Med sjukt barn i Malmö

Vi går genom staden med karta.

Dimman är där.

Vi har just tagit oss över en bro och vandrar genom allén.

Det finns pappor och barn, lindar, hundar, gamla hus som jag påstår är vackra. Du avfärdar dem, säger att vårt lägenhetskomplex är mycket vackrare.

Hur tänker du då? tänker jag.

Vi måste komma fram till ett våffelkafe´ som jag känner igen.

Jag vet att det kommer vara immigt på fönstren och lixom grannystyle interiör, jag tror att det är mysigt. Men jag har tröttnat redan när vi kommer in och du är helt slut efter promenaden. Vi gör egna våfflor iallafall, för det har vi ju bestämt sen två månader tillbaka att vi ska. Du sitter hukande över bordet och ser sjuk ut, dina host ekar i mina öron. Du orkar inte vara imponerad.

Det är ingen ide att göra något mer idag, jag är besviken. Inte på dig, nej nej nej på mig själv som är så oansvarig.  Jag borde inte låtit dig följa med på den här resan, men du ville så gärna. Jag tar på mig allt ansvar för att jag ändå lät dig. Så ska mammor göra.

Jag har lärt mig av en dagisfröken att man kan ta på sig skulden för alla konfliker man har med sina barn, då går barnen fria och kan bli gladare människor. Vi får se om det blir så.

Men okej, det är en sanning att den här dagen i Malmö inte kommer bli så mycket mer. Och vad hade jag egentligen väntat mig? Kanske lite spänning, nya influenser, möten?

Det är du och jag som är de viktiga. Vi har aldrig gjort något ensamma.

När du var liten orkade jag inte för du var så hajpad, och sen har åren bara gått. Jag bestämde på tåget hit att jag ska vara snäll och inte tjatig.

Men jag är ändå tjatig på att du ska snyta dig.

Kära gud hjälp mig att inte tjata på nåt annat åtminstone.

Jag ber i duschen.

Gud ge mig sinnesro,

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Så att jag kan vara tillsammans med mina barn och tycka om att vara där.

Nobless

Svetlana Alexievich! En kvinnlig journalist och författare har fått nobelpriset! Fantastiskt!
Hon verkar ha en enorm drivkraft. Hundratals, kanske tusentals intervjuer och sammanställningar med människor från forna Sovjet och andra krigsdrabbade länder. Svetlana har jobbar målinriktat och orädd genom flera decennier med att göra den lilla människans röst hörd.
Jag har bara läst hennes bok Bön för Tjernobyl när jag var ung, den drabbade mig mycket. Jag tyckte det var svårt att ta till mig allt det tunga, då. Nu är jag lite mer luttrad och känner mig redo att läsa henne.

Jag har varit på kurs, mer som retreat än kurs egentligen.
Pratat om det primära, det som egentligen är viktigt och som måste säkras innan
vi kan hålla på med det sekundära. Känslorna.
Eller har jag fattat allt fel?
Jag vet inte vad jag har hört.
Iallafall låg jag underbart skönt under filtar och brädtak och lyssnade i tre dagar på Iris Johansson som höll i kursen. Nu ska jag praktisera i det verkliga livet.
Men jag blev sjuk direkt, alla försvar ramlade av och sjukdom anföll mig.
Idag har jag legat i sängen och halvslumrande drömt om allt Iris pratade om.
Jag vill bli en helare människa, jag vill tycka om mig själv, det är målet.

Chimos

Igår var jag i midsommarkransen på en vänkväll som händer en gång i månaden. För tio år sen var jag där varje gång. Nu möttes jag med ett par kära vänner, som också blivit 10 år äldre, och gick dit. Det var fint som snus, musik, poesi, stand up, kortfilm. Mat och öl i pausen.

Jag blev inspirerad att skriva, läsa och prata om konst och hitta ny musik.

Mer kultur åt folket!