Läsa bok

Alla barnböcker är sannerligen inte bra.
Ibland är bilderna shysta men texten har inget skönt flyt för den som ska läsa högt.
För att det ska gå hem hos mej måste det vara flöde i orden.
Och storyn vara bra förstås, så att barnen kan relatera till den och tycka att det är spännande. Många gånger undrar jag hur böcker lyckats bli publicerade när historierna är så kassa...
Här är några barnböcker som jag gillar att läsa.

Morfar Sjörövare av Jan Lööf, rolig och lätt att läsa för den är så välskriven. Har jag läst ca 1000 gånger.

Långa Ben av Tomas och Annaklara Tidholm, en poetisk saga som många av deras andra böcker. Min bästa favorit!

Per och Pompe av Barbro Lindgren med bilder av Eva Eriksson, vilken höjdare! och jag gråter på slutet för det är så rörande.

Dum-tv

Vi har köpt en TV.
Det var jag som ville ha en på landet, en länk till civilisationen.
Vi sätter på TVn, första dagen måste man ju kolla även om solen lyser utanför fönstret.
Jag har skämtsamt sagt till mina vänner att jag vill ha en TV för att kolla på allsång på Skansen, och just ikväll råkar det vara "Allsång på Liseberg".
Barnen vill inte se och inte mormor som kommit på besök heller. Men det finns inga andra barnvänliga program vid den här tiden så det får bli det.
Jag lider, fast tvingar mej själv att titta.
Det är pinsamt och vulgärt. Jag känner mej som en idiot när jag tittar på hur Tomas Dileva säljer sin själ för att få vara med i det folkliga Sverige.
Jag accepterar att människor tycker det är trevligt med allsång på Liseberg, men jag själv tycker det är fruktansvärt.
Vad är det jag går igång på så starkt? Jag känner mej dumförklarad. Det är glättigt och ytligt och falska leenden. Jag vill ha vacker, sann och autentisk underhållning, i vilken kanal visas det?

Jag tänker på barnen

Sommarlovet rullar på.
Dagar fyllda av husfixing och trädgårdsbestyr, primitiv diskning och matlagning.
Ungarna drar runt, ibland uttråkade ibland mer inspirerade. Men skulle man fråga dem om de vill åka hem till betongen skulle svaret vara bli ett rungande JA.
Det här är min dröm, inte deras.
Jag ville så gärna att de skulle få lite skog och mark, lite egen yta att vara kungar över. Men de är helt invaggade i att leva bland andra människor, på en gård där det alltid finns lekande barn.
Så det är mitt stora huvudbry här, om de har det bra eller ej.
Jag har sagt till mej själv att det är nyttigt för barn att bli uttråkade, ur det spirar den egna krativiteten. Men jag ser faktiskt inte att det är så på riktigt.
Det finns ju så mycket fint här, insekter och vind genom trädens löv, en stor himmel, grusvägar som leder någonstans, dikeskanter.

Kanske har tiderna förändrats, barn kanske måste få konstant underhållning för att utvecklas?

Att ljuset nu vänder känns sorgligt på en gång.
Det är den bästa tiden från våren och hit, nu börjar nedräkningen för en gammal cynisk räv som jag själv.
Allt är så svart eller vitt.
Jag har inte helt förstått det braiga med den gyllene medelvägen, men jag anar att någon slags ständig balans ändå är att föredra. Vilken vacker kväll ändå!
Vilket vackert ljus!
Vi har plockat massor av smultron och delat lika till alla.
Vilken gudagåva! Så lite och så utsökt.
Morkullan flyger i skymningen och jag låter sommarnatten förföra mej.

Midsommar

Jag ska dansa naken med alla mina systrar i hela världen i natt!

Filmtips Den Bästa Sommaren

Det är sommar och 50-tal i Värmland. Kan det bli bättre?
En superrulle för mammor, pappor och barn som är i 11-årsåldern!
Man blir så glad och varm i hjärtat, en feelgoodmovie.

Utopisk söndagsplan

Idag när jag vaknade tänkte jag "idag ska jag vara en underbar mamma!
Jag ska diska ute och jag ska ha en stor färgglad turban på huvudet och bara skratta åt allting. Det gör ingenting om barnen avbryter mej och vill bli gungade, då springer jag bara dit och ger ashög fart så de skriker av glädje. När Silas och kattungen mosar min klematis, som trots att den blivit avbiten två gånger tagit sej och nu äntligen växt till sej lite, så skrattar jag bara igen!"
Shit, vilket utopi men vad nice om jag verkligen var så!!! Varför är jag inte så?
Varför får jag psykbryt av allting?
Det enda som verkligen betyder något är ju att ge och få kärlek, det är ju det jag vill!

Det skulle bli en blogg om huset och trädgården, men istället kom den att handla mest om mej som mamma. Nån slags diskbänkspoesi. Här är iallfall lite bilder från vår glänta i skogen.

Pappa

Min pappa åker iväg efter frukost i sin El Camino.
Han har varit hos oss några dagar och nu ska han hem.
Jag gråter när bilen rullar iväg, jag känner mej ensam och övergiven som det lilla barn jag är. Mina söner tittar på mej, de vet inte hur de ska reagera.
- Är du kär i morfar? undrar Elvin.
Jag svarar inte, men min man gör det.
- Ja hon är kär i morfar.
Kanske är det bara så enkelt?
Det känns iallafall bra.

Freak out

Älskade ungar!
När ni sover älskar jag er så att jag kan gråta på två sekunder.
Men när ni är vakna får jag spader efter lika länge....
Varför fick jag inte gå en kurs innan jag fick er så att jag förstod vad det skulle innebära?
Det är som om tusen getingar börjar surra i min skalle när allt sakta rullar igång en vanlig dag på sommarlovet. Jag kan inte behålla det uråldriga lugnet, det har inte ärvts ned till mej från mina förfäder.
Jag vill ju vara med när ni växer upp! Inte försöka hålla det ifrån mej för att jag inte pallar med.
Är det extremt svårt idag att fixa biffen i västvärlden för alternativersföräldrar eller?
Det är allafall det för mej.

Dagar med Devi

Betongdröm

Här sitter jag på golvet i Signes lägenhet som vi lånar över helgen, ute är det full dag och solen strålar på allt som växer och frodas. Tillbaka till betong och gråa hus, vi bor ju här egentligen fast inte nu, bara kommit för att hämta barn och djur och sen återvända till Dalaskogen. Det är märliga dagar, som en svag dröm passerar de i mitt medvetande.
Jag minns så mycket detta slags liv. En väska i ett hörn hemma hos någon, en lånad säng, en påse mat från liftningen varm och uppblött. Frihet som jag älskar! Hur allt låg framför mina fötter, jag behövde bara böja mej ner för att plocka upp det.
Jag längtar dit nu, till den friheten som het asfalt är om sommaren, att bara hänga kvar någonstans efter vägen för att man kan.
Men jag gör inte det, jag stannar kvar med alla mina saker och barn och renoverar ett gammalt skruttigt hus fullt av musbajs.
Hoppas jag gör mej av med allt jag äger någon gång och börjar om på nytt.

Jag känner mej uppskattad, sedd, bekräftad och omtyckt!
Vad mer kan man begära?
Men det tar snabbt slut, tillfredsställelsen av det hela. Det räcker inte för att göra mitt liv fulländat. Jag förstår ju det nu, att det behövs något annat.
Något som måste komma från inuti mej själv och finnas där hela tiden för att kännas bra.
Tack gud för att jag blir äldre! Jag hade aldrig fattat det här för tio år sedan!
Det är så häftigt att bli äldre, sin oförändrade själ har man alltid med sej, sin fria längtan och dröm. Men man kan hantera livet mycket coolare, med mycket större självdistans.

Från landet

Jag som älskar landet, egentligen avskyr jag det händelselösa dagarna där man måste hitta på allt själv. Jag vet inte i vilken förljugna ide´ jag lever i?
När min barndom pågick var det jag som anammade det lantliga och bonniga, min bror ville asfaltera våran grusgång och ta bort spröjsarna på fönstren.
Är det för att hålla fast vid ett ideal som jag skapade som barn som jag tvunget ska va på landet?
Jo, det är skoj, det är till och med underbart! Att bara kunna gå ut och kissa utan att nån ser en, att skrika utan att nån hör, att ha en hel skog som talar till mej på kvällen när barnen somnat och jag druckit en halv flaska vin. Visst, det är värt så mycket! Men jag vet hur jag blir efter en hel sommar här, när det blir höst och jag kommer tillbaka till civilisationen känner jag inte igen mej, då har tystnaden och stillheten blivit norm.
Vem är jag egentligen då?
Jag önskar bara att kunna vara lite mer närvarande så jag inte missar allt som ju faktiskt händer just nu i mitt liv!

Sommarstress

Det har verkligen varit en riktig sommardag i dag! Och jag kan knappt tro det, jag är beredd att förlåta all kyla och mörker för en så här underbar svensk försommardag!
Flera gånger under dagen stannar jag i alla mina hektiska göromål i trädgården och tittar upp i himlen, lyssnar på fågelsången från skogens alla träd. Jag älskar det här! Jag är så svensk som älskar det här så mycket!
Men sen kan jag inte njuta mer, jag har en uppskruvad klocka i mej som vill ha reslutat, vägen dit är oviktig för mej, det ska bara bli färdigt. Alltså trädgårdslandet, alla plantorna, gräsmattan som nu är en nässel och vildhallonäng mm mm mm.
För vem gör jag det? Det är inte för mej, isåfall gör jag det för att plåga mej själv.
Jag ser ingen utväg, det är som ett kors jag måste bära själv. Det är så så mycket som jag vill få till här vid huset och när jag är här äter den känslan upp mej alldeles!
Kära mej själv, hur ska jag göra allt så att det känns njutningsfullt istället för stress?

Stora Moren

Shit pomfritt nu är vi framme i Dalaskogen!
Kvällen är underbar och stilla.
Ännu inte knott och mygginvasion, tänk om det uteblir i år? Men sån tur kan man väl inte ha?
När jag klev ur bilen såg jag bara högt gräs överallt, mina små planteringar har ingen motståndskaft utan mitt flitiga rensande. Men efter några timmar börjar jag ana konturerna av dem.
Vårat stora gullregnsträd har massor av blomsterklasar som snart kommer blomma!
Det är en sådan gåva att få se det igen!
Jag älskar att vara här och samtidigt är det förknipat med så mycket arbete och slit.
From nu och till sista dagen på sommaren kommer jag inte sitta still många minuter i sträck, konstant göra något är min ofrivilliga paroll på det här stället.
Kameran är inte uppackad, annars jag bjuda på några bilder.