Två nätter med äggoljetempera

Jag har köpt en svindyr färg, gjord på ägg. Den ska komma med posten till Turboden i Söderbärke
och jag ska hämta dem med bilen själv, för jag har fått körkort.
Jag har mätt rummet som jag ska måla, kanske 10 gånger för att få fram hur många kvadratmeter det egentligen rör sej om, det blir olika resultat varje gång. Jag förstår inte, jag kan inte göra matematiska uträkningar, det liksom knollrar sej i skallen. Jag ringer och ringer till de som säljer färgen i Örebro, och de förklarar tålmodigt hur mycket som går åt och hur jag ska måla för att få bra resutat. Jag fattar ändå inte, jag beställer asmycket färg och min kille Andres är inte hemma så jag behöver inte berätta för någon hur asdyrt det kommer bli.
Han är ändå så glad att jag tar hand om det hela, tycker kanske det är lite konstigt bara att jag valde gult, köket som ligger vägg i vägg är ju redan gult... Ja, hur tänkte jag då? jag tänkte inte alls. Och nu känner jag mej korkad.  Gult igen. Hallå? Jag tänkte på kvällsljuset, att det skulle bli så vackert med en ljus gul färg. Att man skulle ligga där och känna lugnet och njuta av ljuset som silas genom trädkronorna in i rummet.
Efter några dagar anländer färgen och på natten står jag i det riggade rummet med min stora färghink.
Alla har gått och lagt sej i vårt hus, jag har flera timmar av ensamhet framför mej, ingen ska störa.
Nu ska jag ta det lugnt, lyssna på radio, röra färgen så noga och duktigt ända ner i botten och stryka den tålmodigt och fint över de vita väggarna.
Jag öppnar burken i andakt, det ser ut som rörda ägg och det doftar äggigt också. Jag gör allt så stilla, helt i min egen takt och jag älskar det här! Precis så här vill jag spendera sommarens alla nätter.
Jag målar och målar med äkta ägg och ute i hönshuset sover mina och barnens första egna hönor. Ägg, ägg, ägg vart jag ser.
 Klockan halv tre på natten har jag gjort en första strykning på alla fyra väggar. Det har bara gått åt en liter färg. Äh va fan, vilket slöseri! Jag ligger i sängen och kan inte sova för jag får sån ångest över att jag köpt för mycket färg, helt i onödan! Jag tänker på olika lösningar, åka tillbaka till Örebro med resterna, sätta upp en lapp på Ica till salu, blanda till andra kulörer. Nej, det skulle säkert bli skitfult.
Jag somnar i ett töcken av en gulgrå färgkarta.
Nästa natt är jag på dåligt humör, känner mej astrött som en urlakad grottmänniska. "Det kommer smitta på färgen" tänker jag. Jag måste vara glad! Jag börjar med en andra strykning klockan 23 och nu suger väggen i sej massor, det går åt flera liter. Färgen beter sej helt annorlunda än i går, liksom girig som om den vill ta slut! Jag bråkar med den, försöker dryga ut varje penseldrag. Men väggen bara suger och suger. Dessutom har Andres börjar skrapa en stor möbel i samma rum som  jag är i. Jag vill vara ifred, jag spelar lugn cool men inuti är jag egentligen sur och stressad. Jag kan bara måla i ensamhet. Det visste jag inte mej själv, jag visste inte att jag är så långsam. Att jag vill smyga runt färgburkarna länge innan jag öppnar dom. Att jag vill ha allt iordningställt och stilla. Jag vill göra allt sakta, så att det känns. Jag visste inte det. Men det är så! Och nu måste jag skärpa mej, för det ska bli klart! Man måste jobba på ibland, inte bara känna så jävla mycket! Måla på din fan, imorgon ska det vara färdigt.

Det var det här jag ville.

Nu sitter jag på dasset och det blåser utanför, jag har stängt dörren. Bara jag är här. Undrar när dom kommer hem, hinner jag slappna av? Är det ens värt att försöka? Allt blommar och doftar, bjuder ut sej i färg och sprakande. Nu vänder ljuset, de små dagarna av livet trillar på. Om jag känner mej ensam så är jag ensam, om jag känner mej glad, så är jag glad. Här är jag iallafall instängd i skogen. Det finns ingen horisont att springa mot. Bara mitt eget mörker att gå in i. Då gör jag det.

Vi anländer om natten till vårt hus i skogen. Jag blir inte upprörd när jag ser gräsmattans en meter höga gräset vajja i vinden. Det var väntat, och jag har redan tänkt på det i bilen. inte stressa upp mej, en sak i taget....Ett ord slår an i mitt inre, jobba, jobba, jobba.

Jag ska aldrig vila. 

Jag ska lia, jag ska räffsa, jag ska gräsklippa. Sen ska jag göra ordning det som ska bli tv-rum. Innan fredag, för då är det midsommar. Men innan dess kommer hönorna och de nykläckta kycklingarna. Så jag måste bygga ett hönshus och en hönsgård innan torsdag. 

Sen måste jag tömma allt i herbret så att vi kan ställa alla verktyg där, för nu står de i hallen så man inte kommer in i huset. 

Men barnen är hungriga hela tiden och sover inte förena klockan halv 12, på kvällen. Dessutom bråkar dom och slår sej var 5 min, så jag måste komma och lösa konflikt, bära, laga mat, diska, plocka undan, plocka fram. 

Jag ville ju det här! Jag ville ju så gärna ha ett hus, jag ville ju så gärna ha barn! Men varför var det ingen som varnade mej? Som såg mej stadigt i ögonen och sa " det kommer bli så HÄR... Vill du verkligen det?"

Och när jag ligger och somnar min yngsta son, minns jag mej själv som barn. Kanske 8 år. Helt bedårande fri! Utan tyngd på mina axlar. Jag springer på stigar och vägar runt min faders gård. Allt som är, är NU och här med mej, allt som växer ur jorden är jag. Träden och stenarna, skogens sus, mina ben som för för mej genom det höga gräset. Hon är nästan helt borta, den där vackra lilla flickan. Ändå förnimmar jag det som hon såg. Ändå önskar jag att jag var hon istället.

                                                   

De här tre böckerna ska jag läsa i sommar.

SKA jag.
Det kan bli nog så svårt ska jag säga, med allt annat som pockar...
Härom dagen lyssnade jag på bokcirkeln i P1, så bra och inspirerande smalprogram där en grupp författare läser klassiker och pratar om dom. Då läser de just "En dåres försvarstal" och de fick mej att vilja sluka boken direkt! Skriver för över hundra år sedan handlar den om ett svårt kärleksförhållande, förväntningar, krav, plikt, sexualitet, kvinnlig frigörelse osv. ALLT som är spännande, som jag tycker ... Och Strindberg också, denne kaxige, svenska kvinnohatarskald som jag aldrig haft något intresse för. Nu tycks han full av självinsikt och mod.

Jag dammar bakom böckerna. Det gör jag en gång om året när vi till min förbannelse hyr ut lägenheten över sommaren. Där i hyllan står den här mycket läsvärda boken som ni säkert har hemma allesammans! 

På måfå slår jag upp en sida och får dessa utmärka tips! Hur har jag egentligen kunnat leva utan detta fram till nu?

Ibland förstår man plötsligt, för ett ögonblick.
Jag ser att om det är vackert i mej, spelar det ingen roll om det är vackert utanför.
Halva mitt liv har redan gått.
Det finns ingen tid att spilla.

Almfrö på Hornsgatan, ligger som mjukt silke i drivor när vi går förbi. Fötterna har aldrig känt dess like.

 

Jag är äldst i hela Tantolunden men det gör inget. Jag tänker ändå ta tåget hem klockan tio. 

Sjukdrömmar, jag vaknar av att någon rycker i ytterdörren. Det är eftermiddag och jag har sovit i flera timmar. Jag drömde om en pojke som hette Janos...
Just nu passar det inte att bli sjuk, jag vet inte när det skulle passa bra? Men inte nu iallfall.
Lägenheten ska tömmas, jag måste städa bakom spisen, allt ska klaffa och det är skolavslutning också.
Som vanligt vill jag något annat. Jag vill bli bonde och jag vill sitta i Tantolunden med mina vänner och dricka cava. Sommaren rycker i mej, nervöst och rusigt. "Kom nu då! Kom med! Du har ju inte ens plockat några liljekonvaljer! Hur kunde du glömma bort det!"
Allt det hinner jag tänka några sekunder innan jag rusar upp ur sängen och öppnar dörren för familjen som varit och badat. De snubblar in bland alla tusen skor i hallen, dom hungriga " vad blir det för mat?" Nej, jag vill inte laga mat, jag vill inte befatta mej med familj som behöver olika saker. Jag vill hellre ligga under täcket och tänka på hur synd det är om alla i Turkiet som blir sprayade av tårgas.
Jag vill tänka på bikupor och små getter som jag ska mjölka, kom inte och stör mej, jag har nog med mej själv...

Den här kvällen

Kvällen är ljum och ljuv, jag vill egentligen bara galoppera ut bland de grönskande bladen, men jag håller mej kvar framför dataskärmen som min egen fånge. Jag tänker på min skrivkurs som är slut, jag sörjer lite.
Hur ska jag klara det nu? helt själv...
Jag behöver den där uppbackningen, någon som håller mej om ryggen. Det är iallafall vad jag inbillat mej. Under skrivåret har jag på något sätt förstått hur svårt det är, att skrivandet är ett hantverk jag måste lära mej att bemästra. Kanske har jag talang, men det räcker inte så långt. Jag måste skriva och skriva och skriva och läsa, läsa, läsa. "Klassikerna ska man plöja", sa en bokförläggare vi hälsade på med skolan, "litteratur som hållit genom årtionden". Jaha, var börjar man då?
Strindberg kanske, men honom är jag inte så sugen på för den kvinnofientliga attityd han verkar ha. Hur ska jag kunna läsa honom med öppet sinne?
Förläggaren sa "läs Harry Martinsson", jag har inte läst något av honom heller. Jag gillar Moa Martinsson, känner mej nära henne för att hon var mamma och kvinna. Och när jag frågar förläggaren vilken är hans kvinnliga favorit genom tiderna tänker han en stund och säger "Selma Lagerlöf." Och det var ju på något sätt typiskt, vem skulle han annars tänka på? Då säger jag att jag menade en internationellt känd författarinna, men det kommer han inte på någon. Sara Lidman, Kerstin Ekman får han ur sej i förbifarten, men det är mer som om han minns att de finns...
Ja, jag får väl läsa Semla då, har börjat på Gösta Berlings saga förut och tyckte den kändes seeeeg.
Men kanske är den nyttig, och tar mej till en plats jag aldrig varit förr. Och kanske får jag mer språk att använda. Jag som tänkte att det var så enkelt, bara fatta pennan och dra iväg!