Jag har aldrig velat skriva för personligt här, det har känts utlämnade att allt hamnar, gud vet var
i yttre rymden! Så jag har inte skrivit om att den här hösten har varit den mest maxat jobbiga i mitt vuxna liv, för att jag skilt mig. Efter 11 års förhållande. Det är vad allt kretsat kring de senaste månaderna, min stora sorg och förtvivlan. Nu tänker jag att det är ändå värt att skriva om det. Det händer så mycket i mig som är spännande i smärtan och värt att nedteckna. Som kan vara till goda för någon annan som tittar in här ibland.
Jag vill framåt inte bakåt, men smärtan håller mig kvar. Jag har inte tillräckligt bra redskap för att bara ta framåtkliv. Allt som heter svartsjuka, offerroll, ångestattack, dålig självkänsla osv. erfarar jag.
Men emellanåt känner jag att ljuset rinner in, det går inte att hejda för jag har ett stort ljus i bröstet som vill vara där, kanske är det överlevnad. Det är alla gamla sår som öppnats igen. Som blivit påminda när samma sak händer en gång till.
Jag blev lämnad, övergiven som barn, där sitter det onda fast, det har aldrig läkts helt.
Vad man kan göra för att komma vidare? Låta smärtan och ångesten få ta plats, inte fly ifrån den säger de kloka. Släpp allt annat, gå in i smärtan, stanna. Till slut lär sig kroppen att det inte är farligt, att man inte dör.
Jag har såååå svårt att göra det här! Men varför? Varför inte bara göra det ändå? Det är som om hjärnan är inkörd på ett spår och vägrar byta.
Små små steg framåt i snön.
En blogg om den poetiska vardagen för en ensamstående mamma från Dalaskogen som bor i lägenhet i Järna och skriver dikt.
tisdag 19 januari 2016
tisdag 12 januari 2016
Nu har jag flyttat in i min x-mans hus. Här sitter ingen
sorg i väggarna.
Här finns bara rena ytor och rekreationsmöjligheter. Elden i
spisen vispar sig långsamt genom kvällningen och utanför de stora
panoramafönstren ligger vita fält blottade, ensamma. Jag sitter om natten och
försöker greppa rummet. Det är något vilsamt med att inte ha något investerat
på en plats där man är.
Här är jag fri. Som i skogen. Men också lika ensam som
fälten.
Det är januari som harvar sig fram, min värsta fiende har
jag alltid intalat mig. Men för skrivande och inåtvändhet är du bäst. Dagar i
ändlöst mörker som ska leda in i våren, en liten ljusstrimma närmare för varje
dag. Kan det bli vackrare?
Alla mina barn vill vara i det här huset, fast det är så tyst
och ensamt, kyrkolikt.
Passa på med lyx, säger vi. Passa på, tids nog måste vi
tillbaka till lägenheten, köket som i en husvagn, grannarnas musik genom
ventilerna, ytterdörren vidöppen mot det ekande trapphuset och jag som vrålar tio
gånger om dagen ”Stäng dörren!”
Jag svävar emellan. Var jag är spelar egentligen ingen roll.
Skjut upp tiden. Hjärtat är alltid här.
Hjärtat är alltid här.
fredag 1 januari 2016
Nyårsrit
Samlar jag fuktigt bränsle i skymningen för att elda upp det gamla, det ska utplånas och bli till aska.
Här är stranden här är himlen som rodnar men inte skäms.
Här är bergen, havet, himlen, stranden, mina vittnen.
Jag bränner de gamla orden bakom stenar, skriver ner nya på
vita blad i en vit bok.
Jag ritar en ring av beskydd runt mig själv i sanden, drar
upp runt kroppen.
Det kommer hundra får i dalgången, deras klockor klingar och
klonkar, ropen från fåraherden ekar som ett sövande mantra, upprepas och försvinner
bort när flocken försvinner till andra sidan berget.
Kan vad som helst bli sant om jag ber om det? I just den här
skymningen, vid just det här Medelhavet kan det. Det är en lätthet som går med
mig tillbaka. Något hoppfullt, ljust. Jag har lovat mig själv att försöka, jag
vill in på insidan, det är där det måste börja och sluta.
I morse vaknade jag i ett kolsvart rum, men fönsterluckorna slängdes
snart upp av ett barn och ljuset strålade in som från himmelriket, jag fick
hålla för ögonen för att inte bli blind. I gryningssömnen hade jag anat
fåglarna, de sjöng på något vis oigenkännligt paradisiskt. Långa utdragna toner
från magiska flöjter jag aldrig hört.
Jag borde rullat ur sängen och gått ut till dem, men
istället låg jag kvar och drömde om övergivna hus i Sverige.
Vi har lämnat La sierra de Madrid och åkt genom hela landet
söderut till Almeria, Cabo de Gato, Rodarquilar. Här är ökenland, men öknen
blommar. Här är sand och röd sten, men så levande och grönt. Jag vill erövra
landskapet, stega igenom det helt och hållet för att inte missa något i den
stora dalen med bergen omkring och havet framför. Men den här morgonen börjar
med en underskön joggingtur, jag och två entusiastiska barn ska utforska
markerna. Våra fötter slår i örter vid varje steg, timjan, malört, lavendel,
kanske rosmarin, allt växer här i små kompakta busk. Dofterna stiger upp i
näsan med värmen. Luften darrar. Vi är bedövade och lyckliga. Vi springer upp
för daggiga gräskullar och ner på andra sidan, ser urgröpta små grottor i bergen
och havet glittrande långt där nedanför. Det finns lila, rosa, gula blommor
överallt, en lökväxt som ser ut som långa sparris, det ÄR sparris! Det finns en
husruin med en oändligt djup brunn bredvid. Vi kastar stenar som faller i
evighet innan de når botten.
Det finns ingen hejd på hur härlig känslan av att vara här
är! Mitt i detta överskådliga landskap blir
man landskapet. Vi studsar hit och dit, svettas i nackarna, i pannorna.
När vi står högst uppe på en av kullarna får vi syn på en
lång rad av något som ser ut som bikupor där nere. Det är förstås därför det
blommar så ljuvligt, tusentals bin pollinerar och drar runt i växterna hela
dagarna.
På vägen ner kommer vi närmare bikuporna, jag vill se om det
är verkligen är liv i dem. Och det är det sannerligen, massor av bin vid flustren
på alla.
”Gå inte för nära!” ropar Ilja över axeln, han springer en
bit före Elvin och mig, vi är ungefär 5 meter ifrån kuporna. Just då får jag
ett stick i nacken, det börjar surra ilsket runt huvudet. Shit! ”Spring Elvin!”
ropar jag överrumplad.
Elvin springer om mig och börjar skrika i panik, han har
flera bin på ryggen ser jag och han håller handen för nacken. Han har fått ett
stick på samma ställe som jag.
Han skriker och skriker. Jag springer det fortaste jag kan,
försöker hinna i ifatt honom men han far iväg som en galen skrikande raket.
Vi kommer ut på en grusväg, jag lyckas springa ifatt och
tvingar honom att stanna, det finns inga bin runt oss längre. Säger åt honom
att stå stilla och andas ner i magen. Han kan inte, det var för läskigt, han
kan inte sluta hyperventilera. Han har ett litet stick i nacken, jag får
instinkten att suga på det. När jag gör det illskriker han, det blir ett litet
sugmärke kring sticket istället. Ilja har lagt benen på ryggen och flytt, han
är redan hemma när vi kommer, och har fått ett stick i huvudet.
Jag tycker egentligen att det hela är ganska komiskt, men
det tycker inte Elvin och Ilja. Men är det inte lite komiskt när något som är helt underbart blir en skräckfilm?
Det skulle inte ens vara en trovärdig skräckfilm, brytet är för drastiskt,
ingen skulle tro på det. På kvällen tänker jag på hur Elvin upplevt det, hur
ensam man kan känna sig när man blir rädd eller panikslagen och en uppspelt
morsa ska försöka fixa situationen. Vi måste nog göra om det imorgon i
terapeutiskt syfte, så att de örtklädda markerna kring Rodarquilar inte för evigt
blir förknippade med denna dramatiska morgonjogg.
Barnen är vana vid att äta lunch på la Palomeras. I somras
var de här varje dag med farfar. De kryssar självsäkert in mellan borden och
tar platserna i hörnet där man ser ut över lokalen men ändå har tv:n i
ögonvrån. Det är bara jag som är överväldigad, tycker allt är så festligt och
osvenskt. Ett stort sällskap på ungefär tjugo personer sitter vid ett dukat
långbord, hojtar och lever om. När en ny kvinna med ett barn anländer till
sällskapet, jublar alla och klappar i händerna en lång stund. Halva bordet är
barnbord, männen sitter för sig själva längst bort från barnen och kvinnorna
emellan.
Antonio, servitören i 60 års åldern lågmält belevad och inte
lika entusiastisk som förr, med översta knapparna uppknäppta i den vita
skjortan. Jag anar hans håriga bröst där under och en doft av eau de Cologne
som sveper över bordet när han böjer sig över mig och lägger ut besticken på
pappersduken. Han är ganska oimponerad av sina lunchgäster, men på ett
sympatiskt sätt.
Det sitter ett par under fönstret, kvinnan är så vacker, jag
kan inte sluta titta på henne.
Hon ser ut som något uppstigen ur havet, mer havslik än
människolik. Hennes kropp är enorm, men som en barbaform eller en gigantisk
kägla, helt klädd i rött. Hennes ögon sitter brett isär i det äppelformade
ansiktet och hennes mun är som en röd, glansig puss.
Hennes lilla man är väldigt liten och ganska intetsägande
bredvid henne, de pratar inte med varandra utan sitter och iakttar alla medan
de drar brödbitar i såsresterna på tallriken. Det är så okej att inte ha något
att säga varandra på en spansk lunchrestaurang.
Det finns en annan man som jag känner igen, han sitter ensam
vid ett litet bord, ser han inte lite ledsen ut? Han är finklädd i vit skjorta
och kavaj, han har en peruk på huvudet, den är rödbrun i färgen och sitter
väldigt långt bak. Han ser både komisk och sorglig ut i den där peruken. Som en
karaktär från en cirkus på 30-talet.
Nu vet jag, jag har sett honom förut med sin fru, de bor i
samma område som farfar. Jag viskar till Andres om han vet var frun är, hon har
visst blivit sjuk.
Nu äter han lunch varje dag på La Palomeras precis som
farfar. De sitter här måndag till söndag vid varsitt bord och pratar inte
speciellt mycket med varann. Farfar är inte så social av sig, men han vill
heller inte sitta ensam hemma.
Han spenderar hela dagen här, kommer innan lunch och går hem
sent på kvällen. Sitter med ett glas och tittar på tv:n här från hörnet, eller
spelar bort lite mynt på någon av spelautomaterna.
Det är på något vis rörande, även om jag inte skulle vilja
byta. Men hellre ensam bland levande människor på La Palomeras än ensam i en
tyst lägenhet, det skulle nog alla välja.
Jag ska komma ihåg La Palomeras om min ålderdom blir ensam,
då kommer jag tillbaka med min lilla pension. Då hyr jag en liten lägenhet och
börjar röka cigarr. Varje dag går jag ner till restaurangen och småflirtar med
Antonio som har blivit 90… nä det får bli med hans son som är i samma ålder som
jag.
Men nu är det dags för första rätten, räkor i urholkad
ananas. Verkar helt normalt på La Palomeras en måndag.
Jag sitter ensam på en bar i Spanien
Eftermiddagssolen värmer mitt ansikte.
Jag dricker små öl, canitas och äter några tapas.
Jag har datorn och mitt diktprojekt med mig på bordet.
Mina kalla fingrar rör sig över tangenterna.
Jag känner mig varm inuti.
Jag känner mig långsam, inte rädd för det okända,
Åtminstone inte just nu, åtminstone inte idag.
Familjer strosar långsamt förbi, det är familjedag.
”Har ni lamm?” frågar en kvinna i sin mobil.
Alla har lamm kvar från igår, klockan tre är det lunch.
I natt satt jag i kyrkan med min svägerska, det var så ljust
därinne.
Jag hakade upp mig på ljusen.
Släck för sjutton, så det blir lite mysigt här! ville jag
ropa.
”Men då snubblar de handikappade”,
sa den vackre Jesus från korset på marmorväggen.
”Då faller de gamla över varandras ben.”
Vi knäböjde vid bänkarna
Jag höll mina händer så hårt knäppta.
Jag bad om befrielse.
Jag bad om ljus i mitt hjärta.
Jag bad om frid i mitt sinne.
Klockan är tre nu, jag ska gå hem till lammet
och lammungarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)