Kristina Lugn, Ganska nära himlen.


Ganska nära himlen
i ett hus som är ganska grått
i ett rum med fina tapeter
bor Liselott
Och hennes vidriga mamma
bor faktiskt också där
hon står vid spisen och röker
och undrar vart Liselott är
Men Liselotts snälla pappa
bor i en annan stad
han bor på en sällsam stjärna
och är både rik och glad
Där sitter han hela dagen
i en soffa av pärlemor
och ingen mer än hans dotter
vet var den mannen bor
Där sitter han hela natten
och skickar blå telegram
och ingen mer än Liselott vet
att dom verkligen kommer fram
För Liselotts taskiga mamma
arbetar i en butik
där staplar hon flaskor på burkar
och är varken glad eller rik
Hon säger att Liselotts pappa
var ett kräk som hette Sven
som flydde till Tierp med Dolly
och aldrig synts till igen
Han har det väl bra med Dolly
och struntar i Liselott
som är liten och spinkig och ensam
och lever på bidragsförskott
Så säger Liselotts mamma
en ledsen och tanklös tant
som inte vet vad Liselott vet
är på riktigt alldeles sant:
när alla dagisbarn sover
och alla kassörskor har gått hem
går en pappa på tå och planterar
små blommor runtomkring dem
han planterar ljus i köket
där middagsdisken står kvar
tills allt bilr så vacker och trevligt
tack vare Liselotts far
Men när väckarklockan ringer
och himlen är raggsocksblöt
och morsan sitter i köket
och sväljer sin havregrynsgröt
när kärringen sitter i köket
och gastar: skynda dig nu
du ska äta och pinka och klä dig
för klockan är fem över sju
tar Liselott tyst och stilla
sin färgglada täckjacka på
och utan att klaga det minsta
bestämmer hon sig för att gå
Då kommer en fågel fjärranifrån
Det kommer en sur pensionär
En unge somnar i skogen
En mamma är inte där
Det kommer en hund som är hungrig
den går på gator och torg
En mamma sitter på PBU
och saknar ord för sin sorg
Det spelar en psalm i björken
och dagen är mulen och grå
Mitt vackra barn i bävernylon
vad är det du tänker på?
Du springer alltid allena
längs skyltfönstrens tindrande rad
där ingen hör vad du sjunger
och jag vet att du inte är glad
Jag väntar i mörkren, jag väntar
i mökren långt ifrån dig
och snart blir jag sjuk av kärlek
som du inte vill ha av mig
Kom tillbaka till mig, mitt hjärta
ja skynda dig hem till din mor
Vi kunde ha det så trevligt
på det höghusfält där vi bor
Vi kunde skaffa nåt hembakt
att sitta och mumsa på
och jag skulle sticka en kofta
så du slipper frysa så
Och virka ljuvliga drömmar
av chockrosa yllegarn
och aldrig göra dig ledsen
mitt stackars ensamma barn!
Jag ska lära mig städa och vispa
och göra mej slank och fin
och bli en mamma
en hemkär och kramgo´ blondin
Jag ska skriva ett riktigt sympatiskt brev
till Någon som passar mej
och förklara min nöd och göra reklam
för både mej och dej.
Sen är det bara att vänta
på alla svaren jag får
så har jag en toppenbra pappa
lite längre fram i år!

Något vackert till första advent

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus
Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån
Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam utan spår
Pär Lagerkvist, 1919

Den här dikten är outsägligt vacker i sin enkelhet. Pär Lagerkvist skrev också spännande teaterpjäser och bla. en roman som heter Dvärgen som jag läste som ung, jag älskade historien den var mörk och medeltida. 

en dikt om dagen

Tillsammans med en vän har jag ett fantistiskt månadslångt projekt. Varje dag sen två veckor skriver vi en dikt och skickar till varann i ett sms. Det får inte vara en gammal dikt, den måste vara skriven idag, och det behöver inte var bra eller vara något speciellt. Bara vårt bästa att dela varje dag.
Ungefär vid klockan 23 får jag iväg min dikt, jag kan inte påstå att det jag åstadkommit hittills är särskilt strålande, men jag är så glad att jag kommer ihåg att skriva varje dag och att det känns så roligt och givande. Och jag vet att jag läst någonstans att om en skriver hundra dikter ska en vara glad om 10 är okej. På det här sättet lyfter min kompis och jag varandra varje dag! Och vi får båda bekräftelse och blir lästa. Kan ej bli bättre!

Våren blir inte till i år. Står och darrar lika oförlöst som jag.
Redan för flera månader sen låg jag i torrt gräs och såg upp mot den bleka solen.
Låg mot marken och drömde om gröna blad och suset blad grässtrån.
Den där dikten av Karin Boje som citeras ofta, om att det gör ont när knoppar brista, den är som en klyscha, men en sann klyscha. Så vacker den är. 

 Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Sånt jag tänker på i oktober

Drottningen väntar på
att jag ska bli klar någon gång
Följa henne upp genom svarta vattenmassor
slå ut som en vit näckros
i hennes armar

Det jag är räddast för
är att bli avslöjad
hånad av hela mänskligheten

Men ändå
låta det vackra
slå ut ur händerna
Som rosor
ur handflatans mitt


Det här är första dikten i min samling.
Diktsamlingen är en skilsmässosvit och handlar om uppbrott, separation, familjeliv.
Jag tänker på dikterna, att jag borde jobba mer med dem men inte riktigt vill. De har på nåt sätt tjänat ut och jag vill gå vidare.
Jag tänker på pengar också, att få allt att gå runt, jag har tak över mitt och barnens huvuden, jag har mat att äta, till och med en bil. Det fungerar.
Jag tänker på att jag vill något mer men inte kommer till skott, det är så många lager av motstånd emellan. Eller vad är det jag hindras av? Om det verkligen är viktigt, om det behövs.
Jag tänker på min historia, att gräva där en står.
Att solen lyser över fälten och ängarna och snart ska jag gå ut i skogen, kanske går jag bara rakt ut och ser var jag hamnar. Till en stor sten som slungats in på istiden, jag vet var den är.

Det står en arme i köket
slår ut med armarna
för att kramas
Jag går förbi
låssas som det regnar
Regnar bort hela härligheten

November fortsätter, nu är det iallafall löning och första advent snart,
men annars är det bra bedrövligt va? Finns det något positivt som händer i världen
så här års? 2015. Skulle vara att fotbollsmatchen ikväll mellan Malmö FF och Paris visas på storbilds-TV på ett torg i Malmö, så att alla som saknar TV kan få sig en glutt.
Vad mer? Att det är poesifestival imorgon i Stockholm och jag ska dit. En favo, Mattias Alkberg ska framträda och jag är nyfiken på Aase Berg som skriver läskig-spännande-superbra poesi som också kommer läsa och jag vill se bästa Helena Boberg som är min kompis och som jag träffade när jag var 6 år i Saxe by, Söderbärke, Dalarna.
Och jag har köpt en bil, min första egna! Allt detta är gott, men allt annat är ont. Alla missunnsamhet, våldet, hur rädda vi är, hur ensamma vi är. Vad ska jag göra? Köra.
Och Lennart Hellsing har dött, han var bäst på att rimma och göra fyndiga vridningar.

Mina barn vet nog inte vad poesi är.
När jag ska somna dem en kväll får jag ett infall att läsa något högt ur en Werner Aspenström dikt- samling som ligger bredvid sängen. Något annat måste de lära sig än svordomar, Kalle Anka och bolibompam, tänker jag. Jag slår upp boken på måfå, dikten heter Oxe och handlar om en oxe som ska slaktas.
De lyssnar andaktsfullt, vill att jag ska läsa den igen.
Ett par dagar senare när vi ska åka på utflykt säger min yngsta son "Du måste ta med den där boken om oxen mamma, du måste läsa den för oss igen."
Underbart! Här ska läsas dikt! Ikväll läste jag en dikt av Bodil Malmsten som jag gillar "Ett bloss för moster Lillie"
Men den var för lång, de började gäspa och rulla runt. Jag var tvungen att göra till rösten och överdriva jättemycket för att hålla dem kvar, ändå tyckte de att den var mest konstig.
Enklare poesi, rakt på sak ska det va.
Nytt försök näst gång.

Vinternatt

Jag är så uppskruvad, kan inte sova fast jag är dödstrött.

Ligger och läser på natten fast jag borde släcka lampan för länge sen. Ögonen blöder och ser i kors, men kan inte sluta läsa.

I natt är det Mattias Alkbergs samlade dikter "Vart ska vi det vet jag men när är vi framme", som jag beställt från bokhandeln men egentligen inte har råd med, för jag tjänar så dåligt med pengar.

Och dikterna står staplade sida upp och sida ner och jag vill liksom sluka allt i ett enda insug, för att få grepp om helheten. 

Så tänker jag på mina egna dikter och tycker de liknar Mattias Alkberg på nåt naivt, blottad vis. Fast jag inte vågar visa mina eller läsa dem.

Men sömnen infinner sig inte, även sen jag slagit ihop pärmarna och släckt. I hjärnan snurrar orden som småfåglar, jag sträcker ut en lealös hand och försöker fånga nån.

Det blir

Knäskålar

Fartyg

Jämnmod 

Så här läser jag på en skrivblogg idag när jag söker roliga, inspirerande skrivövningar.
"I dikt är allt tillåtet.
Det är därför det är så lätt att börja älska poesi. Du kan skriva precis som du har lust och bryta mot alla regler. Du behöver inte använda punkter eller stor bokstav om du inte vill. Du har full frihet att leka med språket och orden. Allt kan hända i dikt. Det är bara din fantasi som sätter gränserna."
 Just så bara!
Jag märker att jag härmar Bruna K Öijer när jag skriver, och det försöker jag säga till mej själv att man får, det är tillåtet att härma nån man tycker skriver bra.
B. K Öijer skriver så att jag förstår att, så där tänker ju jag också, utan att veta om det! Men jag kan inte kan sätta orden på, lika fenomenalt som han.... fast jag tränar varje dag.

         Avslöjande          av Bruno K Öijer

vid det dukade bordet
satt dom vuxna och umgicks
du lekte att avståndet
själva tomheten mellan dom
satt som kungakronor på deras huvuden
och du förstod tidigt vilka du kunde lita på
vilka som tyckte om saker som växte fritt
dom andra satt bara stela osäkra ihåliga
och visade inga känslor
visade ingenting
som om deras liv och själar
var en sorts brottsplatser
områden dom inte längre vågade besöka
av rädsla att bli ertappade
avslöjade