Den fascistiska mamman friterar doughnuts i natten med sin son.
Han verkar inte lida så mycket, han trycker och doppar i glasyr och lägger på tork med ett leende på läpparna.
Mamman, jag själv är jagad och stressad och irriterad. Likt förbannat sätter jag igång detta doughnuts projekt kl 23.30 för att göra sonen glad.
Hej! Ingen blir glad av surmorsor.

Jag går hem i natten.
Det är inte långt mellan husen.
Där i värmen har jag varit del av vännernas gemenskap.
Jag vill tacka någon för det, för att det är så fint att jag får vara med.
Även om jag vet att jag i slutändan är ensam, att vi alla är det.
Att det krävs kompromiss för att bli älskad, att det krävs diplomasi för att få vara med.
Att jag kan inte älska en vän som sviker mej, jag kanske kan förlåta, men det blir aldrig samma sak.
Iallafall är jag tacksam över att jag får skratta hjärtligt, över att jag får höra hemligheter och bli lite småfull tillsammans.
Är det inte det som man minns sen?

Ikväll ska jag be en bön innan jag sover.
Det kan aldrig skada.

Kära jul!
Nu är det julenatt, hela dagen ville jag fråga min familj som var runt mej,
"varför gör vi det här egentligen? Här firar vi jul som om det vore det självklaraste i världen! Vad är det som är så självklart?" Men frågan tycktes så orelevant, att jag plötsligt skulle stanna upp och ställa den verkade löjligt.
Men nu när jag sitter här i köket och alla har gått hem, duken ligger kvar på bordet, och smulorna ligger där, matresterna står kvar på bänken, godispapper, omslagspapper, barnens julklappar i små högar här och var- då tänker jag att det är ändå trevligt med jul, när alla kommer och man är tillsammans en hel dag, ljuset har vänt och vi står mitt i vintern.
Inte ska jag väl besvära någon med att börja ifrågasätta hela spektaklet, det är ju dessutom jag som har sett til att allt blivit som det ska...

Christmasblessing

Morfar är ute och åker pulka med barnen.
Jag är lite kaffeskakis och ska någon gång bestämma mej för att börja
rulla
köttbullar.
Jag gör det här, och jag vill njuta av att alla kommer!
Jag vill ha det så skönt och gott och kärvänligt, men det går lixom inte att slappna
av om det ligger plastsäckar i hallen, om sängen är full med barr, för granen står precis bredvid, om det är barr på toaletten så det sticks i fötterna när man går in, om det inte finns nåt mer än köttbullar att äta, om barnen är trötta, om jag har dålig andedräkt för jag har inte tid att borta tänderna på hela dagen, om det inte finns tejp när man ska slå in paketen.
Det är ett straff att inte kunna slappna av utan att omständigheterna är på ett specifikt sätt.

Den här lappen satt på min port i morse.
Det finns hopp!

Inte stressa

Nu börjar julstressen flåsa mej i nacken.
Jag ska INTE stressa upp mej, hålla mej lugn som en gammal kossa.
Mina släktingars lycka hänger inte på om jag skickar ett julkort eller ej, det är väldigt ego att tro det, men det kan kännas så ibland. Jag måste skriva julkort! Och jag måste ha minst två presenter till alla som ska vara här och fira jul, hur kommer det kännas annars för dom stackarna!
Jaja, coola ner sej, tare lugnt, varva ner, kanske börja dagen med ett glas sprit.

Köpa mej fri

Ska jag stilla mitt dåliga samvete med att köpa en get till en fattig kvinna i tredje världen och ge det till någon i julklapp?
När jag sitter med fingret på "gå till kassa" och frågar mej själv "Hur känns det här nu då?"
Då tycker jag INTE det känns bra! Så jag ångrar mej. Det känns som om jag är på väg att köpa mej fri från en liten del av mitt dåliga samvete över att vara en lönnfet svensk som kan köpa allt jag vill ha, så här till jul passar det ju bra! Men resten av året då? Och alla andra år framåt?
Nä, jag vill leva ett liv som hela tiden bidrar till att andra har det bra, hur man nu gör det?
Kanske genom att inte köpa så mycket överhuvudtaget, genom att använda det jag redan har, köpa schyst mat, obesprutat kaffe och bananer, se här http://smasteg.nu/daerfoer-ska-du-vaelja-eko-kaffe.
Alla måste väl följa sitt hjärtas röst, och jag ser för mej den där dräktiga geten och en jätteglad kvinna i en liten afrikansk by! Gud va glad hon ska bli.... Och ändå, känns det inte helt bra.
Ibland förstår man inte sej själv...

Köp, namnge och ge bort en get

Köp, namnge och ge bort en get

Igår var jag i snöstorm i Stockholm för att leta efter lite julklappar.
Jag blev inte så sugen på att handla nåt, allt var så dyrt och fult och alla människor som hetsade fram på gatorna gjorde mej oinspirerad. "Det där kan jag ju sy själv, det där snidar jag enkelt till!"
tänkte jag hela tiden, men det är ju ett skämt att jag skulle göra det.
Så till slut blev det inte så mycket handlat,
det blev den här renen i lila glitter som jag inte kunde motstå.
Den såg på mej med en blick som sa "ta med mej hem", och det gjorde jag.

12.12.12.12

Jag ville vara närvarande den där magiska minuten idag klockan 12 minuter över 12 den 12 i 12 2012.
Man hör ju hur fantastiskt det låter!
Jag var hemma själv, tänkte sätta mej med katten i soffan och bara se på de snöiga trädtopparna utanför fönstret en stund. Så knackade det på dörren 10 minuter över 12. Men åh! Först tänkte jag inte öppna, vem ska störa mej nu i denna viktiga minut för att hämta några glömda vantar? Men okej, jag öppnar. Det är brevbäraren som står där med ett stort paket till mej! Jag tänker säga, men gör det inte att klockan är ju 12.12 nu om en minut!
Hinner sätta mej i soffan igen ned paketet, sen händer det!
Kling, klang, klong!


I paketet finns en adventskalender från 1982! Den gjorde jag och min pappas kompis Jonte den vintern. Det är huset jag växte upp i. Huset som funnits med i mina drömmar hela mitt liv, bilden av barndomen i sitt vackraste skimmer.
I varje lucka har jag eller Jonte eller någon av mina föräldrar ritat små bilder. Allt är så sprudlande och ungt, fyllt av entusiasm.
Varför kommer det nu precis?
Är det nåt jag ska förstå?
Det var iallafall ett väldigt kärleksfullt dokument från min svunna barndom, en fin gåva i mörkret.

Det är synd om människorna

Det är sorgligt att lämna ledsna barn på dagis.
Jag blir arg på mej själv och på världen, varför ska det här också vara svårt?
Jag ser det genom Silas ögon, något barn som gallskriker i ett av rummen, några stora pojkar som satt sej vid hans plättbakning i köket och flinar.
- Jag vill inte vara på dagis....
Och vad är det jag själv ska göra som är så viktigt så att han måste vara här?
Helvete, jag står inte ut med den minsta lilla smärta!
Det är ett ont som bultar i mej, att känna genom mina barn och inte stå ut med det.
Typiskt curling, typisk fri uppfostran, typisk inte-låta-barnen-känna-sina-känslor-mamma.
Jag tror inte mina föräldrar ens var i närheten av det här när jag var en liten flicka, det fanns inte samma tvivel i varenda situation när det gällde barnen. Inte för att de uttalat var inne på att låta mej ha mina känslor, utan för att jag inte tog lika mycket plats som mina barn gör.

Zaz, la toy session : je veux

Klockan 10 står jag och mina kompisar i kön utanför Pingstkyrkans loppis i Södertälje.
Kön är redan lång och jag känner igen flera av tanterna och gubbarna som är där, de kommer varje vecka och de är alltid först. När dörren öppnas prick tio springer de in! Jag halvspringer också, jag tittar åt alla håll så mycker jag jag kan, dyker ner i en låda, snabbt upp, in i nästa rum.
Hittar inte så mycket, men det är så roligt iallafall att fynda, leta, fantisera om allt man kan göra om och sätta upp i sitt lilla hem.
Och farbröderna på loppisen flörtar med oss, de flesta i 60 års åldern, de spanar när vi sitter och fikar, en frågar mej om jag redan är gift.
Det är hit man ska gå om man vill ha en loppisgubbe och gifta sej med.

Jag behöver fler kakburkar till min kakburkssamling.

Jag behöver fler hängare till mina hängare.

Snöad

Jag går runt den lilla sjön i skogen bakom hyreshusen. Kompakt tystnad, snön börjar falla medan jag går. I allt det här vita vore det behagligt att stilla dö.
Vintern är som en död i sej själv.
Inåtvänd, avstannad, livlös.
 

Stillös

Vad ska man ha för stil när man är 38?
Kanske jag borde börja med tjusiga hattar, eller byxor med pressveck för att känna mej bekväm?
Jag kan inte ha mina finaste gamla vintage klänningar längre, mina armar är för tjocka, det stramar åt så jag inte kan röra mej utan att spräcka tyget. Det ser det för taskigt ut....
Jag har läst i en feng shui bok att man ska göra sej av med  kläder som inte passar längre, de ger bara falska förhoppningar om att allt ska förändras... en dag, och att man inte är bra som man är nu.
Bättre att leva i nuet och acceptera, jag är för tjock för smala klänningsärmar.
Men på den inbitne samlaren och förnekaren får inte dessa ord något riktigt grepp, hellre lever jag i hoppet om att en dag ska jag vara förvandlad. Va sorgligt det låter! Denna totala kroppsfixering som pulserar likt en ond kraft i oss alla.
 Jag skyller på staden, jag skyller allt på staden.

Undantagstillstånd

Såna här snöstormsdagar får jag katastroftänk.
Jag är så tacksam över att inte vara hemlös utan ha tak ovanför mitt huvud och värme som fortsätter strömma ur elementen, trots att vädret tagit över fullständigt.
Det kanske är allmänmänskligt, men för min egen del tror jag det är lägenhetslivet, där man är så utlämnad till att ett helt system fungerar. I sin stuga får man elda för att bli varm och skotta får man göra själv när man börjar bli insnöad, här hos mej kommer det förhoppningsvis en plogbil ända fram till porten.

1 advent

 Jo, det är mysigt med många små lampor som glittrar och lyser i vintermörkret, men jag vet inte om jag tycker om jul så mycket längre.
När jag var liten älskade jag julförberedelser.
 Och mina föräldrar verkade så vana vid att förbereda jul, nu när jag tänker på det.
Som om de visste precis hur man gör, hur mycket det skulle vara av allt, var allt skulle stå och vad som var ett måste, absolut!
Jag vet inget, men jag låssas att jag vet.
Orkar inte sätta mej emot heller och ifrågasätta det helt självklara med julklappar, att träffas på julafton, julmat. Gör det bara för fan och håll käften, vilka alternativ finns att komma med?

Jag tycker ju om att fixa, vika pappersblommor, bygga pepparkakshus, men att det är en årlig rutin på det hela tycker jag är rätt så hjärntvättat. Kryp till korset....