Så är allt förbi redan, julafton över och slut, juldagen tung och rund i efterklangen.
Jag åkte bil genom den mörkgrå, våta staden med tusentals ljus som inte har med mig att göra.
Ändå känner jag mig rörande sammankopplad med alla människor i trafiken, på väg till olika kalas i huvudstaden, med skuffen full av återvinningspapper och matkorgar, några fuktiga paket.
Vi stannar på söder min pappa och jag, går emot vinden ett par varv runt kvarteret vid Victoria för att känna på stadskänsla. Vi går in på ett litet ställe och sätter oss på de höga barstolarna, försöker smälta in. Lyssnar på spridda samtal från hemvändarunga i 25 års åldern som kommit hem till Stockholm över jul för att träffa sina familjer. Vi åker till Hammarbyhöjden och kollar in farsans barndomskvarter, kör ett par varv. Kolerakyrkogården, här låg fiskaffären, tygaffären, godiskiosken och Konsum, det ligger kvar! Pappa undrar vad lägenheterna kostar här nu. Barnriket, överallt bodde barn då. Gatorna är tomma och blöta. Jag känner mig såsig, var uppe till 4 i morse med mina vänner. Låg i en soffa och kisade mot ljusen. Men jag är glad nu, jag är frisk, jag klarar av mitt liv, jag klarar av att fira jul med mina föräldrar och X och barn utan att gå sönder eller förtrycka mig själv. Helt enkelt, det gick bra och nu är året snart slut, tack gode gud!

Jag visste inte att jag längtade så mycket efter mina föräldrar. Efter att få vara deras barn.
Men nu ska de båda komma till jul och sova över hos mig. De skildes för mer än 30 år sedan, och jag tror inte jag varit ensam med dem båda sen innan jag fick min lillebror i slutet av 70-talet.
Det är en hoppfylld glädje i bröstet, lilla Klara glädjer sig! Jag ska få visa mitt dockskåp, mina teckningar, mina dikter. Vi ska sitta vid köksbordet och samtala, de ska vara intresserade av mitt liv. Hur gick det? Vad blev det av allt? Jag kommer antagligen mest gråta, av rörelse och för att livet inte  är så enkelt. För att jag tycker det är tufft att vara vuxen, ta ansvar.
Kommer jag bli besviken på dem? Antagligen. Mina föräldrar vill nog gärna slå sig ner, få en kopp kaffe serverad, summera sina egna liv. För varandra. Hur gick det? Vad var det som hände? Alla är vi oss själva närmast, även dessa två, min moder och fader. Jag förbereder mig på att försöka vara närvarande och inte ha förväntningar, som en äkta vuxen.