Min nya kärlek

Moa Martinsson!
Jag har försökt läsa "Mor gifter sig" förut, men tyckte språket var svårt, rörigt, kom aldrig in i det.
Som barn på 80-talet såg jag dramatiseringen på TV och fascinerades, ville leka Mor gifter sig
och vara en fattig flicka. Jag satte på mig gammaldagsa kläder och strumpbyxor på huvudet som två långa flätor och gick med tunga steg längst grusvägen där jag bodde. Jag var fattig och hungrig och det var hårda tider. Jag lekte det här hela min barndom, präglad av Raskens, Mor gifter sig, Träpatronerna, tittade i böcker om statare som vi hade hemma. Men först nu läser jag Moa Martinssons böcker, och ser filmen från 1986 med Gunilla Nyros i rollen som Moa och blir helt kär!
Hon är så bra och jag vill vara henne, hennes kraft och tåga. Jag läser "Rågvakt", sträckläser den på några timmar, kan inte sluta. Är helt tagen av den lilla pojken, oxfösaren som är bokens huvudperson. Sen börjar jag på "Kvinnor och äppelträd", Martinssons debut. Den sugs jag in i på samma sätt, vill inte lägga från mig. SÅ har jag inte haft det med någon bok på väldigt länge.
Tror det är mitt uppdämda behov av livets mening. Som barn var det glasklart att mitt liv hade livets mening, nu är det inte lika glasklart. Jag upplever ofta att jag vill vara på en annan plats, att jag egentligen är lantis i hjärtat och bor i lägenhet i nån slags förort för att livet bara blev så. Kanske läser jag in det liv jag önskade mig i Moa Martinssons böcker, även om det var skithårt och jävligt. Men det var sant på ett annat sätt, och det fanns mening där i.

Selma Lagerlöf

Jag har aldrig vetat att det finns en massa sagor som Selma Lagerlöf skrev ner för mer än hundra år sedan, julsagor, Kristuslegender som är helt magiska och förtrollande!
Jag är så glad att jag får höra dem nu och inte ännu senare!
De är som trolska drömmar som går med mig hela dagarna och sprider ett skimmer över tillvaron, som underbart stoff av magi, tillhörande hela mänskligheten.
Sagorna, sångerna, legenderna, trolldom, häxeri, väsen, skogen, anden, själen.

Det är lite som den här sången om jag ska försöka illustrera min upplevelse (förutom att det bara är män med, och på english men åt det hållet....)

Pojkarna

Jag har läst ut en fantastiskt bra bok som heter Pojkarna, skriven av Jessica Schiefauer.
Vad är det som gör att man gillar vissa böcker mer? Här sögs jag in i huvudpersonen Kims berättelse, jag liksom blev Kim. Blev kanske påmind om min egen tonårstid till viss del. Kunde känna hur det var inne i hennes kropp när hon förvandlades till en pojke genom att dricka juicen av en sällsynt växt hennes vän odlat i sitt växthus.
Tre vänner i ett radhusområde med intresset för att klä ut sig och göra rollspel, deras utsatthet i skolan som flickor i puberteten. På sätt och vis ganska svartvitt berättat, men sagolikt och magiskt samtidigt. En magi som följer med berättelsen ända till slutet. Jag tycker om magiska berättelser, som får vara surrealistiska och märkliga, så är den här boken. Den finns som film och visas på SVT play ett tag till.
Read it! See it! Eat it.

Bara en mor

När jag fick mitt första barn som 25-åring, satt jag i en fåtölj, ammade och sträckläste "Bara en mor" av Ivar Lo Johansson. Jag vet inte hur boken kom i min hand, jag måste på nåt sätt ha tilltalats av titeln och känt mig besläktad. Det här är ett av mitt livs starkaste läsupplevelser. Jag läste den bara den gången, men jag minns namn på platser och människor, scener och miljöbeskrivningar. Jag tog berättelsen till mig så starkt, som om det handlade om mig eller vad jag skulle komma att bli, även om jag levt långt från det statarliv som Ivar Lo beskriver. Jag var så öppen förstås där jag satt med mitt lilla barn, ny för mitt vuxenliv och föräldraskapet precis som Rya Rya i boken.
När min 95-åriga mormor ringde för att gratulera mig till nedkomsten, och jag berättade att barnet skulle heta Ilja Lo, tystnade hon först och sa sen med ansträngd förhoppning "som Ivar Lo Johansson då!"
Och det var ju lite sant.

Nu, 18 år senare, försöker jag läsa och lyssna in mig på Sveriges arbetarförfattare för att kunna berätta om dem i skolan för min niondeklass, det är spännande, jag älskar dessa proletärförfattare och deras författarskap. Det gör mig inspirerad att de som stod längst ner på skalan skrev så viktig och innehållsrik litteratur som överlevt till våra dagar.

Pappaklausulen

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en ny bok som jag vill läsa, den handlar om något som jag också försöker formulera. Så här säger han in en intervju om boken "Pappaklausulen".
– När jag var liten kände jag ett förakt för människor som inte fanns där för sina barn. Det är antagligen kopplat till att jag och min pappa, som jag känner stor kärlek för, i perioder inte hade kontakt. Jag har alltid försökt förstå hur det kunde bli så. Jag har tänkt: Jag ska alltid vara där för mina barn. Och för fem år sedan blev jag själv förälder. Nu är jag pappa till två barn. Det är en otrolig kärlek. Men jag kan också känna att jag vill fly. Att jag inte får plats. I de stunderna inser jag att jag är min pappa. Att jag upprepar vad jag har föraktat hos honom. Förakt är ju superenkelt – det kan man lägga på en syndabock och sen är det slut. Men när det går från förakt till förståelse är så mycket intressantare – och mycket krångligare. De här tankarna återkom i min dagbok som en loop. Jag behövde förstå dem.
När ska jag få tid att skriva igen? Nu jobbar jag HELTID, alltid, med att försöka vara lärare till en nionde klass. Min hjärna är på kokpunkt hela tiden och jag sover inte tillräckligt. Det känns som ansvaret jag har över dessa tonåringars välbefinnande sträcker sig långt ut i universum och det är så svindlande långt ut dit. Jag älskar att ha fullt av göromål, men nu är det lite mycket.
Jag skulle vilja ha tid att skriva om mig själv som liten, men det är inte tid för det nu.

Högar av böcker! Jag vill ju sluka dem alla. De är som godispåsar för hjärnan om den inte är kloggad av annat grus förstås. Men det går ju inte att scanna av dem, det behövs timmar för var och en!

Jag har inte dessa timmar! Kommer jag någonsin att få?

Strawberry betyder smultron

Jag läser hästböcker från förr. Den här har jag plöjt idag. En helt strålande ungdomsbok om hästar och människor, som jag älskade när jag var 12. Jag grät i varje kapitel idag, det träffade rakt i hjärtat på mej. Små missförstådda tonåringar, vilda hästar och jobbiga föräldrar. Vilken strålande kombo!

Den här kvällen

Kvällen är ljum och ljuv, jag vill egentligen bara galoppera ut bland de grönskande bladen, men jag håller mej kvar framför dataskärmen som min egen fånge. Jag tänker på min skrivkurs som är slut, jag sörjer lite.
Hur ska jag klara det nu? helt själv...
Jag behöver den där uppbackningen, någon som håller mej om ryggen. Det är iallafall vad jag inbillat mej. Under skrivåret har jag på något sätt förstått hur svårt det är, att skrivandet är ett hantverk jag måste lära mej att bemästra. Kanske har jag talang, men det räcker inte så långt. Jag måste skriva och skriva och skriva och läsa, läsa, läsa. "Klassikerna ska man plöja", sa en bokförläggare vi hälsade på med skolan, "litteratur som hållit genom årtionden". Jaha, var börjar man då?
Strindberg kanske, men honom är jag inte så sugen på för den kvinnofientliga attityd han verkar ha. Hur ska jag kunna läsa honom med öppet sinne?
Förläggaren sa "läs Harry Martinsson", jag har inte läst något av honom heller. Jag gillar Moa Martinsson, känner mej nära henne för att hon var mamma och kvinna. Och när jag frågar förläggaren vilken är hans kvinnliga favorit genom tiderna tänker han en stund och säger "Selma Lagerlöf." Och det var ju på något sätt typiskt, vem skulle han annars tänka på? Då säger jag att jag menade en internationellt känd författarinna, men det kommer han inte på någon. Sara Lidman, Kerstin Ekman får han ur sej i förbifarten, men det är mer som om han minns att de finns...
Ja, jag får väl läsa Semla då, har börjat på Gösta Berlings saga förut och tyckte den kändes seeeeg.
Men kanske är den nyttig, och tar mej till en plats jag aldrig varit förr. Och kanske får jag mer språk att använda. Jag som tänkte att det var så enkelt, bara fatta pennan och dra iväg!

Sofi Oksanen och jag

Jag njuter av ensamma timmar.
Bara jag som går fram i den trånga hallen och slänger lite skor  i väggen.
Bara jag som lagar mat i det trånga köket, äter och lyssnar på radio samtidigt och hör vartenda ord som kommer ur radiohögtalaren.
Vardag är det bästa, när alla är där de ska vara och jag vet hur många timmar jag kan sitta i tystnad med min text.
Den här texten, växer fram mer och mer, jag går hela tiden tillbaka och stuvar om, och det blir faktiskt bättre och bättre. Jag vet att det ska rinna, orden ska rinna och flöda, inte stanna upp, inte haka fast sej i munnen när man läser högt.
Men det är en sagolik utmaning att få ihop alla trådar så det inte linkar, och det gör det kanske ändå.
Just nu ska vi läsa boken Utrensning av Sofi Oksanen på min skrivkurs. Den är förtrollande välskriven och jag kan inte sluta läsa! Gud va hon har skrivit en bra bok! Sån precision och sån spänningshållning. Jag suger i mej som en liten igel, och känner mej avundsjuk på Sofi Oksanen som har en sån förmåga att skriva så bra!

Nu har jag hållt på med "Min kamp" av Karl Ove Knausgård ganska länge.
Är inte lika begeistrad som i början, men vill ändå läsa klar den.
Nu tycker jag den är rätt enformig, och jag har börjat reta mej på hela grejen att skriva så detaljerat.
Därimot hittade jag på bibblan i dag en novellsamling "Grand Mal" av någon med samma namn, Knausgård. Dock av en kvinna, jag lånade den och kan inte lägga den ifrån mej! Den är fylld utav noveller som jag känner igen mej i, härligt, inspirerande!

Jag läser "Min kamp" av Karl Ove Knausgård och kan knappt släppa den ifrån mej för att den är så bra! Jag älskar hur språket flödar och hur han beskriver sej själv i sin tonårstid med så mycket distans och samtidigt stor självrespekt.
Sen tänker jag förstås på hur mycket han drar ut på alla stycken och beskriver varenda liten detalj, och hur jag själv försöker få bort allt oväsentligt när jag skriver, skala av så att bara det bästa återstår. Är det för att jag är kvinna som jag gör så?
Är det för att han är man som han inte gör så? Utan verkar trivas i att ta med allt, för det är viktigt.
Helt ovetande tills nu har jag varit, om den debatt boken och böckerna (det är visst 6 stycken på rad som ska komma ut) har skapat. Om den kritik Knausgård får för att böckerna anses manschovinistiska och jämförs med massmördaren Breivik. Jag har inte kommit dit än i texten där det blir så tydligt....
Men hur jag nu läser på ett nytt sätt när jag vet det, min naiva, obesudlade inställning är för evigt färgad.
För det var dessutom en skribent som jag tycker är spännande, Maria Sveland som kritiserade honom för ett par dagar sen i DN. Citat "Inte heller tror jag att det är en slump att medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Jag lämnar diskussionen om den litterära kvaliteten utanför denna text, poängen är att de åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik."

Blod

Det var aldrig någon som pratade mej om mens när jag var ung.
Mer än att man måste ha mensskydd så det inte blöder igenom brallorna.
Och vad skulle de ha sagt? Det finns ingen levande kultur runt menstruationen i Sverige.
Ju äldre jag blir desta mer påverkad blir jag av menscykeln, ungefär fem dagar innan mensen sätter i gång infinner sej en stickande ilska. Och efter ytterligare ett par dagar är känsligheten på topp. Allt går innanför huden och jag känner mej helt avskalad och naken. När väl blodet kommer känns det otroligt befriande.
Är det verkligen att jag blivit äldre som gör att det känns tydligare?
Eller var jag bara inte medveten innan?
Den här boken, Det röda tältet om hur kvinnor i den gamla tiden går in i ett tält i en vecka när det är mensdags, finns att läsa.
Kanske är sinnet skärpt under lingonveckans dagar så att man blir mer klarsynt? Bättre på att lösa problem och se nya möjligheter.
Ett totalt undangömt ämne skulle jag vilja påstå, och varför då? För att folk tycker mensblod är äckligt?
Ett annat lästips Skammens röda blomma av Denise Malmberg

There was never anyone who talked to me about menstruation when I was young.
More than one has to juse tampax, so it does not bleed through your pants.
And what would they have said more? There is no living culture around menstruation in Sweden.
The older I get the more affected i get of the menstrual cycle, about five days before my period sets in motion arises a stinging rage. And after a few days, the sensitivity is on its peak. Everything goes under the skin and I feel completely stripped and naked. Once the blood flows there is a feeling of incredibly liberation.
Is it really that Im getting older that makes me feel it all more clearly?
Or was I just not aware of before?
This book, The red tent about how women in the old days goes into a tent for a week when it's time for their periods.
Perhaps the mind is sharpened during "cranberrieweek" so that you become more perceptive? Better at solving problems and see new possibilities.
A totally dismissed topic I would say, and why? Beacause people think menstrual blood is disgusting?
Another suggested reading "Shame red flower" by Denise Malmberg

Läsa/Read

Den här skojfriska yogaboken läser jag just nu, och den är rolig och bra!
Jag vill också läsa "Siri" av Lena Einhorn, och kanske något av Strindberg för att pappa gillar honom och för att han dog för 100 år sen... Strindberg alltså.
Mycket fler böcker än så har jag inte på min lista för 2012, men det ser för ynkligt ut tycker jag.... Men klockan 1 på natten när jag går och lägger mej orkar jag bara läsa i 10 min, sen går ögonen i kors för 6 timmar senare vaknar barn.

This last book of yoga Im into right now, its fun!
I allso want to read "Siri" by the Lena Einhorn, and maby something of Strindberg because my father likes him and because he died 100 years ago... Meaning Strindberg died. There is no more books in my readinglist for 2012, it seems patheticly little I think... but at 1 o clock am, when I go to bed i only have the strength to read for 10 min, then my eyelids fall down, because 6 hours later children wake up.

Jag har lånat en bok om nävor! Vårinspiration!
Såna underbara växter, blev så glad att det fanns en hel bok tillägnad dem.
De är mycket anspråkslösa och växer både i skugga och torrt, vad mer kan man begära?
De finns så många sorter och de har så vackra blommor och blad.
Nävor, vi ska bli vänner!

Insnöad i Dalarna!

Vi kommer inte ifrån våra vänners hus!
Men det är så kärt så vi stannar väl...
Bara äta, läsa böcker och spela UNO.
jag läser Peters julklappsbok, Stefan Sundström skriver om sin trädgård.
Se www.stefansundstrom.se
Jätteinspirerande att börja drömma om odlingarna medans snön yr!

Ökenfolk

Varje kväll ser jag stjärnorna genom fönstret, då tänker jag att jag vill vara en beduin i Sahras öken. Jag vet precis hur det vardagliga livet ska levas där, aldrig tvekar jag inför mina göromål, jag bara göööör!
Aldrig tänker jag på körkort eller hurvida jag plockar upp mest hemma, jag tänker på mina barn och mina getter och kameler och jag bara gör.
Om natten sover jag under tusen stjärnor i den kyliga ökensanden med mina nära runt mej. Och det livet har jag format med mina händer och vad som kommer längst vägen omfamnar jag, just så tänker jag att det skulle vara.
Har just sträckläst "Pojken som levde med strutsar" av Monika Zak, blev så inspirerad av det enkla livet. Jag har alltid längtat efter det, men skulle nog inte kunna nöja mej med det i verkligheten, jag vet för mycket.

Sladdertackans bekännelse

Man säger så mycket.
Pratar om andra, skvallrar.
Det finns ett sånt behov av det, hos mej, hos alla jag känner.
Men någonstans vet jag att det inte gör gott, vi brukar använda oss av argument som, det är viktigt att spegla det man känner, det är inte att prata skit, det är bara att säga som det är. Man bollar det hit och dit med alla och en var, sprider ut det och plötsligt är det allmänt känt, men kanske inte ens sant! Och ingen går säker, alla ligger i riskzonen för att bli skvallrade om.
Jag hör tydligt när det kommer ifrån andra att det är skvaller, men det är svårare att höra sej själv när man sätter igång. I den här boken, med en ganska patetisk titel på svenska, (men så läsvärd) finns fyra överenskommelser det är så inspirerande och bra skrivet! I den första överenskommelsen som heter "Var sann i ditt tal" handlar det bla. om att skvallra och vad det har för negativa konsekvenser för oss.
Jag har läst samma text många gånger och försöker förstå det igen.
Kommer jag någonsin sluta skvallra? Jag tycker ju om att prata om människor! Och det är ju på nåt vis jag...