PMS

Jag skulle kunna slå ihjäl någon, reta mig inte för då smäller det jäklar anamma.
Vilken tur att jag är helt ensam i hela världen och ingen finns i närheten, det är faktiskt helt totalt tomt i alla riktningar. Jag har åkt till brandhärjat område, här har gräset vuxit över askan och kolen, bara de döda träden vittnar om eldtraumat, och det hugger i mitt hjärta när jag tänker på små detaljer, som trappräcket upp i härbret- helt slitet av händers grepp  genom århundraden. Aldrig mer ska det finnas till eller kännas mjukt  i någons hand.
Det är för sorgligt, nästan jag inte orkar tänka på det, men det MÅSTES tänkas på.
Jag är här för att traumaheala mig själv, det görs bäst ensam och i total avskildhet. Det är så lätt att  sätta sig i bilen och fräsa iväg när det blir för jobbigt, men nej det ska icke hända denna gång.
Istället ska jag göra fint här, jättefint, bara jag får igång röjsågen som jag köpt. Har redan tillbringat flera timmar med manualen och inte lyckats pilla igång den. Det känns inte bra, usch.
Men inlägget började handla om PMS och den har ju liksom övertaget och färgar hela tillvaron, den är rådande tills den är över. Hur använder en den bäst? Det har jag alltid undrat. Ingen verkar veta, det finns inte nedtecknat så att jag kan läsa det. Vi måste utforska själva, var och en. I boken "Det röda tältet" går kvinnorna in i när de menstruerar, men det är en HELT annan sak. För när mensen väl kommer är det slut på mordiska tankar för min del, då blir jag mjuk och soft. PMSen har en kraft större än annat, att användas till skapande och skrivande. Sätt igång bitch klockan är bara halv två på natten och hundarna ylar i granngården.

Det är slut, det är över! Hela mitt år som klasslärare för nian på Solvikskolan.
Jag har väl aldrig skrivit så lite på ett helt år, jag har väl aldrig lärt mig så mycket på bara ett år!
Om mig själv, i ett klassrum där det ska levereras till kritiska 15-åringar, som tror mest på sig själva.
Igår var sista dagen, och jag fick så mycket fina ord om året som gått, trodde inte att de tyckte om mig såå mycket som de ändå verkade göra, jag hade behövt förstå det för länge sen. MEN så är ju tonåringar, de går inte runt och säger att de tycker man är helt okej. Det är JAG som borde ha sett igenom... NU förstår jag mycket mer! Hittade ett litet anteckningsblock jag hade förra sommaren och skrev ner saker i som jag tyckte skulle vara med under året. Så naiv jag var! Så lite jag förstod! Nu förstår jag allt, men jag är helt sluuuut! Vill ligga i hängmattan jag fick i tackpresent, under mitt vackra gullregn, men trädet finns inte längre så det är sorgligt. Får hitta ett annat ställe att hänga den på....och bara skjunka in i mig själv och förstå, det är slut-det är över. Hejdå mina kära barn!