Det är underbart att handla frukt och grönsaker i Spanien! Bara tomathyllan har massor av sorter i en liten mataffär. Och frukten smakar så mycket! Värmen verkar få fram aromer.

Min favo är melokoton, en tillplattad nekarin, den finns i Sverige men smakar inte hälften så mycket som här. 

Sierra de Madrid

Jag sitter i skuggan på La club Social och dricker öl. Runt de ferrariröda plastborden omkring mig  sitter män i  små klasar och röker med uppkavlade skjortärmar. De halvhänger vant över borden eller lutar sig bakåt i stolarna med benen brett isär, håller självsäkert i de immiga glasen där ölen skummar begärligt. Ibland ropar nån av dem till småflickorna som badar i poolen bredvid. Flickorna svarar inte men männen får genast gehör av andra män, en förstående nickning eller ett halvsnett flin.
De är här med flickorna, deras döttrar eller barnbarn. De har ansvaret den här sommarlovsdagen, medan mammorna jobbar och mormödrarna stryker tvätt eller förbereder lunchen där hemma i förmiddagssvalkan.
Från baren serveras en varm tortilla de patata på en bit bröd till ölen den här förmiddagen.
Det är barägarens mamma som står i köket, utan fläkt men med fönstren öppna. Den söta stekdoften av lök sipprar ut i strida strömmar och blandar sig med tuja och cigarettrök.
En av gubbarna lånar en vattenpistol av ett barn som kommer förbi, han pumpar den full i smyg i poolen och fyrar av en lång stråle rakt in mellan borden. Strålen piskar en av gubbarna rakt i bröstet och de hesa asgarven låter inte vänta på sig från alla håll. Det är som en teater, ett folklustspel där jag själv spelar med. Männen spelar stereotypa machistas som har barnasinnet kvar och jag spelar den bleka nordbon med en politiskt korrekt jämnställdhetsagenda, som inte tycker om oväntade vattenpistolsanfall. När jag samlar ihop mina saker för att gå, ser jag i ögonvrån hur männen nickar flinande mot mig och sen mot honom som fortfarande håller i vattenpistolen.

Men han skjuter inte av.

Salta

Okej.

Om 4 timmar måste jag gå upp för att packa ihop oss och åka till Sverige. 

Och jag kan inte sova.

Barnens farfar har radion på i rummet bredvid för att kunna sova, eller är det för  att slippa drömma?

Jag tänker på Sverige där jag ligger, jag har läst på Facebook idag för här finns internet. Och Dagens Nyheter har jag läst. Ursvenskt. Jag blev inte så sugen, på Sverige, jag ville mest stanna här. Nu har jag landat till slut och det tog jättemånga dagar. Jag satt hårt fast i den svenska jorden, jag ville inte släppa in nåt nytt. Men det spirade in av sej själv,  jag kunde inte motstå.

En dag stod jag på en hög klippa och var tvungen att hoppa i havet för att komma tillbaka till land. Jag hade klättrat upp via en tunn repstege och det gick inte att komma ner samma väg, så inget val.

Jag var så rädd. Havet kastade sej mot klipporna, stora turkosa vågor med kokande skum på topparna.

Ingen chans att se botten i alla virvlar. Jag stod så länge och sa till mej själv "hoppa nu då! Hoppa!!" 

Men det gick inte, jag kände på rädslan, den satt i huvudet. Den var rädd för smärta, för det okända, den var rädd att försvinna ner i djupet.

Till slut tog jag steget ut i luften och i samma ögonblick var det för sent att ångra sej. 

En fransk familj applåderade mej på stranden, men jag kände mej mest som en fegis ändå.

Men nåt hände, för dagen innan hade jag snorklar för första gången i mitt liv och det var en total aha-upplevelse. Som att jag fick havet i present. Jag blev så tagen av havsbotten, en ny dimension av världen som jag aldrig sett med mina egna ögon. Allt det tillsammans gjorde mej närvarande på något sätt, då vill man heller inget annat vara.

Nu är det bara 3 och en halvtimme kvar, jag måste sova! Nu gör jag det bara! Nu!

Klockan halv två kommer vi iväg. Den varmaste tiden på dygnet. Alla är sura, det är så inihelvete varmt! Så kommer vi fram till stranden på andra sidan stan och det är bara så underbart! Vattnet kristallklart och fullt av liv. Maneter, fiskar, sjögräs i alla färger, grottor, klippor, todo!

Lyckans ost jag, som får ha alla mina barn och deras pappor hos mej! Nu kan jag gå och dö i en spansk buske med ett leende på läpparna.

Om natten är poolen varm som ljummet kiss, olivträden ser ut som gamla troll i nattlampornas sken, barnen tröttnar aldrig på att bada. Klockan tolv går vi och käkar spagetti på restaurangen bredvid.

Jag ser att passionfrukten blommar och har fått frukter, och här växer de bara rakt upp och ner på staketet. Sagolika växtkraft! ur jorden här sprutar träden upp. Ändå är det så torrt i Madrid att man får nässår utan att ha gjort nåt.

Mitt i stan ligger ett ockuperat hus som ser jättefint ut, men när jag går förbi sitter ett stort gäng på gatan och skrävlar. Jag känner mej verkligen som en turist, som en storvuxet jätteturist med bleka håriga ben. Helst skulle jag vilja säga " hej, får jag kolla in hemma hos er?" Men det verkar väldigt långsökt i min turistroll, som ett slags studiebesök eller va?

Det här huset anses nog som det värsta i I farfars kvarter. Jag tycker det är finast. Jag skulle vilja säga till den gamla mannen som bor där att han har ett jättefint ställe, men jag pratar för dålig spanska.

Spanska fåglar

Det kanske är för att jag saknar kycklingarna och hönsen som varit med oss hela sommaren i Dalarna. Men jag kan inte motstå dessa kitschiga småfåglar i den billiga spanska kinaaffären. Det är som om jag bara måste befria dom därifrån och ta dem med mej hem.

Spanska dagar

Jag tog bort något jag skrivit om farfar, när jag läste det igen såg jag hur utlämnande det var. Jag vill inte lämna ut någon, inte mej själv och ingen annan.
Samtidigt är det utlämnande det mest spännande att läsa....

Viva la Espana

Allt är spanskt här.
Ingen vet vad Bolibompa är, ingen förstår nåt man säger på svenska.
Kvällarna är fulla av barn som leker i parken, i baren sitter alla far och morföräldrar, mammor och pappor och dricker öl och vin med bubbelvatten, det ska vara så på sommaren. På dagen badar vi i det turkosa poolvattnet, en badvakt från Colombia vaktar alla.
På nåt sätt tror jag det svenska är mallen för hela världen, men det är ju bara för jag är så urbota svensk. Man beter sej inte likadant i Spanien och man kommer aldrig göra.
Jag ser en grupp pensinärer som sitter vid en bar på torget uppfostra ett barn som de inte känner, han har just sparkat en fotboll som hamnat på deras bord.
De tar bollen och gömmer den, när han kommer och vill ha den säger pensionärerna att de ska ringa polisen och att han inte kommer få tillbaka bollen. Pojken gråter nästan, han går och hämtar sin storebror och några kompisar. Gruppen av pensionärer småflinar sins emellan när han går iväg, de har en plan, de vet precis hur man gör.
När gänget med ungar kommer tillbaka med storebrorsan i spetsen får de sej en ordentlig utskällning, det går ju inte att sparka fotboll mot bord där det sitter folk och det finns glas som kan välta och gå sönder och de ska minsann säga "por favor" när de får tillbaka bollen, vilket de självklart kommer få, de ska bara lära sej en läxa först.
Jag häpnar och imponeras, detta skulle aldrig skådas i Sverige. Man skulle bli anmäld för ett liknande uppträdande.
Men det är ju rätt! Och så bra, att andra vuxna än mammma och pappa uppfostrar barnen som finns runt omkring.
Och det bara händer här, folk kör fort i sina bilar, hundarna bajsar på gatan, folk folk folk på natten och på morgonen. Någon som busvisslar, ett gäng med transor, nån som är full.
Livet pulserar i Spanien, livet pågår i.