Jag går längst Skåneleden förbi den gård som funnits med i mitt liv i 40 år. Jag var 8 när mina föräldrar köpte den och 10 när vi flyttade dit permanent och jag började skolan i grannbyn Västra Karup. Vi lämnade skogen i Dalarna för det öppna landskapet och havet, mina föräldrar skulle få en nystart.
Det här är första sommaren jag är här sen min pappa sålde gården för två år sedan. Det är så märkligt, att något som funnits nästan jämt inte är tillgängligt längre. Är jag ledsen eller bara sentimental? Jag måste sätta mig på en bänk i närheten och känna efter. Tittar dit för att se det stora ladutaket breda ut sig, så klart pappa inte kan ta hand om ett så stora tak längre. Han har det bra där han bor nu, trevliga grannar och nära och lättillgängligt. Men ändå, MIN känsla.
Alla minnen jag har från min barndom finns ju kvar, men det slutgiltiga med att något försvinner på riktigt, så definitivt, inte längre tillgängligt...
