett minimalistskt inrett hem och läsa en bok.
Jag vill sitta i ett städat hem med massor av vackra saker som hänger ner på mej!
Ska jag hålla på och plocka grejer i 16 år till? Då har min yngsta som gått ut gymnasiet och jag är.... 53.... Finns vi ens då? Om jorden går under precis då har jag bara plockat i hela mitt liv!
Andas, andas, blunda, räkna långsamt, sitt ner på toaletten! Stå inte upp och bajsa redo att kasta sej ut i kaoset.
Ge mej en rast, ge mej en dröm i himmelriket.

Min finaste julklapp gör mej till drottning av granarna.
Små fåglarna i skogen de sjunga var dag.

My best christmas present makes me the queen of trees.
Small birds of the forest they sing every day.

Julen gör mej melankolisk och sorgsen.
Är det jag eller finns det i luften idag?
Helst vill jag dricka en hel flaska tantsherry och sitta och snyfta i ett vackert
hörn med utsikt. Men som moder måste jag förbereda vissa göromål.
Paketinslag, grötomslag, grönkålsmassa och barr under gran.
Jag är nog ingen husmor i hjärtat, jag blir mest irriterad, men jag skulle gärna vilja ha en vid min sida denna dan före dopparedagen som kunde styra upp mej.

Midvinter.
Nu vänder det!
Är det inte en underbar tanke?
Den kanske gör att man står ut iallafall!

Santa's Workshop - Inside China's Slave Labour Toy Factories

Sometimes we have no choice, we work till dawn. When you work all night you become dizzy and your eyes hurt because you can't take any breaks. SANTA'S WORKSHOP takes you to the real world of China's toy factories. Workers tell us about long working hours, low wages, and dangerous work places. Those who protest or try to organize trade unions risk imprisonment. Low labor costs attract more and more companies to China. Today more than 75% of our toys are made in China. But this industry takes its toll on the workers and on the environment.

The European (and American) buyers blame bad conditions on the Chinese suppliers. But they say that increasingly hard competition gives them no option. Who should we believe? And what can you do to bring about a fairer and more humane toy trade?

De vise männen hade julklappar med sej till Jesus
Vad är julklappar och varför köper jag dom?
Jag måste ha ett svar från mej själv när jag stressar runt mellan affärerna
denna eftermiddag som en robot.
Att skänka pengar till välgörenhet tycker jag är svårt, vad skulle jag välja? Och what about resten av året? är det inte lite väl hycklande att skänka pengar bara för att det är jul?
Och vad skulle mina barn säga om jag gav pengarna till röda korset istället för att köpa något till dom?
Barnen måste helt enkelt få några julklappar, det blir för konstigt annars,
som Jehovas vittnen.
Jag gillar att ge presenter, det är tillfredställande att ge bort saker och speciellt om någon blir glad och uppskattar vad man ger.
På julafton ångrar jag alltid att jag inte köpte mer till dom som inte får så mycket, min mamma och styvpappa eller min kille tex. Jag tycker synd om dem som har blivit vuxna och bara får några enstaka matnyttiga (oftast) köksgrejer.
Och själv kommer jag på massor av saker som jag önskar mej, köp bara köp!
Vi behöver mer grejer!
Så klart vi inte gör...
Men vi är ju med i den här snurren och jag är inte kapabel att hitta på något alternativ.

Ester och jag

Jag är i Skåne igen.
Och pappa är här,
och pappas fru.
Nu kan pappa laga mat och elda brasa, gå en runda i trädgården.
För ett par veckor sen verkade han mer döende än levande och jag grät varje dag för
jag var så rädd. Tack för pappa! Jag känner mej så tacksam att få ha honom.
Jag har fått en föraning på vad som komma skall någon gång i livet med mej och dem jag älskar.

Hunden och jag går en promenad vid havet, men jag är inte närvarande.
jag tänker på en TV-serie som jag tittar på, 1790, och alla karaktärer
och miljön däri. Jag låssas att jag också är i den tiden.
Att jag går med min hund och det är lite farligt, och jag är fattig men inte rädd.
Och det är kladdigt av lera på marken och allt är grått i skymmingsljuset.
Jag lekte fattig flicka hela min barndom, jag vet precis hur det ska va.
Nu är hon här igen, men medelålders.

I jused to be a friend

Jag kan inte vara en sån där skön kompis längre.
Som ligger på soffan och myser och kelar, nästan hånglar
fast inte över gränsen för vad kompisar gör.
Eller som håller handen på pendeltåget och tittar i ögonen i en evighet.
En sån kan jag inte vara för jag har en familj hemma som äger mej,
de äger min åldrande kropp, mina små hängbröst, mitt lösa kött, min tid och min uppmärksamhet.
Saknar jag henne? Hon som var den där vännen som var jag.
Jag vet inte ens, hon har hunnit så lång bort på vägen...

Luciatåg i församlingshemmet.
Där sitter vi i mörkret och barnen dinglar med benen över stolskanten.
Jag minns luciatåg som jag var med i för 30 år sedan i den lilla byn i Dalarna.
Alla som går till församlingshem och sitter duktigt på stolarna är duktiga.
De har villa, jobb, barn som läser läxor och ordentligt julpynt i sina tilläggsisolerade hus. Där jag växte upp fanns det många som var väldigt duktiga.
Det liksom glänste duktighet om dem när de serverade kaffe efter luciaframträdandet
till körledaren och banktjästemännen från samhället.
Mina föräldrar var inte så duktiga, jag hade inte ens några vita strumpor att bära under luciaklänningen, vad hade jag på mej istället?
Jag fick kanske vara pepparkaka?
Men nu myser jag av duktigheten, jag vill vara en vanlig präktig husägare som inte har en tanke på att resa till Indien för att vintern är så mörk och kall.
Å ena sidan, å andra sidan kräks jag.
Här kommer iallfall lucia, hon är lite krum men ljusen brinner fint på huvudet.
Har hon blivit lucia genom omröstning eller lottning? Hon kanske inte ens ville vara.
Tärnorna är så vackra! Ungdomen är ju vacker i sej själv, och med glitter och levande ljus blir den ljuvlig.
Det är lite platt, det kunde vara lite mer kräm i sången, men jag njuter av att vara där med mina barn och att natten ska bli kall och mörk och att stjärnorna tänds.

Pappa är bättre, han kommer igen.
Det strålar en stjärna över pappas liv.

Mitt ansikte uttåt

Sara Kadefors fick till det bra här!
Jag kan känna mej beroende av facebook på ett äckligt sätt, jag tycker inte om mej själv när jag fastnar där i skvallret om andras liv. Ofta vill jag radera mitt konto, men då ursäktar jag mej med att all min kontakt med omvärlden går via facebook och det vill jag ju inte missa!

Städa bör man

Nu tänker jag på något annat än pappa.
Jag vill ha städhjälp.
Någon som kommer hem till oss och städar hela lägenheten en gång i veckan.
Jag hatar själv att städa, jag blir alltid på så otroligt dåligt humör när jag vispar runt med dammsugaren, men jag gillar när det är rent.
Ska man ta hand om sin egen skit?
Jag har fått det med mej hemmifrån, att man ska det, men jag vet inte vad jag själv tycker egentligen.
Det mest jämnlika hemma hos mej vore att en städtant/gubbe gjorde jobbet.
Min partner hade städhjälp hela sin uppväxt, det hade alla i Spanien med bra inkomst
då och så är det nog fortfarande.
Ingen jag känner i Sverige har det, det är lite fult här.
Jag har själv jobbat som städhjälp hos rika, det var inte så kul precis.
Men det är ett jobb som ger pengar, roligare än att plocka potatis, som jag också gjorde varje sommar som tonåring.
Det är allt en moralisk fråga, skulle jag vara helt okej med att en städare gick runt hemma hos oss och plockade upp våra skitiga underkläder medans vi var på våra jobb?

Barnen måste få lite jul.
Jag lyckas hålla i det mest harmoniska pepparkaksbak någonsin idag,
alla glada och jag själv- supertrevlig och villig provider of deg.
Alla ideer bejakas! Gör stora klumpar av deg så gräddar vi dem,
visst! ät så mycket deg ni vill, visst! slicka på kavlarna och på de färdiga pepparkakorna och lägg tillbaka dem.
Det gör inget.
Och det är faktiskt sant, det gör ingenting alls, bara min pappa blir frisk får ni göra va fan ni vill.

När pappa är sjuk

Nej, det blir inte bra.
Jag måste be, men till vem?
Jag tror inte på gudfader den allsmäktige.
Och när jag frågar universum svarar hon
att det tar livet självt hand om.
Jag måste be till det innersta i pappa själv, att han sträcker ut sina starka vingar
och flyger. Att han låter livet flöda i sina lemmar och ådror, så att allting klarnar.

Pappa,
lyssnar å P1.
Pappa spelar klarinett.
Pappa är så rynkig som jag.
Jag har hatat honom stundtals.
Jag har älskat honom så mycket i hela mitt liv.
I mitt hjärta sitter jag ihop med honom.