20 dagar senare.
Jag är pollenallergisk.
Vad är mening med att vara allergisk mot naturen?
Jag menar den egentliga meningen.
Nu när allt börjar spritta, då blir jag och alla andra allergos
helt spaka och trötta.
Precis tvärtemot,
mot vad man borde.
Jag vägrar acceptera.
Prövar ikväll att lägga tallbarr i vatten för att dricka i morgonbitti, det ska visst hjälpa.
Fösöker sluta äta vetemjöl.
Senare när björkarna savar, tappa på sav och dricka varje dag.
Ta antihistamintabletter.
Astmaspray.
Skölja näsan.
Skölja håret.
Stänga fönstren.

Hänga ut med fjortisar

Imorgon ska jag åka med min sons klass till dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm.
Jag ska spendera dagen med ett gäng 14-15 åringar och hålla reda på att de alla kommer fram och in i biosalongen.
14 åringar är ganska oförutsägbara och ombytliga, om det inte var för att jag själv var 14 år en gång skulle jag nog inte förstå mycket av deras beteende. Det är knappt att jag gör det ändå. Denna oförmåga till kommunikation, denna inåtvända egotunnel de tycks vandra i, hur dealar man med den?
Jag minns att jag råkade höra min egen pappa när jag var fjorton, prata med sin kompis om mej. Pappa suckade och sa "ja vafan ska man göra? Hur jag än beter mej är det fel."
Deras tystnad av samförstånd gjorde ont i mitt hjärta. För jag kunde inte annat! Jag var tvungen att stänga ute honom och sätta upp en mur av skydd. Mot vad? Nåt som höll på att ta form där inne, någon slags integritet antar jag. Det ska jag komma ihåg när jag vankar här hemma utanför min tonårings dörr och undrar hur man tar sig in.
och i morgon ska jag vara snäll.