Solvik

Igår var det julfest på min äldsta sons skola Solvik, det måste vara en av de vackraste skolor som finns i världen!
Jag känner mej så väldigt okritisk till stället, eftersom det är en friskola, waldorfskola står den utanför så mycket som vanliga skolor har, därför blir den kanske mer kritiserad också, måste leva upp till högre förväntningar.
Men varenda gång jag är där, på föräldramöte, eller när klassen gör ett spel, eller på skolavslutningen tycker jag det är så bra! Det känns bara så helt rätt.

Klockan tre skulle alla klasser sjunga tillsammans, bara att de gör det!
Där står alla tuffa tonåringar och sjunger de mest finstämda sånger tillsammans med de minsta barnen.
Är det så överallt? Jag är ju ingen annanstans så jag vet inte, men jag tycker det är så rörande!
Den sista sången har åtta stämmor, varje klass sjunger varsin, det är så himla vackert! Som en kör av änglar som kittlar mej i öronen!
Jag gråter förstås, som den blödiga lättrörda morsa jag blivit.

Sen finns det en helt annan sida av såna här sammankomster när många människor jag känner samlas på en plats, jag kan inte koncentrera mej på samtal med en person, jag känner mej helt splittrad och vill helst inte prata överhuvudtaget, men göra vad istället? Dra ner brallorna?
På senare tid tycker jag mej se hur alla är så fejk, jag själv inkluderad.
Det blir aldrig något vettigt sagt, bara samma gamla malande.
Ibland kan det glimma till något, om man vågar gå längst in i kärnan, när man vågar se vad som verkligen är längst inne i sej själv. Då blir det intressant, och läskigt för det är så sårbart....
Med fejk menar jag att alla spelar sina roller som man bestämt att man har, man säger ungefär samma saker alltid. Småprat som inte är så meningsfullt är ju nödvändigt, vi måste ju kommunicera med varann, det är ju till och med trevligt med lite skvallrigt småprat. Men det ger inte så mycket efterklang....
Jag vet inte om jag kan ändra på mej själv, det är mest att jag iakttar fenomenet.

Saras pappa

Min vän Saras pappa är död.
Jag tänker på honom och sörjer.
En pappafigur som försvinner,
då känner jag mej inte vuxen längre,
då känner jag mej som den tonåring jag var när Sara och jag blev vänner.
Då behöver jag en pappa.





Jag har inte träffat Saras pappa på jättelänge, men han gjorde så starkt
intryck på mej och han är en stor del av Saras och min vänskap.
Jag hade mycket respekt för honom, var nästan lite rädd.
Det kändes som han visste så mycket om allt, om mej.
Jag vet hur nära Sara stod honom, hur hon kunde förstå och försvara honom.
Jag sörjer över att han inte finns för henne mer,
inte finns för den vackra skogen där han bodde,
inte finns för det vackra vattnet som strömmar,
inte finns för de små vägarna i Chalo i Frankrike där jag hälsade på.
Nu blir ingenting det samma där, på de platser där han var
och för de som älskar honom.
Nu kan vi bara älska ännu mer.

Crybaby

Det finns en viss lycksalighetsgråt som jag brukar gråta ibland.
Den är aldrig så värst långvarig och den innehåller kanske inte ens tårar
men den börjar alltid på samma hulkande sätt.
Jag har inte riktigt förstått vad det är som utlöser den, men det har med
SANNING, mod och hjärta att göra.
Idag kom den när min äldsta son och jag såg ett demonstrationståg
med hundratals irakier som ropade Vi vill ha rätt att vara kristna i Irak!
De vill nåt! De ropar det! De är redo att slåss för sin sak!
Min son tittade undrande på mej, varför gråter du för det?
Ja, det bara är så...
Det händer också ganska ofta när jag läser nya barnböcker, det går liksom rakt in
när det är bra.
Kanske började det när jag blev mamma, en större känslighet blev nödvändig.
Den är som signal att vakna, det är ännu tid! Än brinner hjärtat, allt är möjligt!
Kom alltid ihåg det i din slummer.

tillbaka från landet

Höstdagar i dalaskogen.
Ännu är marken så mjuk att det går att gräva om de små grönsaklanden första dagen efter vi kommit.
Bara några grönkålsplantor stod tappra och stolta kvar i jorden, allt annat är förändrat, vissnat och klätt i tät rimfrost ända fram på dagen, solen når inte över trädtopparna så här års.
Vi småpular, räfsar lite eklöv, bär in krukor och lådor under tak. Jag bygger en skitful eklövskompost, min vän Fia har läst i en bok att eklövskompost blir som grädde om man sköter den rätt i några år och det vill jag gärna ha!
Jag och Andres fantiserar om hur vi ska renovera köket nästa år om vi har några pengar, men vi har båda svårt att föreställa oss hur något kommer bli som inte finns.
Spisens kakel ska vi knacka ner och slänga på nytt fint murbruk, vi behöver en ny vedspis, nytt golv in, kanske lercleana väggarna. Är det snyggt med lerclening och panel tillsammans? Slipa inuti de gamla skåpen och måla dem, använda de gamla slitna skåpdörrarna men fräscha upp dem med lite färg och nya knoppar. Åh vad jag ska ta i och jobba och gno! Känner mej så inspirerad!
Men vet ju att när det väl är dags kommer så mycket i vägen, diska, laga mat, ett barn som måste sova. Egentligen är det otroligt att jag behåller illusionen om att jag ska få något gjort överhuvudtaget! Men det är kanske längtan efter att få skapa och som håller mej uppe...

Onsdag

Idag åker vi till Stora Moren.
Mitt hjärta i skogen, en utskuren glänta med ett rött hus som jag älskar!
På nåt sätt älskar vi alla det stället, även om det för barnen innbär
en stilla och händelselös tillvaro. En stor utmaning när man hela dagarna
har tillgång till all underhållning man vill på 40-gården där vi bor.
Och jag ska vara snäll, inte arg eller irriterad.
Från och med idag ska jag bli en jättebra mamma!
Allt har sin tid, jag ska njuta av att barnen behöver mej så mycket istället
för att se hur fast jag är och allt jag inte kan göra.....
Det är svårt att se att livet kommer förändras med tiden, det inser man först
efteråt. Blablabla, jag ska sluta, tänka bara göra.