Till avsked

Här går jag och retar mej på att vi ska åka. Jag älskar ju det här stället! Här glädjer sej min själ. I morse plockade jag en hel hink med hallon med min son, ormvråken flög lågt över tomten och hönsen sprang och gömde sej. Drama! Regnet småskvätter, allt ska packas ner.

Jag sörjer att det är slut.

Jag sörjer att allt tar slut någon gång.

Teatermaskinen Vi går en annan väg

Jag har varit på en ganska helt fantastisk teater idag! Hela dan höll den på, i 9 timmar! Nu när jag sitter i tystnaden hemma och tänker på den blir jag  jätteinspirerande! Jag har lust att göra teater! Och det trodde jag aldrig att jag skulle känna igen. Jag ville bli skådespelare när jag var ung, jag gick teaterskola, spelade gatuteater och jobbade med en teatergrupp på heltid. Sen fick jag nog av att ge hela mitt liv och kraft till det, då ville jag bli lantis, ha min egen stycke jord, sköta mej själv. På den vägen är det nog, även om jag bara gör den drömmen lite på sommaren.

Men teatern har jag inte saknat, snarare tvärt om. Jag tycker allt är amatör, det berör inte mej på riktigt, det är dåligt och jag tror inte på det. Men idag gjorde det ingenting om det var amatörmässigt emellanåt, eller om jag inte trodde på alla skådespelare hela  tiden. Jag köpte paketet ändå! De tog med oss i publiken på en sagolik vandring genom skogen i Riddarhyttan, över vattnet, längst vägarna, in i mörka kåtor och illaluktande torp med jordgolv. Alla miljöer och historien om människorna som trampat här genom århundraden gick verkligen in i mitt kritiska hjärta.
Jag ser att genom teatern kan man faktiskt komma åt något inuti människor. Få dom att se. Det var fint, jag blev hoppfull i allt det mänskliga mörkret. Föreställningen spelas igen i slutet av juli.

Kunde jag bara kapa huvudet från kroppen vore allt frid och fröjd.
För här leker sommarnätterna, här svärmar knotten och fladdermössen fladdrar. Men jag har ett halvgrått moln framför ögonen som stör. Vafan är det frågan om? Var nöjd din jävel som har allt som går att få! Ditt kors av existentiell ångest räknas inte som riktigt lidande.
Tur att jag ska på teater i två dagar i Riddarhyttan, som jag tror handlar precis om det som nöter och skaver mitt hjärta. Att vara människa, vår historia, allt lidande, all orättvisa i den mänskliga världen.
Det är bergslagens skogar som klämtar och ropar på mej. Kanske går den aldrig att befria, kanske sitter sorgen i marken som vi vandrar på.
Satana perkele heleveti.

Självförsörjning

Smultron, kantareller och tre ägg om dagen. Det kan jag leva på och må som en drottning! Det blir lite knapert för en hel familj, men om det bara va jag...

Jag kan inte så många fåglar. Men jag har lärt mej att det är morkullan som flyger i skymningen över huset. Ikväll följer hon mej längst vägen när jag cyklar bort för att få vara ifred. Var ska du morkulla? Vidare till barn som skriker i skogen vid de blå bergen? Jag blir stående med min cykel och ser efter henne, hör på tystnaden över kalhygget. Här stor mjukt gräs och vajjar, hallon och stora blåklockor. Vågar jag gå ner till den mörka tjärnen? Jag har varken hund eller bössa med mej, och jag har hört att det finns en björn i närheten. Men jag är nog mer rädd för människor än vilda djur egentligen. oförutsägbara, farliga människor. Jag sitter på stenar i kallhyggets brant, tycker mej höra grenar som knäcks. Tänker på vildar som plötsligt kan stiger upp ur terrängen, i alla rotvältor och sly ser jag skuggor. Tänker på att måla spiskåpan hemma istället för att sitta här. Det verkar tryggt, och det känns faktiskt lite farligt. Men jag vill inte vara en fegis och det är till horisonten jag längtar. Så jag cyklar vidare, mot Vikmanshyttan. Det här är riktigt ut ur mitt territorium, här är jag inget annat än ett villebråd. Skogen är äldre här, den vet mer. Jag burnar upp och ner längst den slingriga vägen på min skrangliga cykel. Det ska komma en sjö här snart, en öppning i det kompakt gröna där vilda djur ser mej från vägens båda sidor, lättfångad, ynkliga människa.

Men det är så vackert, jag förförs av vägens grus, av dikena kantade av prästkragar som lyser i dunklet. Där är hon igen, Morkullan. Nej, det kan ju inte vars den samma, alla morkullor flyger förstås kors och tvärs i skymningstimmarna. Men hon flyger mot sjön, jag ser den nu i en öppning mellan trädstammarna. Jag måste dit, jag måste ner till strandkanten och känna på vattnet. Jag hittar en liten stig, någon har lagt sin båt här och två gröna duktiga sparkar. Allt ihoplåst med ett ännu duktigare lås. Va snopet....på nåt sätt. Kan jag också lägga en båt hör mitt i ingenstans och göra mej hemmsstadd? Det ska jag isåfall, tänker jag trotsigt. Men jag tror det är pors som doftar så starkt, och fiskarna slår i vassen, gör ringar på vattenytan. En dimma dansar i slutet av den långa sjön. Jag upplöses i det, i jordens självklarhet. När jag cyklar hem önskar jag att björnen ska visa sej för mej, som ett tecken på att jag får vara med.

Jag älskar tomma rum

Så här vill jag ha det jämt! Till sist blev det faktiskt klart. Inga fula onödiga saker kommer över tröskeln. Jag förmår inte ens spika en spik i den jämna väggen.

Vårat kök ser ut så här. Här får jag inte plats längre.