Dalapåsk

Äntligen är mina bröst mina egna igen!
Jag har ammat och varit gravid i 5 år!
Det känns underbart, obeskrivligt!
De är ju helt uttänjda och tunna, men det gör fan ingenting för nu
de bara mina iallafall och jag älskar det!

Redan måndag igen och tillbaka i betongen efter några dagar i skogen.
Vad är det lugnet och skogsdoften gör med en? Jag känner att jag har något med mej tillbaka som är nytt.
Kanske är det stillheten som lägger ett täcke över själen så att längtan efter underhållning tar slut...
Förstår du mej?
Jag har inget behov av varken umgänge eller show, jag vill bara ha frid i min
kaotiska hjärna.

Jag lyssnar på fågelsången och går ett varv runt mitt stora hus som ligger mitt ute i skogen där lejonen bor. Jag går där och sörjer en stund över en annan skog som låg i min barndomsby och nu sågats ner och lämnats öppen, skövlad och våldtagen. Förlåt mej alla träd som viskats med mej och som jag följt genom årstiderna med en liten flickas ögon, förlåt oss för vi vet inte vad vi gör. De stora kloka granarna skakar lite sakta på huvudet i sin granhimmel, de håller med om att vi inget förstår, men de förlåter ändå, så storsinta är de! Naturen är sån, den reser sej alltid hur vi än försöker förtrycka och förstöra henne. Det är så sorgligt! Hur kan man! Ser de inte hur vackert det är?

Äntligen ger min sjuka son upp hoppet om film, spel eller annan underhållning och somnar istället.
Det spritter av liv och äventyr i hans lilla kropp även vid 39 graders feber, han kan aldrig bara ta det lugnt!
Det fläktar lite i gardinen från det halvöppna fönstret, ballkongendörren står öppen, därute leker gårdens alla barn för det är påsklov.





Jag fick en hint om att stanna upp och se efter de magiska tecken som visar sej hela tiden om man vill.
I morse när jag sprang en runda runt sjön, halvt sovande men målmedveten, fick jag syn på en råbock några meter bredvid stigen. Han stod alldeles stilla. Först trodde jag att han skulle attackera mej, han såg så sträng ut och han släppte mej inte med blicken.
Det enda ord som kom ur mej var "Åh du är så vacker!"
Jag undrar vad han ville säga mej?

Jag älskar påsk!
Äntligen kommer våren, ingen förväntar sej något mer än ett påskägg, man äter lite gott, en lagom pretantiös högtid.
Och jag vill verkligen äta mindra socker, men det kanske får börja efter påsk.

The Secret Of Kells - Clip 06 - Aisling's Song

Den här tecknade filmen är så magisk och sevärd! Och sången stannade kvar i mitt huvud i flera dagar efter jag sett den!

Ja

Vad är det för tomhet som infinner sej när allt blir stilla?
Som en tung kudde över bröstet som jag bara vill slänga av mej utan att titta på den ens.
Jogga? Fika? Internet? Något att distrahera tomheten med.
Men nej, det är inte det.
Mest av allt behöver jag lägga mej raklång, blunda och skåda in i min egen själ.
Men jag vet inte om jag vågar.

150 tusenlappar

I morse ringde en man från Bergviks skog och meddelade att den mark som vi vill köpa runt vårat hus i Dalarna kommer kosta 150 000 kronor.
Jag höll på att trilla av stolen!
Vi har väntat i snart ett år på att få besked, och nu till slut tog de tag i vårat fjuttiga lilla ärende.
Jag hade hoppats 50 000 eller på sin höjd 100. Men 150 000...
Mindre attraktiv mark finns inte i världen. Ingen vill bo där!
Frågorna hopar sej i min lilla hjärna.
Mannen på Bergviks skog säger "take it or leave it".
Jag vill säga " Hur kan man överhuvudtaget sälja och köpa mark? Vem har mer rätt till den jorden än vi?" Jorden, så värdefull en gång i tiden, men nu när slyn växer tät i gamla hagmarker och ingen vill bo permanent i spenaten any more, då borde dom väl bli glada att någon vill ta hand om mark!
Nä, 150 000 tusen kronor måste vi hosta upp om vi vill köpa den där gamla hagen.
Jag vill både gråta och skratta och be till gud! Ge mej 150 tusenlappar! Det är ju bara papperslappar när allt kommer omkring.

Ilja!

Födelsedag!
Jag har varit mamma i 11 år.
Känner mej mer och mer ödmjuk inför den rollen.
Jag vet ingenting.
Men jag minns glasklart den morgonen för 11 år sedan när jag fick Ilja.
Den nyfödda sonen i mina armar, hur jag tänkte " jag kommer aldrig kunna bli arg på den här lilla pojken". Min kärlek som en stor blomma!
Fast nu vet ju hur arg man kan bli och ändå älska.

Titta vilka fantastiska kastanjegroddar! kan det bli stora träd av dem till slut? Det verkar så oerhört otroligt!

Dolly Parton -- Jolene

Den här låten är ju så bra!
Texten kan man kanske bortse ifrån, men melodin och känslan! WOW! I looooove Dolly Parton!
Finns hon på riktigt eller är hon en dröm?

Allt i mitt vardagsliv är kaos! Yttre och inre.
Men när jag hetsar ner för backen mot skogen för att få minstingen att sova
infinner sej ändå en fridsam känsla. Där i skogen sjunger fåglarna, jag kan inte fåglarnas namn bara koltrasten, men det är så vackert!
Fastän dagen är helt grå kan man märka hur det gojsar sej i jorden, hur allt förbereder sej på att kläckas, spira och slå ut. Silas lillis somnar direkt, hans huvud hänger tungt och dinglar och jag smyger tillbaka hem till RÖRAN.
Vart i hela FRIDEN ska man börja röja upp? I sitt eget huvud?

Hemma hos mej

Här är saker hemma hos mej som jag tycker om. Gult är fint! Och bakom det gula skymtar den vidunderliga utsikten över stora skogar och en liten skogstomte som heter Silas.



Italiensk spettekaka som jag inte kunde motstå på en loppis!



Och här är den spanska! Från Andres barndomshem i Madrid, där hängde den i taket och var spansk. för mej är den exotisk, som en frukt!



Tara, min beskydderska. Vacker, trofast och gyllene. Och lite dammig.


En annan gudinna, vacker som en dag! En konstnär som heter Lini of Sweden har gjort henne.

Att ha en skilsmässofamilj

Nu är det så där skitsent och jag borde verkligen sova, men om jag inte skriver så blir det ju aldrig nåt! Den braiga datorn är upptagen av min man som kollar film, så jag får ta den dåliga datorn som inte skriver A och som bara är konstig i största allmänhet.

Igen har det varit en jobbig kvällsläggning där alla är otillfredställda och vill ha mer uppmärksamhet än de kan få. Igen känner jag mej misslyckad och som en dålig mamma. Eftersom jag bara är en person kan jag rent fysiskt inte få plats med alla tre barnen i famnen. Gråt och tandagnisslan,jag orkar inte, jag vill fly ifrån mej själv! För jag vill ju räcka till, vill ju att barnen ska vara glada och känna sej sedda!
Det är svårt att vara en skilsmässofamilj där ett av barnen bara är med halva tiden.
Svårt för alla att anpassa sej igen var fjortonde dag när bytet sker. Vi mals och stöts i detta, aldrig tycks vi vänja oss fast det pågått i 8 år.
Det är klart alla mammor vill att deras barn ska älska varandra, men det är inte så lätt. Vem ska vara högst i syskonhirarkin när största brorsan bara är närvarande halva tiden? Det är inte självklart att upplåta platsen till honom när han är tillbaks efter fjorton dagar.
Konflikt och bråk och ledset, jag kryper ur mej själv för att slippa vara med, ändå är jag på något konstigt sätt huvudpersonen, det hela är min teater som jag iscensatt.

En dag till

En dag som denna när mina barn vaknar glada och leksugna och jag själv är som ett utsketet äpple med nerverna utanpå kroppen, då går det bara INTE!
Jag står inte ut med deras glada hopp och lek, varje litet tjut går in i hjärnan som en knivspets, jag är allt som jag inte borde vara. En sur mara utan tålamod.
Det är då jag tänker på vad de kommer minnas av mej, alla dessa dagar eller de stunder då jag var rolig och närvarande, eller båda kanske? Man kan inte styra barnens kärlek till sej själv, man kan inte vinna dem på falskt. Det är en hård visdom, kanske blir man ensam i slutet av sitt liv.
Jag ser på mina tre barn och söker efter den svindlande känslan att de faktiskt kommit genom mej, men det verkar alldeles osannolikt! De kom på något vis genom sej själva och genom gud.

Jan Johansson - Visa Från Utanmyra

Den här visan passar idag när våren lurar bakom det grå.