För vems skull?

 I ödemarken, i 7 milaskogarna ligger det stora tunga timmerhuset och väntar på mig alla dagar. För vems skull upprätthåller jag drömmen om ett sommarhus?  Det undrade jag redan den första sommaren när vi slet och kämpade där för 12 år sen. Då med tre små barn, en av dem alldeles nyfödd. Men vi var två vuxna och hade hur mycket energi och kraft som helst. Jag hade visserligen inget körkort, taket behövde bytas, det var vattenskador i köksgolvet, en soptipp utanför fönstret och i slutet av sommaren upptäckte vi stora svampar som växte på timmerväggarna under panelen. Det har verkligen hänt mycket sen dess, det har blivit ett helt nytt ställe! Men så mycket av tiden går åt till att hålla naturen borta. Jag gör dessutom allt själv nu och jag kan ju ingenting! Tänkte göra en nischad tinder profil typ "Kan du VVS, mur och snickeri? Är du inte rädd för att hugga i och ge järnet..." osv. Om jag inte ska gå under av insikten om hur lite jag hinner på en sommar, så måste jag nöja mig med det lilla som blir, och DET är inte lätt. Listan är så lång på intentioner, men att renovera ETT fönster tar flera dagar för mig. Så är det ju allt det andra som en vill göra, bada och plocka blåbär och träffa en och annan kotte. Ack ack ack, oj oj oj, till sist är man död och ingen tackar en för att man spenderade hela sommaren på att gneta och gno. Är det ens det en vill ha, ett tack? Ajöken!

Morfar bygger dass

Förra våren brann mitt dass upp. Inte bara dasset, utan hela tomten.
På nåt mirakulöst sätt klarade sig boningshuset, alla brandmän som var här den natten och släckte elden som spridit sig mot skogen och härbret (som också brann ner till grunden) sa att det var ganska otroligt att stora huset inte brann upp. Jag var i chock, kunde inte förstå då hur, faktiskt, TUR jag hade. Kanske finns det hemligheter instoppade i husgrunden som skyddar det mot farligheter, jag såg nånstans att förr la de in sånt ibland när hus byggdes. Magiska dockor, ben, påsar med besvärjelser.

Nåväl, här struttar jag nu omkring ett år senare och har det ganska bra. Och nu har morfarpappa kommit för att bygga upp dasset igen, det som han byggde här för 12 år sen när huset var mitt/vårt den första sommaren. Det var det vackraste dasset någonsin skådat, klart jag vill ha ett lika fint. men det är fattigt på material den här gången, vi tar vad vi hittar, en gammal loftsäng, gamla hässjastörar.
Morfar jobbar på metodiskt och uppfinningsrikt. Kanske blir stommen klar och får stå sig till nästa sommar. På vintern skiter vi i vattentoaletter i förorten. 

 Vi tager vad vi haver.

 Gamla dasset, bästa interiör, bästa yttre.