Jag känner så stor tacksamhet vissa dagar i mitt liv!
Att jag får ha det så fint med mina barn och min man!
Det är så vackert att det gör ont, jag vågar knappt känna det helt för jag tror att jag ska mista det. Ingen kan få vara glad och behålla det fina, då försvinner det.
Rycks undan, det blir krig, alla dör, skräckcenario.
Gudarna ska veta att jag haft det överjävligt också, i min relation, i min uppväxt, inuti mej själv. Och kanske är det kontrasten som är så rörande, när vinter går över i vår, när missförstånd och illvilja klingar ut och blir till närvaro.
Jag ska hålla det här vackra skyddat, jag ska inte vara rädd. Går man igenom rädslan finns det inget mer på andra sidan som är farligt...

Hen igen

Jaha, nu hajjar jag att hen kan ju användas när som helst.
"Titta på hen som går där", istället för att könsbestämma.
Javisst, då är jag med!

Hen, det tredje könet

Jag går och tänker på vad jag läst i dagstidningen om ett könsneutralt ord som heter hen, som man skulle kunna kalla alla istället för han och hon.
Finns det något dåligt med det? Finns det något bra?
Barnen undrar vem som har snippa och snopp, vad ska man svara då om alla heter hen?
Och blir det inte väldigt svårt att komma ihåg? Och blir det inte förvirrande för barnen när man läser böcker om han och hon, vem är då hen? i en artikel i DN läser jag att föräldrarna som det handlar om bytte dagis till sina barn bla. för att personalen sa saker som "Kom killar!"Hej tjejer!" vilket de kallar ett gammalt könsrollstänk och anser att det uppmuntrar könsskillnader.
Ja, det kan ju stämma. Varför måste barnen hela tiden bli påminda om vilket kön de tillhör, jag ska försöka säga "heja ungar!"Det var bra barn" istället, nu är jag inte ironisk, jag menar det verkligen!
Eftersom jag har tre söner blir det väldigt mycket pojkar här, och vänner som oftast är pojkar och pojkleksaker, då är det lätt att själv börja snacka grabbar, killar, boys. Jag tycker samtalet är spännande, jag har alltid tänkt att det är ingen skillnad på oss människor, att man blir sitt kön mer än föds till det.
Men jag har svårt att tro att jag själv ska komma ihåg att använda hen, det är för mycket i huvudet.

Jätten vill ha en kaka

Nils Holgersson Västanå teater

Ikväll har jag och äldsta min son varit på Västanås teater som gav Nils Holgerssons underbara resa.
Det var så bra! Jag tycker sällan teaterföreställnigar verkligen är genombra, men det var den här! När mor Akka spelad av Adriana Savin flög, började jag gråta för det var sååå bra! Hon rörde sej som en gudinna! Alla djuren var så välgjorda, alla rörelser gjord med finess. En fantastisk Mickel räv som gav allt!
Vilken inspirerande gåva till mitt eget liv att se något som berör hjärtat på riktigt!

First Aid Kit - The Lion's Roar

Snön faller.
Jag har varit hemma i två veckor snart med sjuka barn.
Allt går runt i en liten, liten bubbla som heter snor, hosta, feber, dricka jos, lägenhet, backen, konsum, gymet och det lilla jobbet.
Det var allt.
Och så önskar jag att vintern var till enda, tyckte jag om vintern när jag var barn?
Tror inte jag hade någon åsikt, den bara var.
Nu tycker jag sannerligen inte om den, att frysa i mörkret är som en förbannelse.
Härom morgonen när jag gick i Ytterjärna var kölden total,som ett massivt kraftfullt väsen som höll mej och de få människor jag mötte på vägen i ett stenhårt grepp.
Men det var vackert, det måste jag säga.

Jag läser "Min kamp" av Karl Ove Knausgård och kan knappt släppa den ifrån mej för att den är så bra! Jag älskar hur språket flödar och hur han beskriver sej själv i sin tonårstid med så mycket distans och samtidigt stor självrespekt.
Sen tänker jag förstås på hur mycket han drar ut på alla stycken och beskriver varenda liten detalj, och hur jag själv försöker få bort allt oväsentligt när jag skriver, skala av så att bara det bästa återstår. Är det för att jag är kvinna som jag gör så?
Är det för att han är man som han inte gör så? Utan verkar trivas i att ta med allt, för det är viktigt.
Helt ovetande tills nu har jag varit, om den debatt boken och böckerna (det är visst 6 stycken på rad som ska komma ut) har skapat. Om den kritik Knausgård får för att böckerna anses manschovinistiska och jämförs med massmördaren Breivik. Jag har inte kommit dit än i texten där det blir så tydligt....
Men hur jag nu läser på ett nytt sätt när jag vet det, min naiva, obesudlade inställning är för evigt färgad.
För det var dessutom en skribent som jag tycker är spännande, Maria Sveland som kritiserade honom för ett par dagar sen i DN. Citat "Inte heller tror jag att det är en slump att medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Jag lämnar diskussionen om den litterära kvaliteten utanför denna text, poängen är att de åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik."

Ta mej till Bangalore

Dofter från Indien som får mej att längta till detta magiska land där livet uppstod.
Den här lilla krämen som jag fick av en vän som just kom hem, har doften av en hel indisk bazar i sej! Jag började skratta av lycka när jag skruvade av korken och sög in den tjocka doften i näsan! Så maxat!

Scents from India makes me long for the magic country where life arose. The little cream given to me by a friend who just returned from India, has the smell of a whole indian bazar in it! I started laughing of happiness when I unscrewed the cap and inhaled the thick scent in my nose! So maximum extreme!

Dagarna går

Det börjar bli tjatigt, men livet som småbarnsmorsa är tjatigt.
Som ett gammalt tuggummi som går och går, dag efter dag med nåt litet andningshål här och där. Och man står ju ut för att barnen är så vackra! För att man älskar dom så ini helvete mycket!
Men en dag som idag blir inte mycket gjort, och det är som att jag aldrig kan fatta att det alltid är så!
Det är ju på sätt och vis skönt, jag ger inte upp mina storslagna planer om att sortera i ett skåp, måla om ett bord, skriva på en text. Fast när klockan är kväller igen har jag inte fått gjort ett enda jota.
Ge upp, ge upp, varför ska vi göra nåt alls?
Var det egentligen meningen att vi skulle göra så mycket?