Jag tar själslig läkningshjälp, behöver mycket.
Den som säger att en borde bli färdig efter år av terapisamtal och självhjälp, vet icke vad den talar om. En borde ingenting. Vill vi fortsätta utvecklas, undersöka vårt inre- då behöver vi troligtvis hålla på hela livet. Att bli färdig! Vem är färdig? Jag känner ingen som är fulländad och klar.
Är det inte ganska omodernt att tro vi kan klara oss själva, typ "själv är bäste dräng." Tror det uttrycket kommer dö ut snart tillsammans med "ensam är stark". Vi har inte kommit hit för att göra jobbet själva, det är klart som korvspad. Vi behöver varandra och det är inte meningen att vi ska vara ensamma. Jag behöver en spegel för att se vem jag är.
Igår träffade jag en präst som jag tycker mycket om att prata med. Första gången vi sågs satt jag och tänkte, "jag vill aldrig att det här samtalet ska ta slut, det här har jag längtat efter hela mitt liv!"
Jag har alltid längtar efter den andliga aspekten i terapeutiska samtal, och för en präst är det nog en självklar utgångspunkt. Jag är intresserad av det som står i bibeln och vad Jesus hade att säga, utan att ha det som rättesnöre eller sanning. Hade jag växt upp och levt mitt liv i ett muslimskt land hade jag säkert känt det samma om islam, men nu råkar jag vara marinerad i kristendom sen jag gick i skolan. Min fröken från ettan var väldigt religiös och vi hade Jesuskunskap varje dag, vi bad och sjöng psalmer och pratade om sagorna ur bibeln. Jag älskade Jesus, jag ville bli kristen. Men det gick inte så bra, mina föräldrar var moderna och icke troende. De firade jul och påsk och allt sånt, men utan någon tanke på Jesus eller de kristna budskapet, så jag har alltid längtat efter en slags självklar kontakt och uppkoppling. Jag tycker mycket om Jesus fortfarande, och mycket som Jesus säger i nya testamentet är spännande. Men minns alla onda gärningar som begåtts i Krist namn, all död och förintelse, tvingande och auktoritärt. Det går ändå att ha en egen relation till Kristusgestalten, det har jag nu.
