lejon i skogen: november 2017

måndag 27 november 2017

Skogens hjärta

Min barndomsskog i södra Dalarna har blivit ett jättestort kalhygge. Det är flera år sen redan, men först nu kan jag skriva om det. När jag kom dit och såg det ville jag ställa de skyldiga till svars, jag ville tala om hur överjävligt jag tyckte det kändes att se hela byns skog skövlad och skändad. Jag skrev massor av dikter om hur jag hatade mannen som sett till att kalhygget blev av, hur han skulle brinna i helvetet. För kan någon föreställa sig allvaret i det här? Hela barndomen är du omgärdad av en helande skog som skyddar dig, som stormar på hösten, blommar och surrar på våren, ger skörd på sommar. Jag tillbringade varje dag i den skogen, satt under stora granar, letade grejer, tog skydd, fick tröst. Som en stor moder tornade hon upp sig runt gården där jag bodde. Nu finns ingenting kvar, inte en endaste fläck, allt är upprivet och förintat. Så händer ju överallt och hela tiden i dessa dagar med skog i Sverige, det är så accepterat, SÅ är det bara.

Men det verkar väldigt omodernt tycker jag, har ingenting med kärlek att göra, har ingenting med själ att göra, eller djur och fåglar som bodde där. Allt det som är intressant och betyder något på riktigt. Så här blev dikten till slut, ingen ska stenas eller stå till svars, det är inte det..

Jag gick till kalhygget för att be om förlåtelse

Förlåt

för jag tillhör människorna

Ur jorden spretade kluvna stickor och ben

djupa fåror och diken genom markerna

Alla magiska fåglar hade redan

lämnat sina bon

rävarna flytt sina hålor

Men kalhygget svarade mig

att jag var redan förlåten

Att träden var armar sträckta mot ljuset

att nya träd ska växa

Att de var känselspröt

skydd för mikroskopiska ägg och insekter

att nya träd ska växa

Förlåt

att vara människa bland människorna

Jag la armarna om darrgräset

och darrade

Jag la händerna om stubbarna

och hulkade

Skogens hjärta slår under våra fötter

torsdag 23 november 2017

Idag har jag vabbat med en sjukling, läst dagstidningar och tänkt på Katarina Frostenson.
Jag tycker synd om henne. Jag förstår nu varför hon alltid ser så ledsen ut.
Jag undrar om hon får stöd av sina vänner, vad de råder henne att göra i så fall?
Jag fick en diktbok av Frostenson som tonåring av min bonusmamma, jag minns att jag tyckte den var svårläst, jag kunde inte relatera till orden. Jag har haft andra favoriter i mitt liv.
Ändå känner jag mig så drabbad nu, som om händelserna angår mig personligen. Jag känner att jag är henne, vi är kanske alla det? Att leva med en föreställning om att det inte är så farligt, att leva förljuget, försöka leva upp till något, inte tro sig vara värd bättre... Jag hör flera människor säga att #meto rörelsen blir en häxjakt på enskilda personer och det är fel, det är hemskt för deras familjer.
Jag vet inte vad jag tycker, trollet måste ut i solskenet hur kan vi prata om sexuella övergrepp och samtidigt skydda de som utfört handlingarna?

En underbar skrivarkurs

Jag vill göra en underbar skrivarkurs, som är härlighetens härlighet att vara med på.
Alltså jag vill skapa den. Det saknas pusselbitar. Jag måste gå in i de mest gömda vrårna
av mitt undermedvetna och plocka fram några fler delar.
Men det enklaste är förstås att fråga sig själv,
"Vad tycker jag skulle vara underbart?"
Att komma i kontakt med friheten i min själ och låta pennan vara verktyget
för att uttrycka vad som finns där inne.