Idag är det ett år sedan jag fick körkort.
Det är också min avlidna farmors födelsedag.
Min kära farmor, tack vare henne klarade jag av det där körkortet.
Transportstyrelsens random datumgivning gav mej just den här dagen
utav alla 365 möjliga.
Fint när livet är gott ibland...

Chambao

Igår var jag på konsert och såg det här bandet spela på Nalen.
De kommer från Malaga i Spanien. Jag och min kompis Signe undrade vem som skulle vara där för att lyssna. Vilka gillar de här urspanska i Stockholm? Jag skulle aldrig ha hittat dem om jag inte fick en skiva i Spanien av en kompis. Det visade sej att alla spanjorer i hela stan var där, plus massa chilenos och deras far och morföräldrar.
Jag var på topp, frågade alla var de kom ifrån, sög i mej massa bärs, tyckte allt lät underbart fast jag inte hör nåt på ena örat.
Det är så konstigt att gå ut, fenomenet. Tillsammans med en massa okända i en mörk lokal utan dagsljus. Försöka orientera sej, studera de andra, vara någon själv. Tröttsamt faktiskt.
Idag orkade jag egentligen ingenting så blev det bara loppis, pepparkakslotteri, barnteater, invigning av ny waldorfsporthall, återförening med urgammal kär vän, grillkorv, skrikande barn, gråtande barn, förlorade barn, bortsprungna barn.

Det är tyst i köket. Kycklingarna har flyttat ut. Jag saknar dom. Jag vill helst va med dom ikväll. Nu sitter de i sitt nya hus och har det kallt och de har inte ens fattat att de kan hoppa upp på pinnen och sova för natten. De är bara en km bort, men tillräckligt långt för att det ska vara ett projekt att gå dit. Det är ett dilemma att vilja ha djur och bo i lägenhet. Det går inte riktigt att kombinera. 

Som en dinosaurie eller en örn. 

Är det så säkert att det ska bli en höna av den här varelsen? 

Längst inne i ögat ser vi alla samma ut, det måste vara själen..

Snart flyttar mina fåglar till ett eget hus. Men jag är för svag av sjukdom för att orka lyfta armarna och slå i en stör till stängslet. Jag har fastat i tre dagar och druckit kolloidalt silver, på tom kropp borde man väl tillfriskna fortare? Men den orkar ingenting, kroppen. Kanske imorgon.

Fågelinfluensa

Sjuk.
Jag ligger i sängen och tittar på en hackspett.
Det är fint.
Det kommer massa talgoxar också.
Jag tänker på inuti kroppen på en talgoxe. De tunna benen och fjädrarna som  gjort den till just talgoxe. Hur mycket kött blir det på en talgoxe? Deras ryck och knyck och omedelbara flykt när jag närmar mej från insidan av fönstret för att ta en bild.
Det blir inget kort, de bara flyger direkt.
När jag blir gammal, om jag ligger i en säng så här, ska jag be någon ung rask person
hänga upp en fågelmatare utanför fönstret.
Mer meningsfullt än facebook.
Mer meningsfullt än tv.
Allt pågår fast jag stannat av, det känns som jag alltid varit så här passiv.
Kroppen har ingen kraft, blir svettig av att lyfta en ur soppåsen.
Drömmer om ostar och gambas ala guillo, räkor stekta i vitlök.
Men har ingen smak eller lukt, och ingen lust att tugga.
Snick snack, dagen går.

Stora Moren Dalarna Bergslagen

Jag älskar den där blöta dystra skogen i november och markerna som ligger tysta runt omkring. Men jag blir aldrig klok på varför jag gör det. Det är bara en kärlek som sitter djupt i bröstet på mej och den måste nog ha med barndom att göra. Den måste ha med talande träd att göra, med fåglar och stigar som la sej framför mina fötter och ville att jag skulle fortsätta gå. För tungt är det, melankoliskt gnagande och sorgesamt med granskogar i all oändlighet som suckar om järnmalm och kolmilor och horisonten som aldrig syntes till. Jag hittar en handfull trattisar bakom huset och massor av färskt älgbajs. Tvåhundra meter längre bort sitter jägarna i dimman i sitt torn. Vi hoppas förstås att inga älgar ska bli skjutna.
Inuti huset är det kallare än ute när vi kommer, en fuktig spänning som bara kan upplösas med eld i vedspisen hela långa dagen. Jag kommer igång med att gräva och bära sten, armarna blir långa och ömma. Händerna har vant sej av med fysiskt arbete sen sommaren, de blir torra och stela av att röra vid jorden.
Här vill jag vara. Så här vill jag arbeta. Jag behöver inte människorna att spegla mej i varje dag.
På nätterna sover jag i djupaste dvala, drömmer om grannarna i hyreshuset.
De kommer och hemsöker mej och snart är jag där igen. Allt detta varande som utspelat sej i skogen under några dagar tycks nu som en dröm.