Det kommer påsk igen!

Påsk! Jag älskar denna högtid av ägg och grönt gräs, en hare som egentligen är en fågel och kan lägga ägg. Fruktbarhet och vårljus, åkrar som ska sås, skogen som ska spira och grönska. Nu! Det händer igen hur osannolikt det än tycks vara, det är än så länge självklart att det blir vår igen på jorden. För tre år sedan brann det hos mig på påsken, allt utom boningshuset brann ner. Det var så förtvivlat, bland det mest fruktansvärda jag någonsin varit med om.  Och jag minns hur jag på morgonen, dagen efter branden gick ut i trädgården och förundrades i all sorg över hur fjärilarna kunde flyga omkring som om ingenting hade hänt.... För våren kom då med, det spelar ingen roll vad vi gör i våra små liv- det blir vår! 

Idag ska jag påskstäda, sen ska jag häxelda i skogen och sen drar vi, mina häxor och jag. 

20220202 och Imbolc i magen

 Drömmen för en siffernörd! Klockan slår 22.22 när jag ligger i badkaret och det är onsdagen den 2/2-2022. Igår var det nymåne och Imbolc som sträcker sig till idag. Allt på samma gång!
Jag vill helst bara elda och drömmer om en kamin i min lägenhet, men kommer mig istället ut i mörkret med vänner och gör en eld på ett berg och sätter nya intentioner framåt och vet att det blir vår så småningom..

Bridgid, gudinna från den keltiska traditionen, livgiverskan, vars dag firas den 1 feb.
vårens antågande (på Irland, inte här ännu va?) Knoppar sväller, tackorna ska snart föda, marken vibrerar av växtkraft.
The Bridgidcross, symbol för Irland och imbolc, att hänga på dörren till huset till skydd mot brand.

 

Samhain

Idag börjar det keltiska nyåret, Samhain. Skördefest, sommaren är slut och vi är på väg in i vila och mörker. Man tror att gränsen mellan vår värld och de dödas är som tunnast under det dygn som högtiden pågår, därför är det lättare att kontakta sina döda anhöriga under detta dygn. Förr tände man eldar och i den kastar man ben från nyslaktade djur och offergåvor till olika naturväsen, askan spreds sen över de nyplöjda åkrarna för att ge god skörd nästkommande år. Flera farliga andar kunde också finnas omkring och för att hålla dem på avstånd klädde man ut sig och sprang runt och sjöng och skrek med kålrötter på pinne, utsnidade som skallar. De blev sen pumporna när alla irländare emigrerade till Amerika och inte fick tag på kålrötter längre. Det här läser jag om på olika sidor på nätet, och plötsligt blir den nalkande november inte lika hutlöst mörk och jobbig längre, när den istället kan få vara början på ett nytt år.

Jag har stor kärlek för Irland, bodde där för länge sen när jag var ung i mitt liv. Då upplevda jag landet så magiskt, ängarna, fälten. Det är något med markerna och folket och vibben på Irland. Det finns knappt några skogar där, engelsmännen högg ner allihop, men ändå verkar jorden sprängfylld av levande väsen och devor. 

Fint att tänka sig att den här dagen är en högtid runt om i världen för de döda på olika sätt. Jag tänder ljus för mina nära som inte är på jorden mer och tänker på dem. Och jag tvingar med min yngsta till skogs för att tända en eld. Han protesterar högljutt, men till slut kommer vi ut och där väntar kompis Malin på en klippa och vinden är stilla och elden är varm och det är vackert ändå.

 Solförmörkelse, nymåne och ägglossning. Vilken potential kombo av allt!
I alla kulturer, i alla tider har månen, solen, stjärnorna, cyklerna haft betydelse och spelat väsentlig roll. Det är bara nu, i västerlandets sekulariserade, vetenskapliga tid som det omätbara inte betyder något. Vi är så långt borta från gud och vår egen intuition som det bara går. Så fruktansvärt trist och slätstruket. Jag är inte med på tåget, det är säkert det. Jag längtar efter allt som är gudomligt, magiskt, hänger ihop, betyder något utan att för den skull vara v e t e s k a p . Så alltså, nymåne och solförmörkelse på samma dag. En får själv bestämma vad det betyder. Och lite lösa ägg på det. 

Stilla veckan

 börjar nu...

Idag, blåmåndag. Himmel blå, inuti blått.

 

 

 

Nytt år, de heliga nätterna.

 Från julaftons natt och 13 nätter framåt följer de heliga nätterna, enligt kristen esoterisk tolkning av julen. De vi drömmer då är en spegel in i det kommande året. Var och en av nätterna speglar varje månad i tur och ordning och den sista natten är hela året sammanfattat. Det speglar också planeterna/stjärntecknen.
Jag har försökt minnas mina drömmar, men det är inte så lätt. Snabbt glider de undan och upplöses i dagen. Några korn har jag fått med mig iallafall, och tillsammans med snön som fallit de sista dagarna känns passagen in i 2021 lite ljusare.

Julkalas

Det känns i efterhand som jag var på ett dygnslångt juläventyr.
Lämnade jag lägenheten, där mitt liv utspelar sig mestadels av årets mörka tid (förutom arbete.) Packade jag bilen med allt från klackskor och paket till finsk kålrotslåda och eldtunna, for jag över bron till Mörkö i sol och rimfrostgnister och där drog julaftonskarusellen igång ungefär vid färjan till Oaxen.

De sista åren har jag inte tyckt att julen är så rolig.
Vad hände? Jag älskade den hela min barndom, den var magisk, underbar, innerligt. Den blev tyngd av kraven på mig själv som mamma, att göra den magisk för mina barn, så som jag fick den när jag var liten. Att stå för hela den där härligheten själv och känna mig ensam i det. Går det att ha det roligt och lekfullt och samtidigt vara husmor?
Mina föräldrar gjorde julen bra, andra saker gjorde de inte så bra, men julen. De lät den ha en uns magi, även om de själva var ganska ospirituella ateister. Kanske levde en gammal folktro kvar i dem, för på gården där vi bodde satte vi alltid ut gröt till tomten. Jag och min bror la strumpor vid sängkanten som hade paket i sig när vi vaknade. , Även när jag blev ganska stor, var det inte helt självklart att det var mams och paps som la något i dem.
De la mandlar i gröten utan att låssas om det, de klädde granen natten innan dopparedagen, så när vi kom ner på morgonen stod den där och tindrade. 

Kanske är det för jag legat sjuk i några coronaveckor och kommit till mig. Kanske har jag faktiskt kommit till mig av coviden och fixade därför en massa julgrejer, för att jag ville det. Och för att jag sen delade hela julplanen med flera vuxna i en gruppchatt på facebook, där alla kom med gulliga synpukter om tidsscheman och rätter att laga. (Modernt) Och att det inte var hemma hos mig. Och att det blev sol och minusgrader. Och jag fick vara med mina tre barn och deras pappor, och första pappans nya kvinna och barn, samt en god vän med sina vuxna barn. Tokbra alltihop och sen var det plötsligt över, och jag for hem och fann mig själv sittande vid köksbordet i min lägenhet igen, som efter en ganska härlig storm som dragit förbi. Denna laddade högtid när människor känner av både den stora ensamhetens värsta och gemenskapens sköna. Nu är den över.

Midsommarsolstånd och daggbad

Vi har rullat oss i dagg och strukit lakanen över gräset att sova på. Daggindränka lakan och lekamen ger kraft och mod och ett oändligt immunförsvar för resten av livet.

Årsgång i midsommarnattskog

Vilken midsommarafton! Inte ett moln på himlen, luften dallrar redan klockan 9 av värme.
Vad är det här för dag? Jag ligger i sängen och resumerar midsommaraftnar genom livet. Hur firar man den här högtiden och på vilket sätt är det viktigt? Jag har en dröm om att duka ett bord i låggrunt vatten, sitta på stolar runt bordet, dricka bubbel och äta små exklusiva midsommarrätter.
Borde man inte vara i skärgården? Eller åtminstone i Dalarna. Samla dagg på en äng och bada i.
Iallafall BÖR en göra något för att fira sommarsolståndet. Detta magiska tillstånd mitt i sommarens högblomstring. (Infaller dock på söndag om en ska vara korrekt)
I gammal folktro sades att midsommarnatten var en av de nätter när det gick att gå årsgång, för att få klarseende inför kommande år. Men man måste göra det 7 år i sträck under olika nätter på året, för att bli upplyst och under tystnad och inte prata med någon under dagen. Många tecken kunde en få under vandringen, att läsa och tolka. Kanske är det jag börjar med i år....

                                          Eva Bonnier 1900

2020

Imorgon årets sista dag.
Det är alltid en speciell känsla att gå ur ett år och in i ett nytt. Om en har lite hangup på siffrors magiska inverkan på tillvaron så är ju också detta nya år en specialare, 2020.
Min vän som vet astrologin säger att nu kommer inte människorna kunna blunda för förändring längre, förändring måste ske, det drabbar alla de närmaste 10 åren. Vad är det som ska hända?
Uppvaknande kanske, det går inte leva i förnekelse och överkonsumtion längre. Det är ett faktum att resurserna tar slut om vi fortsätter i samma takt. Jag har ingenting emot att leva enklare, det skulle nog funka helt ok för mig. Varje gång jag tar ett bad med 250 liter varmt vatten tänker jag att det är så lyxigt, eller drar i väg med min bil fulltankad ut mellan åkrarna. Kommer det kunna fortsätta så här?  Det är ändå relativt nytt i vår historia. För hundra år sen levde vi i fattig-Sverige med statare och dåliga bostäder för många barnfamiljer. Det är bara några generationer bort, min farmor föddes 1910.
Jag tycker det är fint att elda på årets sista dag, det ska vi göra om det inte blåser för hårt. Elda vid havet och känna saltvind och se himmel.

Inatt så är det midsommarnatt. Jag har plockat 7 blommor att sova på. Jag har gett 7 blommor till blot i skogen. Jag vill inte ens gifta mig, men det är så fint att sova på något. Jag tycker om ritualen.

Godnatt från stora största Moren ivärldsaltet.

Jul

Den här julen kommer jag minnas, den kommer sticka ut som den första firade i vårt hus i stora Moren. Vädret är idealiskt, nattens tysta stjärnhimmel lika så, den gnistrande granskogen. Ändå fattar jag inte vad jag håller på med. Julfixa tills jag stupar, för vem? Ingen tackar mej för att jag stressar med brysselkål eller mandelmusslor. De kunde lika gärna äta varsin varmkorv om det var så.

Men igen är det min överdrivna ansvarskänsla och husmoderskorset som styr mej. Imorgon ska jag tänka på det.

Kära jul!
Nu är det julenatt, hela dagen ville jag fråga min familj som var runt mej,
"varför gör vi det här egentligen? Här firar vi jul som om det vore det självklaraste i världen! Vad är det som är så självklart?" Men frågan tycktes så orelevant, att jag plötsligt skulle stanna upp och ställa den verkade löjligt.
Men nu när jag sitter här i köket och alla har gått hem, duken ligger kvar på bordet, och smulorna ligger där, matresterna står kvar på bänken, godispapper, omslagspapper, barnens julklappar i små högar här och var- då tänker jag att det är ändå trevligt med jul, när alla kommer och man är tillsammans en hel dag, ljuset har vänt och vi står mitt i vintern.
Inte ska jag väl besvära någon med att börja ifrågasätta hela spektaklet, det är ju dessutom jag som har sett til att allt blivit som det ska...