Utopisk söndagsplan

Idag när jag vaknade tänkte jag "idag ska jag vara en underbar mamma!
Jag ska diska ute och jag ska ha en stor färgglad turban på huvudet och bara skratta åt allting. Det gör ingenting om barnen avbryter mej och vill bli gungade, då springer jag bara dit och ger ashög fart så de skriker av glädje. När Silas och kattungen mosar min klematis, som trots att den blivit avbiten två gånger tagit sej och nu äntligen växt till sej lite, så skrattar jag bara igen!"
Shit, vilket utopi men vad nice om jag verkligen var så!!! Varför är jag inte så?
Varför får jag psykbryt av allting?
Det enda som verkligen betyder något är ju att ge och få kärlek, det är ju det jag vill!