Varje dag försöker jag skriva ett A4 med text, men det blir liksom inte så matnyttigt eller sammanhängande dessa dagar. Jag har erfarat en brand vid mitt sommarhus. Själva boningshuset klarade sig men i allt annat har det brunnit, träd, marken, härbre, dass. Det har tagit över mitt varande, tänker på det hela tiden, jag är skakad och skadad och känner mig maktlös och liten. Jag känner också skuld, går tillbaka till dagen det hände och tänker, om jag bara gjort annorlunda. Men det har ju alltid gått bra förut, det har ju aldrig börjar brinna förut. Jag hade eldat en hög pinnar och löv på kvällen och nästa dag rykte det inte mer. Jag åkte bort ett tag och då måste det ha tagit eld igen och dansat iväg. Det är materiellt och samtidigt en händelse med stor andemening. Allt som brunnit upp var mitt X och min stora samling av byggmaterial och verktyg, trädgårdsgrejer. Nu har jag inte ens en trädgårdsstol att sitta på eller en hammare att spika in en lös spik med.
Så snart saneringsbolaget varit i trädgården och städat bort all kol och alla skrotrester kommer det säkert kännas lättare, att gå runt den stora högen av förkolnad skrot är så djupt deprimerande även om ett utomstående öga säkert skulle kunna se skönhet i metallskeletten.
Cresent damcykel modell äldre, grön kronan flickcykel från 50 talet.
Rädslan som en stor brand utlöser, är så existentiellt. Tänk om boningshuset också brunnit, eller jag själv, eller barnen!
Maktlösheten gör en liten människa rädd, vad har vi att sätta emot i ett eldhav som kommer med all kraft genom det årstorra gräset? Dock, en stor livserfarenhet, kanske går den att använda till nåt konstruktivt framöver...
