Tiden går... det är det där med att var personlig eller inte vara det som är mitt ständiga dilemma.
Jag vill inte vara för personlig, men har svårt att se hur en text kan bli intressant om den inte är.
Det är natt iallafall, mellan väggarna, mellan grannarna.
Jag har varit borta en vecka på Irland, när jag kom hem igår var mina grannbarn ute på gården.
Vi pratade om sommarlovet och att jag varit bortrest. Senare på kvällen var de fortfarande ute när jag skulle åka till min kille "Var ska du?" ropade de tvärs över gården. "var ska du åka nu då?" "Till min kille", sa jag. "VA?" sa dom. "TILL MIN KILLE" skrek jag så det ekade mellan husen. Kände att nu vill jag verkligen dra, jag vill inte dela mitt liv med alla grannar. På tal om att vara personlig. Samma känsla återkommer varje försommar, när livet tar en annan form och alla är ute hela tiden, har mer koll på varann. Jag vill vara ensam i skogen, fast samtidigt vill jag inte. Vet hur jag brukar bli, rastlös, ensamångest, ledsen. Det meningslösa i det ensamma.
Det är ändå sommar och det regnar och solen lyser om vartannat, det är så ljuvligt grönt och det var på Irland också. Jag skriver mer om Irland, men här kommer lite bilder därifrån.

Nu åker vi över Tyskland. Jag ser alla åkrar och fält där nere. Små leksaksformer av odlingar som människor  brutit mark för i gamla tider. Hela jorden är odlad, det ser man ju så här från ovan. Förutom det som är berg eller vatten, stad eller skog. Vilket slitande! Vilka hundratals år av generationer människor. Jag vet ju själv hur det är att få rent några kvadratmeter mark, men nu pratar vi HELA jorden! Samtidigt tittar jag på den lilla inplastade salladen i papplådan jag fått som färdkost. Ett krispigt illgrönt blad över ett par bleka falaflar. Det verkar så konstgjort här uppe i luften. Men det kommer ju där nerifrån, hur osannolikt det än tycks!

Och alltid kommer det tillbaka till att jag skulle vilja odla allt själv, klara mej så mycket som möjligt utan förpackningar. Det är frihet, det skulle jag tycks om!

Även om det aldrig blir så, så när jag min dröm.

Skåneland

Vi åker till Skåne med tåget barnen och jag, vi ska göra vår årliga visit hos morfar.
Jag tycker mycket om Skåne! Det är som ett annat land än Sverige. Det känns frimodigare, roligare och mindre allvarligt. Allt växer som sjutton, jorden är bördig och fet, solen lyser mer ja allt är egentligen lättare!
Skåningar är bra också, ett annat slags folk.
Nu ska suga i mej hav och grönska, nu ska jag vara snäll mot barnen och inte bråka med morfar, allt ska bli redigt och bra!