Nu var det underbart

I morse vaknade jag och tyckte att allt kändes underbart!
Några små fåglar satt och pickade på en talgboll vi hängt upp i fönstret, jag satt alldeles stilla och såg på. Så märkliga de är! Så vackra!
Små blåmesar med eyeliner ser det ju ut som de har, så fräckt!
Natten var full av fantastiska drömmar, nya människor, platser, samtal.
Allt kändes bara ljust och möjligt och lätt!
Jag ska välja vem och hur jag vill vara, varje dag!
Plötsligt får man en skjuts uppåt, det kommer när det ska...
Det räcker med något som inspirerar en i rätt stund, en ny möjlighet, något som är vackert, då vill jag vara kvar.

Allt hänger på mej

Kära blogg!
Jag kan den sista tiden inte vara borta mer än 30 minuter från min minsta son, han gråter oupphörligen och hans pappa orkar inte det.
Jag känner mej som en fånge, som om allas välbefinnande ii familjen vilar på mitt ansvar. Hur kunde det bli så här?
Jag åkallar hjälp från universum, se min nöd kära gudmoder!
På något sätt har jag förberett mej hela livet på att bli mamma, men jag känner mej inte så bra på det nu när det väl händer.
Jag kan inte hantera ammning, gränssättning, ilska, gråt på ett sätt så att jag orkar med. Känner mej helt stressad.
Jag vet ju att snart kommer de här åren ha gått redan, men jag vill ha det bra medans det är....

Fosterbarn

Såg ett TV program som berörde mej så mycket i går, uppdrag granskning.
Två små fosterhemsplacerade barn som plötsligt efter hela sina liv i samma fosterhem togs därifrån och placerades på ett annat ställe utan någon som helst förstålig anledning!
Små barn som gråter och längtar hem men inte får komma, svider i hjärtat på alla och en var! Små mörklockiga och moderlösa. Såna barn drömde jag om att få ta hand om när jag var liten. Jag brukade fantisera om att jag hittade en liten baby i diket på väg ner till havet vid vårat hus, ett afrikanskt övergivet barn, naken med bara en liten filt runt sej. Jag blev barnets mamma och jag skulle ta hand om det så så kärt!
Nu är jag mamma på riktigt, och oj va jag tycker et är jobbigt många gånger och svårt att göra bra och rätt, trodde aldrig att det skulle vara så här svårt!
Nu kommer mittenbrorsan in och kastar alla grejer runt sej och snoret rinner på den minsta och han ramlar och slår sej i skallen och säger hej och börjar gråta och halkar.
Slut

Unable mother

Dagarna bara går utan att jag skriver. Alla vardagliga göromål fyller ut varje minut. Och så ammar jag så himla mycket o går upp och ner för backen till Norrtuna minst 4 gånger om dagen.
I morse var sur redan när jag vaknade, jag skulle vilja ha ett jobb att gå till direkt utan att behöva fixa för någon annan innan (barn) som Andres gör.
Vad är egentligen viktigast?
Jag själv eller dom?
Jag känner det som att jag inte har någon plats till mej själv, att allt jag gör är för någon annan. Tom. när jag sover, gör jag det så att jag ska orka överhuvudtaget ta hand om den sekund de vaknar.
Sen när de är stora kommer jag kanske inte ihåg de här känslorna, jag önskar att jag kunde njuta av varje dag medans det är....

Ökenfolk

Varje kväll ser jag stjärnorna genom fönstret, då tänker jag att jag vill vara en beduin i Sahras öken. Jag vet precis hur det vardagliga livet ska levas där, aldrig tvekar jag inför mina göromål, jag bara göööör!
Aldrig tänker jag på körkort eller hurvida jag plockar upp mest hemma, jag tänker på mina barn och mina getter och kameler och jag bara gör.
Om natten sover jag under tusen stjärnor i den kyliga ökensanden med mina nära runt mej. Och det livet har jag format med mina händer och vad som kommer längst vägen omfamnar jag, just så tänker jag att det skulle vara.
Har just sträckläst "Pojken som levde med strutsar" av Monika Zak, blev så inspirerad av det enkla livet. Jag har alltid längtat efter det, men skulle nog inte kunna nöja mej med det i verkligheten, jag vet för mycket.

Sladdertackans bekännelse

Man säger så mycket.
Pratar om andra, skvallrar.
Det finns ett sånt behov av det, hos mej, hos alla jag känner.
Men någonstans vet jag att det inte gör gott, vi brukar använda oss av argument som, det är viktigt att spegla det man känner, det är inte att prata skit, det är bara att säga som det är. Man bollar det hit och dit med alla och en var, sprider ut det och plötsligt är det allmänt känt, men kanske inte ens sant! Och ingen går säker, alla ligger i riskzonen för att bli skvallrade om.
Jag hör tydligt när det kommer ifrån andra att det är skvaller, men det är svårare att höra sej själv när man sätter igång. I den här boken, med en ganska patetisk titel på svenska, (men så läsvärd) finns fyra överenskommelser det är så inspirerande och bra skrivet! I den första överenskommelsen som heter "Var sann i ditt tal" handlar det bla. om att skvallra och vad det har för negativa konsekvenser för oss.
Jag har läst samma text många gånger och försöker förstå det igen.
Kommer jag någonsin sluta skvallra? Jag tycker ju om att prata om människor! Och det är ju på nåt vis jag...

Min bror!

Min bror var hos oss för ett par dagar sen, jag ville skriva hur mycket jag tycker om honom! Är det viktigt?
Ja, det är väldigt viktigt!