Lillavardagsinrekonflikt

Det finns så många kärringjävlar i världen!
Jag är själv en av dem!
Igår mötte jag flera stycken på allmäna platser och förvånades över
hur min egen irritation växte sej dunderstor på bara några sekunder.
En tant på konsum försökte uppfostra min son när han satt och tittade i en serietidning
på golvet, det gör han alltid och aldrig har någon personal  sagt ett ord till honom om det.
Tanten bara drog tidningen ur händerna på honom och satte tillbaka den på sin rätta plats.
Jag stod bredvid och såg på och sa till henne " Vad gör du?"
 "jag tog bara tidningen ifrån honom."
"Varför det?"
"Hur skulle det se ut om alla läste gratis, då säljs ju inga tidningar!" sa hon.
" Är du polis här eller? Va? Jobbar du som polis på konsum?" Jag kände hur jag började andas hetsigare, jag ville skrika rakt i ansiktet på henne typ " din jävla laglydiga kärringjävel! har du inget bättre för dej?"
Men det gjorde jag inte.
Min son såg oförstående ut, och mej kände han nog mer obehag inför än sammanhållning.
Efter en liten stund när jag lugnat mej lite tänkte jag "oj shit, va arg jag är! Vart kommer all den här ilskan ifrån plötsligt?"
Svar: Om tre dagar mens.

Man kan ju diskutera om det är rätt eller fel att gratisläsa tidningar i affären.
I det här fallet anser jag att det är rätt, jag spenderar mellan 5-6000 kronor varje månad
på konsum och det har jag gjort de senaste 7 åren. Det vill säga ca 50 000 kr per år gånger 7 =
350 000 kr på matvaror har jag lagt ut.  Det kan ju inte finnas bättre konsumenter än hungriga barnfamiljer, så om det bara behövs läsas lite tidningar medan föräldrarna handlar borde alla vara nöjda!

Apokalyps

Kära värld!
Jag går varje dag runt med en apokalyptik känsla.
Det är både sorgligt och förväntansfullt.
Jag måste bara hinna ställa allt till rätta först med mina närmaste människor.
Mamma, barnen, dej.
Och vad ska vi med alla sakerna till?
Vi vet ju allihop att de egentligen är totalt värdelösa.
Om jag vågar kanske jag gör mej av med allt!
Men då måste jag bli väldigt, väldigt modig först.

Kära liv som går upp och ner och är så kort,
när man plötsligt inser att det är 20 år sedan man var ungdom
och man trodde att man ännu är en....

Kära liv och alla misslyckanden och vackra ögonblick av närvaro,
jag har varit frånvarande så många dagar och det skulle jag vilja ändra på!
Om jag bara får dricka öl till lunchen varje blir allting lättare
och vardagssysslorna känns inte så betungande.
Om jag bara får låsa in mej på toaletten en timme varje kväll
då blir det stressade tillståndet skönhet.

Järna igen

Tillbaka i Järna.
Vad gör man här?
Vem är jag mellan dessa fyra betongväggar och balkong?
En mor som ser efter sina barn när de är ute på gården. Precis det är vad all energi går åt till här. Eller att själv vara med ute på gården i ett meningslöst tillstånd där man bara står och glor, eller sitter och glor.
Det är klart, livet här är enkelt eftersom man bara spolar i toaletten utan att bekymra sej, låter varmvattnet rinna ner i avloppet utan att blinka, inga tak med snö att bekymra sej om.... Men jag tycker om att vara ansvarig, jag tycker om att sköta det som finns omkring mej. Men här kan jag inte känna samma engagemang för det är inte mitt.

Våran katt Devi har lämnat sitt kungarike i skogen för det här.
Hon satt hela dagen igår och tittade på medans vi packade släpet fullt, som om hon ville fara. Jag hade trott att hon skulle springa och gömma sej för att slippa åka med.

Det fina med här är en massa vänner som jag tycker väldigt mycket om, som speglar som skrattar och pratar och delar med sej. Men ändå fyller det inte ut något tomrum i mej som önskar sitt eget space, sin egen skog som glittrar och lockar.

Jag känner mej uppskattad, sedd, bekräftad och omtyckt!
Vad mer kan man begära?
Men det tar snabbt slut, tillfredsställelsen av det hela. Det räcker inte för att göra mitt liv fulländat. Jag förstår ju det nu, att det behövs något annat.
Något som måste komma från inuti mej själv och finnas där hela tiden för att kännas bra.
Tack gud för att jag blir äldre! Jag hade aldrig fattat det här för tio år sedan!
Det är så häftigt att bli äldre, sin oförändrade själ har man alltid med sej, sin fria längtan och dröm. Men man kan hantera livet mycket coolare, med mycket större självdistans.

Från landet

Jag som älskar landet, egentligen avskyr jag det händelselösa dagarna där man måste hitta på allt själv. Jag vet inte i vilken förljugna ide´ jag lever i?
När min barndom pågick var det jag som anammade det lantliga och bonniga, min bror ville asfaltera våran grusgång och ta bort spröjsarna på fönstren.
Är det för att hålla fast vid ett ideal som jag skapade som barn som jag tvunget ska va på landet?
Jo, det är skoj, det är till och med underbart! Att bara kunna gå ut och kissa utan att nån ser en, att skrika utan att nån hör, att ha en hel skog som talar till mej på kvällen när barnen somnat och jag druckit en halv flaska vin. Visst, det är värt så mycket! Men jag vet hur jag blir efter en hel sommar här, när det blir höst och jag kommer tillbaka till civilisationen känner jag inte igen mej, då har tystnaden och stillheten blivit norm.
Vem är jag egentligen då?
Jag önskar bara att kunna vara lite mer närvarande så jag inte missar allt som ju faktiskt händer just nu i mitt liv!

Lidande

Världen brinner!
Det finns ingen rättvisa! Det är så mycket lidande med att vara människa.
Hur kan jag verka för att sprida ljus istället för mörker och ondska?
Idag läser jag om systematiska våldtäkter i krigsdrabbade länder, jag vill skrika
rakt ut! Varför skapar vi världen med så mycket ont?

Kära liv!
Jag älskar en slö söndag när allt flyter som honung och alla runt omkring flyter i samma tempo. Solen växlar med gråa moln och det är just så vackert som det bara kan vara mellan hägg och syren. Varför föddes jag?

Pappalove

Att vara med pappa, kärlek och hat!
Men mest flöde.
Någon som är som jag, som funkar på samma sätt.
Han har lärt mej att vara som honom...
Nu är vi båda vuxna, när jag var ett barn var jag full av beundran och tillit, nu
kan jag tänka själv lite mer.
Fortfarande är han den bästa! Även om jag inte står ut med honom för länge.

Blodsband
Halsband
Stämband, vi kan sjunga sånger hela vägen från Skåne till Stockholm.
Från min farmor till pappa till mej, därefter kommer sönerna som är sina egna hoppas jag.

Redan måndag igen och tillbaka i betongen efter några dagar i skogen.
Vad är det lugnet och skogsdoften gör med en? Jag känner att jag har något med mej tillbaka som är nytt.
Kanske är det stillheten som lägger ett täcke över själen så att längtan efter underhållning tar slut...
Förstår du mej?
Jag har inget behov av varken umgänge eller show, jag vill bara ha frid i min
kaotiska hjärna.

Jag lyssnar på fågelsången och går ett varv runt mitt stora hus som ligger mitt ute i skogen där lejonen bor. Jag går där och sörjer en stund över en annan skog som låg i min barndomsby och nu sågats ner och lämnats öppen, skövlad och våldtagen. Förlåt mej alla träd som viskats med mej och som jag följt genom årstiderna med en liten flickas ögon, förlåt oss för vi vet inte vad vi gör. De stora kloka granarna skakar lite sakta på huvudet i sin granhimmel, de håller med om att vi inget förstår, men de förlåter ändå, så storsinta är de! Naturen är sån, den reser sej alltid hur vi än försöker förtrycka och förstöra henne. Det är så sorgligt! Hur kan man! Ser de inte hur vackert det är?

Äntligen ger min sjuka son upp hoppet om film, spel eller annan underhållning och somnar istället.
Det spritter av liv och äventyr i hans lilla kropp även vid 39 graders feber, han kan aldrig bara ta det lugnt!
Det fläktar lite i gardinen från det halvöppna fönstret, ballkongendörren står öppen, därute leker gårdens alla barn för det är påsklov.





Jag fick en hint om att stanna upp och se efter de magiska tecken som visar sej hela tiden om man vill.
I morse när jag sprang en runda runt sjön, halvt sovande men målmedveten, fick jag syn på en råbock några meter bredvid stigen. Han stod alldeles stilla. Först trodde jag att han skulle attackera mej, han såg så sträng ut och han släppte mej inte med blicken.
Det enda ord som kom ur mej var "Åh du är så vacker!"
Jag undrar vad han ville säga mej?

Ja

Vad är det för tomhet som infinner sej när allt blir stilla?
Som en tung kudde över bröstet som jag bara vill slänga av mej utan att titta på den ens.
Jogga? Fika? Internet? Något att distrahera tomheten med.
Men nej, det är inte det.
Mest av allt behöver jag lägga mej raklång, blunda och skåda in i min egen själ.
Men jag vet inte om jag vågar.

Närvaro

Idag skulle jag ha åkt på trädgårdsmässan, men ett av barnen blev sjuk och vill inte vara hos den planerade barnvakten. Ska man acceptera det eller bara åka ändå?
Jag är blödig, så jag stannar hemma och blir sur istället.
Sen syns det sjuka barnet inte till iallafall, han är ute och leker så jag skulle i princip kunnat åkt iväg helt lugnt.
Men istället sitter jag alltså och surar!
När jag är inställd på att något roligt ska bli av och så blir det inte, då reagerar jag som ett barn, iallafall inuti, jag låter det kanske inte stråla utåt så mycket men oj va besviken jag blir i hjärtat.
Det är ju så jobbigt att vara så för en själv, besvikelsen gör ont. Istället för att ta varje situation som den är, inte leva den i försskott. Det är det som är närvaro, och som är så svårt att vara i.

vårkänsla

Jag vill dansa för att våren kommer!
Dagarna ger sej själva med det magiska ljus jag känner igen sedan urminnes tid, månen stor som en jättefruktbomb på himlen de sista dagarna. Koltrastarna sjunger den gudomliga sång som får hjärtat att vrida sej av olidlig tacksamhet! Änteligen blir det vår igen här i norr!

Mitt hjärta älskar den svenska landsbygden

Hela dagen har jag tänkt på en film som jag såg igår på TV,
Lars Molins "Potatishandlaren".
Jag tyckte den var så himla bra och den gjorde mej så glad!
Precis i min smak, bondigt och svenskt och dialekt.
Varför gillar jag sånt?
Det är ju egentligen helt förlegat, och speglar inte alls min verklighet.
Men det är nog min dröm, det där gamla Sverige på landsbygden, helst 50-tal.

Härom dagen ville min kompis Lotta låna en bok, nån roman, helst om kärlek.
Jag har massa böcker, men nästan inga kärleksromaner, jag gillar mest statarlitteratur,
diskbänksrealism, fattigsverige.
Jag har nog levat många torparliv innan detta, vad finns det annars för förklaring?

Att se något nytt

Det gör så mycket att lämna sin håla en dag och åka någon helt ny stans.
Det är så inspirerande och stimulerande för själen!
Jag åkte till Rågsved idag och hälsade på några fina vänner, och mina tre barn var med
och de var så duktiga på att åka pendeltåg och buss och gå.
Att bara vara i någon annans hus, med nya saker och dofter och andra sätt att vara och göra får en liksom att se allting på nytt!
Livet pågår hela tiden överallt, även om det känns som det står stilla hos mej ibland
så rör det på sej någon annanstans.

Det är synd om människan

"Det är synd om människan" sa Stindberg, jag tänker ofta på den meningen.
Jag tycker det är sant, det är ett stort lidande att vara i den här världen.
Det kan också få mej att känna väldigt mycket ödmjukhet inför människor jag ser.
Idag när jag var och handlade såg jag alla i affären med stor kärlek, kände att vi hör ihop alla människor, att vi upplever våra liv på ungefär samma sätt, utsätts för många liknande erfarenheter, våra liv påminner i mångt och mycket om varann.
Och så ger vi alla pengar vi tjänar till mataffärskjedjorna, det har vi också gemensamt, vi går där och fyller våra korgar och betalar med pengar vi lagt all vår tid till att skaffa.
Mat borde vara gratis! Vi måste ju ha den! Att bo borde vara gratis, vi måste ju bo!
Det var ju faktiskt så från början, jag menar, att vi skaffade födan själva och bodde där det passade, undrar om människan var lyckligare då?
Jag kan tro att det var enklare iallfall, man visste vad man skulle göra, alla hade en uppgift. Idag i västvärlden kan man göra allt! Frågan är bara vad man ska välja och hur man ska göra det?
Jag är själv snart 40 och jag har alltid haft alla dörrar öppna, men jag tror att det hade varit mycket bättre för mej att vara mer begränsad.
Från det ena till det andra....

En utflykt till havet

Idag behövdes det inte så mycket för att väcka mej ur min
deprimerade vinterslummer, bara en liten utflykt i solen
till vattnet. Där låg isen tjock och stora vita fiskmåsar flög
högt uppe i den blå himlen.
Att se horisonten och vidder runt omkring sej kan vara så läkande!
Det är som en spegel av ens inre landskap, plötsligt blir man varse att det finns!
Min son viftade med ett vass-strå, vinden blåste och jag kände mej glad!

Kvinnliga förebilder

När jag blir gammal finns det några kvinnor jag skulle vilja vara som.
En av dem är Mod som jag precis träffat den här förmiddagen, hon är farmor
till några flickor som min son brukar leka med.
Hon är så varm och kärleksfull, precis så där som man vill vara.
Min egen farmor känner jag mej inspirerad av också, hon hade många inte alltför kul kontrollbehov men hon var rakryggad, stolt, kraftfull, ömsint och fin.
Dessutom hade hon rött hår som jag, så vi är lite samma.
Sen är det Anna, min fd styvmor som det var ganska kärvt att leva ihop med när det begav sej, men det berodde mer på min pappa och henne, nu har vi en jättefin relation
och hon är gudmor till min yngsta son.
Dessa tre har gemensamt att de är ganska osjälviska, att de vill andra väl, att de gett upp sej själva mer eller mindre.
De är inte så viktigt för dem att driva igenom sina egna egoistiska önskemål längre.

Jag har alltid letat efter kvinnliga förebilder, mammor kanske.
Och de som gillat mej har jag förstås gillat tillbaka.
Alla önskar vi oss en modersfamn att kunna komma till, nu måste jag vara den famnen för mina barn fast jag många gånger önskar att vila i en själv.
Ibland får man bli sin egen mammas tröst.

Kvinnor jag gillar

Moa Martinsson
Frida Kahlo
Diamanda Gallas

fyller på listan vartefter jag kommer på någon mer....