Har det verkligen varit sommar i år?
Jag kommer inte ihåg längre....

Nu är löven borta på träden och även om det är vackert så har solen inte visat sej på en vecka, det är lite mer än vad jag klarar av. Det finns bara en sak att göra...

go India!

Mormors begravning

Nu är mamma hemma igen.
Mamman jag.
Det är förstås som om jag aldrig åkt någonstans, för här hemma rullar det ju på som vanligt.
Nu bär jag den där märkliga resan till Jönköping i mitt inre.
Som en dröm.
Det här minns jag.
Ett rum i ett gammalt sjukhem med högt i tak där jag sover hela natten som en död.
Min mamma och jag i blåsten på väg till kyrkan.
Doften i en blomsteraffär, jag vill ha en vit lilja.
Min styvfars tårade ögon.
Blommorna på mormors kista, som om de växte upp ur dess inre.
Mammas arm under greppet av min hand, jag trycker hårt.
Jag lämnar tillbaka arvsynden i samma ögonblick jag lägger blomman på kistans lock.
Ingen är skyldig.
Småländska kajor runt trädens bara grenar.
Mot alpstugan där förtäring ska intas.
Uråldrig utsikt över Vättern frysta vatten.
Ett par vackra ögon med grönt och brunt som hoppas och skuttar som vilda ungar.
Efter två timmar vill jag plötsligt vara ensam, måste det.
En blurrig tågresa, varken på väg bort eller hem, natten mörk.
Jag vill gråta över en hink.

Mormor

I kväll tänker jag på min mormor.
Hon är 104 och ett halvt och det verkar som om hon inte har långt kvar.
Vi har aldrig stått varann nära, men hon har alltid funnits
och jag blir väldigt sorgsen av tanken på att hon plötsligt ska försvinna.
Vad är det att dö? Jag skulle lika gärna kunna fråga, vad är det att leva?

Min mormor har kommit till en så hög ålder och hon orkar inget mer,
det är dags och det är helt naturligt för henne att sluta sina dagar.
Men likafullt så är det smärtsamt, allt blir annorlunda, livet går vidare
men på ett nytt sätt.
Vi har alltid skojat om hennes sätt att prata och berätta saker,
vi har skrattat åt hur hon sjöng vid pianot när jag var liten på sitt gammaldagsa vis, lite stelt men med hög och klar röst.
Hos henne fick vi alltid äggröra och prinskorvar att äta med enorma silverbestick.
Hon tillhör en annan tid, och med henne dör länken dit.
Hon föddes 1906, hon har upplevt ett helt sekel av så mycket förändringar,
allt från bilar till TV, värlskrig med ransoneringskort till stort materiellt överflöd.

Nu ligger hon alldeles ensam på ett vårdhem där alla är mycket gamla och orkeslösa.
Jag hälsade på henne förra sommaren med mina barn och min man, det var fruktansvärt att åka vidare och lämna henne kvar på det där hemmet, jag ville ta med henne därifrån.
Men det gjorde jag förstås inte...
Just nu i natt ligger hon i sin säng och min mamma är hos henne, hon är alldeles liten och smal och sover hela tiden.
Vad drömmer hon om? Sill och potatis? Kanske minns hon sej själv som ung en flicka, hon kanske ligger mot jorden och hör hur den andas?
Vad tänker du på i natt mormor?

Igår såg jag och barnen en massa filmer på oss själva från fem år tillbaka
i tiden och till nu.
Efteråt var jag uppfylld på ett sorgligt sätt.
Det kan ju vara relaterat till att jag är så sjuk, men allt synes mej så deprimerande jag tyckte mej se hur jag själv blivit så gammal, hur vårat liv blivit mycket hårdare, omständigheterna svårare, vad finns det för utväg? Vart tog friheten vägen?
Men allt är vinterns fel, jag hatar verkligen vintern! Nu får det fan vara nog!
Jag har ingen inspiration, allt är dött, alla är sjuka, man vill inte gå ut, man tappar hoppet.
Det är lätt att tro att det alltid kommer vara så här.
Jag skulle vilja vara i koma tills sommaren!
Det här är en bild på vårat gullregn som blommade så överdådigt vackert för två år sen.