Vilken fin sida! Precis vad vi behöver se dessa dagar när vi bomaderas av skönhets-TV, supersmala fotomodellsideal och allt annat skit som visar hur vi inte duger som vi är, alla vi människor.

KÖRKORTSNOJJA

Jag har total körkortsnojja! Jag är så obegåvad på att köra, behöver träna i typ hundra timmar till, då kanske det går! Det måste gå! Man kan inte lägga 15000 kronor på något som inte blir av. Jag har bestämt mej för att det ska gå! Det är som att jag har noll kontroll när jag sätter mej bakom ratten, vad som helst kan hända. Bilen skulle mycket väl kunna gå i två delar känns det som, vägen skulle kunna explodera framför mej, jag kanske bara styr rakt ner i diket plötsligt. Och i ett ögonblick har jag glömt att jag är där! Jag vakar upp och jag kör bilen. Det hela är mycket märkligt och obehagligt, inte alls roligt som jag först tänkte att jag tyckte. Det måste vara för att jag är så gammal, vid varenda buske tänker jag " här kommer det ett barn nu!" Eller är det för att jag är neandertalare? Min hjärna kan inte kombineras med en bil, det är en så svår kombo att man måste lägga in maximal insats! Jag måste bara vara POSITIV och jag är en sann pessimist så det är väldigt utmanade. OM det inte går, då åker jag till Thailand och köper ett körkort. Men det ska gå!

Här står jag med en kaffesump i handen och undrar....
Plötsligt står jag inte ut längre med landet, det är sååå tyst, jag hör mitt eget hjärta slå. Vi ska plocka ihop allting och åka tillbaka, det tar bara så nedrans lång tid att få ihop allting, en halv dag minst! En liten skvätt vatten som ska hällas ut, vart? Några strumpor under soffan, vilken påse ska de ligga i? Var är katten nu då? Vi borde kanske äta lunch. Men ååå han har tagit av sej alla kläder i sandlådan och det är faktiskt kallt, sen har han sprungit bort till grannen dessutom...ååååå!
Jag har faktiskt inte tid med det här, förstår inte barnen det?
Jag förstår det ju inte själv, jag fyller på med mer och mer tills jag kvävs av materia, det är som jag vill kväva mej själv i kaffesump och gamla kläder.
Men annars mår vi ganska bra, och vi är vänner också. Och katten hittar vi, visst, hon låg under dasset och tryckte. Och bilen håller på att tappa avgasröret men det känns ändå riktigt bra att vi har ett så fint ställe som vi kan åka till och att vi klarar av det här med att leka vuxna, år efter år....

Nu är det bara hus hus hus. Vi är i dalahuset på påsklov och jag smälter in i det direkt. Alla små göromål jag inte haft en tanke åt på hela vintern, plötsligt är de det mest väsentliga.
Här är livet komplett inbillar jag mej, barnen får en chans att bli uttråkade, det sprakar i vedspisen, jag blir sittande plötsligt tom och stirrandes ut i intet. Det är som att skogen insveper mej i ett eget rum. Här får jag vila från motorvägen, lägenhetens alla grannar, Stockholm, vars puls når mej fast jag inte ser det. Det här är sant.

Pessimistisk PÅSK

Lagom ägg, lagom godis, lagom roligt. Fast jag är mest ledsen för att min äldsta son åkt till Skåne. Jag vill vara med alla mina barn!
Men jag vill inte vara för personlig här i bloggen och samtidigt har jag inget tema, så det blir varken hackat eller malet tycker jag. Vet inte varför jag fortsätter uppdatera.
Allt verkar meningslöst denna skärtorsdag, utom att ta körkort förstås. Jag vill bara sprängas i tusen bitar och segla fri med själen till Öland, kanske landa på en mjuk gräskudde och slicka lite på en salt sten vid havet.

Det är som om ljuset tagit över, annars finns inget nytt att säga dessa dagar.
Jag har bara tillåtelse av mej själv att läsa "Du och jag i trafiken",
jag ska ta körkort och jag förstår inte hur det ska gå till, men jag bara måste!
jag tänker på hur mycket mer fulproppad min hjärna är nu än när jag var 18, varför är det mitt karma att vänta ända tills nu?