Där är alla andra barn, de som bor i villor och inte går på waldorfskola.
De bor definitivt inte på Norrtuna som vi, och deras föräldrar har aldrig ens tänkt tanken att de skulle börja på Solvik, som mina barn ska. Det är iallfall vad jag tror om dom, helt fördomsfullt när jag sitter i omklädningsrummet och tänker så medans barnen klär på sej sina ballerinskor, adidasbrallor och Starwars t-shirts.
Jag har kört dit med med min 6 åring, han är så socialt begåvad och helt orädd för nya människor.
Han kastar sej direkt in i samtalen och frågar vad barnen heter och hur gamla de är. Han känner sej hemma när allt är nytt och möjligt att upptäcka. Inne i salen sätter jag mej på en sån där smal bänk, de ser likadana ut som för 30 år sen när jag gick på gympalektion i skolan.
När jag ser mej omkring ser jag att allt ser likadant ut som för 30 år sen, bommarna som man hissar ner från taket, madrasserna, ribbstolarna, plintarna. Ingenting har förändrats i gympasalarna från Dalarna och hit.
Så sätter passet igång, idag ska det vara styrkepass. Alla delas upp två och två och får jobba på en station och sen flytta framåt när musiken stoppar.
Och det är ju så gott tänkt, det förstår jag ju, och alla vill så väl, det ser jag ju.
Men jag, inuti mej växer den där känslan av ofrihet sej stark. Den bar jag med mej genom hela min skoltid. Att måsta göra det som dom säger att man ska, att följa strömmen, att stå i ledet.
Att med en rockring rockar man, att med en bom balanserar man. Inget annat, tro inte att det går att göra på ett annat sätt. Jag sprängs av såna här gympasalen, de äter upp mej! Det får mej att känna mej liten och ofri.
Jag faktiskt hatar fritidsaktiviteter, för de gör en ännu mer ofri, passa tider, tro att man har fritid fast det är precis lika tvunget som skolan.
När det enda jag vill är att flyta ut över världen som ett tunt dis och upplösas i en stilla vind.
Vilken tur att jag bara är en betraktare som låter hjärnan älta sina långa haranger, igen och igen.
Och att det är min son som gör gympan och inte jag.
