Allt ska bli till

 Fönsterrenovering. Att jag har så bra profilskrapor och en speedheater fick jag av min fd bästa styvmor Anna i 40 årspresent. Den värmer upp kitt och färg utan att spräcka fönsterglaset. Så dyr och bra och stor att hantera och har ett dovt surrande läte när infravärmen sätter igång som ger ett seriöst intryck.

Såga med elmotorsåg, inte så köttigt som en vanlig motorsåg, lättare och inte lika F A R L I G. Rolig att såga/leka med! När en aldrig gjort sånt förut, bara harvat med nån trög handsåg, är det rena lyxen att glida genom träet med en eldriven apparat. Här sågar jag av en liten gran som ska vara stolpe i  kojan jag började bygga i kväll klockan halv tio. Håller på tills jag inte ser mer i skumljuset. 

Såga med cirkelsåg! Läskig och tung från en loppis. Jag tvekar och väntar tills det kommer någon på besök, så jag inte ska kötta sönder mig själv första gången jag provar. Men va fasen, så svårt kan det ju inte vara. Nä, jag bara kör ändå och det går bra! Fantastisk med såna häringa elverktyg som gör jobbet åt en på nåt sätt. En skiva som jag vill göra till ett bord, snipp, snapp, av på kortsida och långsida och sen var det klart! Inte så svårt alls. Aslan hoppade av så fort jag lyfte upp sågen...

Skiva innan sågad i helbild, mot gammalt brandskadat äppelträd som skjutit hundratals vattenskott och kanske förbereder sig på att lägga av, dö. Ser hamlad ut på den här bilden.

Från sommarhuset

Här är jag nu, äntligen! Två barnfria veckor och allt ska bli till! Renovering, njutning, egentid, vila, skörd, socialisering. Det säger sig självt att det inte går ihop. Renovera och vila? Hur gör en det?
Vad har jag egentligen gjort idag tex? Skördat lite övermogen rabarber, rättat till ett par takpannor på verandataket och nervöst konstaterat att läkten under måste bytas ut, helrutten, mörken, färdig.

Det tog till att börja med ca 15 minuter att få dit stegen för att klättra upp,
ca 5 minuter att såga ner grenar av syrenträdet som var i vägen för stegen,
ca 15 minuter att klura och trycka och flytta takpannorna som ju hänger ihop över hela taket, flyttas en påverkar det nästa osv.
Jag har joxat runt och kollat på allt, plockat lite smultron, pratat i telefon med vänner som inte bor här, badat i sjön, hämtat bilen på verkstad efter kamremsbyte... ja på detta sätt gick hela dagen och nu kan jag känna stress för att det blir så lite gjort varje år- men va fasen, måste ju ha   s e m e s t e r!

Morfar bygger dass

Förra våren brann mitt dass upp. Inte bara dasset, utan hela tomten.
På nåt mirakulöst sätt klarade sig boningshuset, alla brandmän som var här den natten och släckte elden som spridit sig mot skogen och härbret (som också brann ner till grunden) sa att det var ganska otroligt att stora huset inte brann upp. Jag var i chock, kunde inte förstå då hur, faktiskt, TUR jag hade. Kanske finns det hemligheter instoppade i husgrunden som skyddar det mot farligheter, jag såg nånstans att förr la de in sånt ibland när hus byggdes. Magiska dockor, ben, påsar med besvärjelser.

Nåväl, här struttar jag nu omkring ett år senare och har det ganska bra. Och nu har morfarpappa kommit för att bygga upp dasset igen, det som han byggde här för 12 år sen när huset var mitt/vårt den första sommaren. Det var det vackraste dasset någonsin skådat, klart jag vill ha ett lika fint. men det är fattigt på material den här gången, vi tar vad vi hittar, en gammal loftsäng, gamla hässjastörar.
Morfar jobbar på metodiskt och uppfinningsrikt. Kanske blir stommen klar och får stå sig till nästa sommar. På vintern skiter vi i vattentoaletter i förorten. 

 Vi tager vad vi haver.

 Gamla dasset, bästa interiör, bästa yttre.

Vara i Moren

Så passerar några dagar i Stora Moren, jag är ensam och det går fint.
Tankarna är tankar som passar i ensamhet, bearbetar alla människor och möten jag har runt omkring mig när livet pågår som vanligt. Tänker på sånt jag vill göra här, som känns roligt, bygga nåt för att lära mig bygga, stenmurar, spaljeer, portaler. Jag fixar i trädgården i flera timmar, flyttar lite plantor, gräver om, flyttar stenar. Det ÄR faktiskt bara härligt! Jag vill bara göra det! För jag har kommit på för vem jag gör det. Det är för mig, jag gör det för min skull. I flera år har jag undrat vem jag gör det för, mina barn bryr sig inte om det här rucklet mitt ute i ingenstans. Nu blir det till för mig.
Drömmer om att vara här hela majmånad nån gång och bara  g r e j s a. Jag träffar min granne Calle när jag varit på date i Norberg med min vän Sara, Calle säger till mig att jag inte sluta tro att jag inte kan bygga, det är bara å göra. Bara sätta igång, låt det tid, samla material och bara börja. Heja Calle! Så ska det låta! Jag gör som du säger! Men börjar med det här. Jag sparar på allt! Nästan inget blir slängt från den här skrothögen. In med det ingen bara när det är städat på golvet.

Old camouflagenet.
Plasticbuckets
Tools
Chickennet
Pots
Chickenfeeders
chickenwaterfeeders
Boards
Hay
A small childrentable
handtools

Bilder som jag stirrat på i flera månader och försöker sammanställa efter den stora branden i våras.
Det tar lång tid att hitta foton som bevisar att vi verkligen hade allt vi hade, i det gammal härbret som brann upp. Som jag har lidit och våndats över förlusten, det är det andra värsta som hänt mig i mitt vuxna liv. Men jag har bearbetat det nu, bilderna gör mig inte bedrövad längre. Jag förstår att det inte går att få tillbaka det förlorade, något nytt ska komma.
Men det var väldigt vackert när det var, och det förstår jag ännu mer sen allt är borta.

Att kastas mellan världarna, fast det är samma land.
Från min tysta skog och timmerhus till lägenhet och motorvägsbrus.
Utan barn i flera veckor, nu är de plötsligt här igen och fyller ut varenda centimeter
med sitt varande. Kanske i förrgår förstod jag det är sommarlov, jag har varit ledig men stressad i över en månad. Nu ska jag väl kunna ha det lite skönt äntligen. Kanske, om det går?
Vad är det ideala sommarlovet ändå? Inre frid. En frid som sprider sig genom kroppen upp i huvudet och domnar av en, med en mild ton av sötma.
 Men jag räknar även sommarlovet i prestation, hur mycket arbete har jag lyckats utföra på sommarstället? Kom jag iväg till de platser jag tänkte besöka? Svar nej. Inget blev gjort och ingenstans åkte jag. Hade tänkt mig en stor Skåneturné, Österlen, Malmö och sen till pappa på Bjäre. Också en tur till Värmland genom Västerdalarna för att se Västanå teater. Nada de nada.
Skyll på bilen, skyll på barnen, skyll på tiden. Men vet att jag egentligen inte orkade planera och genomföra. Jag har visserligen målat en gammal utemöbel knallrosa och av misstag lyckats odla en fantastisk vallmobädd. Himmel, se min prestation och förlåt att jag inte kunde bättre!

Dassbygge

Jag bygge och tänker och klurar för första gången i mitt liv inför  något som bara jag gör, själv.
Har faktisk aldrig byggt nåt tidigare. För jag kan inte, har jag tänkt. Men jag kan ju visst! Värsta ingenjör-hjärnan. Tänker ut olika hål och slangar och mått och bara göra. Åker till min kompis och lånar sticksåg, åker till brädgården och köper små bräder, känner mig så stolt och vill bara sitta på dasset med en liten lampa hela natten. Så här.

Men under dagen har jag jobbat så här.

Det är något gott som branden medfört, att jag måste göra om allting själv. 

Med stor vördnad ser jag trädgården återhämta sig, tom. träden som blivit brännskadade kommer tillbaka med ny kraft, nya blad som spricker ut i de svarta stammarna. Den här sommaren hade inte varit den samma utan elden, tror att jag kan glädjas mer på många sätt för allt jag har kvar. Så märkligt är livet va, att  förödelse kan få oss att uppskatta det vi ändå har. Vad det låter klyschigt, men nu förstår jag att klyschan är sann.

Brand

Varje dag försöker jag skriva ett A4 med text, men det blir liksom inte så matnyttigt eller sammanhängande dessa dagar. Jag har erfarat en brand vid mitt sommarhus. Själva boningshuset klarade sig men i allt annat har det brunnit, träd, marken, härbre, dass. Det har tagit över mitt varande, tänker på det hela tiden, jag är skakad och skadad och känner mig maktlös och liten. Jag känner också skuld, går tillbaka till dagen det hände och tänker, om jag bara gjort annorlunda. Men det har ju alltid gått bra förut, det har ju aldrig börjar brinna förut. Jag hade eldat en hög pinnar och löv på kvällen och nästa dag rykte det inte mer. Jag åkte bort ett tag och då måste det ha tagit eld igen och dansat iväg.  Det är materiellt och samtidigt en händelse med stor andemening. Allt som brunnit upp var mitt X och min stora samling av byggmaterial och verktyg, trädgårdsgrejer. Nu har jag inte ens en trädgårdsstol att sitta på eller en hammare att spika in en lös spik med.

Så snart saneringsbolaget varit i trädgården och städat bort all kol och alla skrotrester kommer det säkert kännas lättare, att gå runt den stora högen av förkolnad skrot är så djupt deprimerande även om ett utomstående öga säkert skulle kunna se skönhet i metallskeletten.

                              Cresent damcykel modell äldre, grön kronan flickcykel från 50 talet.

Rädslan som en stor brand utlöser, är så existentiellt. Tänk om boningshuset också brunnit, eller jag själv, eller barnen!
Maktlösheten gör en liten människa rädd, vad har vi att sätta emot i ett eldhav som kommer med all kraft genom det årstorra gräset? Dock, en stor livserfarenhet, kanske går den att använda till nåt konstruktivt framöver...

Sommaren har börjar om här uppe i skogen, plötsligt är det grönt igen på marken, rötterna har kvicknat till och skjuter upp nya strån mot solen. Jag åker och kommer tillbaka flera gånger den här sommaren, flyr min kvava lägenhet i Järna för att återvända till den storslagna tystnaden.
Det är som två helt olika spår, i Järna finns en bakomliggande puls från staden hela tiden, den är subtil och på vinterhalvåret märks den knappt, ändå finns den där hela året, gör sig påmind när jag kommer härifrån, där ingenting pågår förutom årstidernas växlingar, augustis mörka stjärnhimmel.
Måste jag välja? Kan jag få allt? Jag börjar drömma om att bo här jämt, iallafall ett helt år i sträck. Men jag skulle få lappsjuka, jag skulle väl aldrig klara av ensamheten? Ändå är det ensamheten som får mig att må så bra, komma hem till mig själv, dit jag hela tiden längtar. Jag pendlar mellan den stora tacksamheten och tomheten. Tacksam för allt jag ändå har, det här vackra gamla huset, så älskvärt och knarrigt, mina barn, mitt nya arbete som klasslärare, alla mina fina vänner i Järna. Men tomheten, att vi alltid är ensamma till slut och att det står jag inte ut med. Det måste finnas både ensam och tacksam, och då blir det ganska fint tillsammans, när klockan är 00.18 den 4 augusti och nattfjärilarna tumlar in i rutan för min lilla lampa lyser så grant här inne.

Barken runt

Jag sitter med Mailn i bilen, jag säger "vi ska åka till 4 loppisar, de bästa i norra Europa,
Brorsornas, Stinas, Vargens och röda korset i Smedjebacken." Vi ska åka till Meken och kolla på Helena Blomqvist fotautställning och fika på Mittismeten, vi ska hämta vatten vid ICA i Söderbärke och vi ska kolla in min barndomsby Saxe. Innan det hinner vi bada i Jörken på ett svårtillgängligt ställa och vi hinner åka förbi Barkens bokstuga. Bilen rullar, hjulen snurrar. Jag är glad, sommaren står i brand, det luktar rök, jag ringer orosnummer men ingen annan är orolig. Mitt hus är vackert, sen hatar jag det för det är sly överallt och kulturlandskapet är obefintligt, vi går på promenad men allt har vuxit igen. Jag orkar inte stängsla, jag orkar inte hängna, jag orkar ju knappt fixa ett fönster om året. Tio år kvar. Jag älskar Dalarna, jag hatar Dalarna. En vildkatt äter upp en svala som jag räddat och satt i äppelträdet, jag hittar en vildapel, jag tänker på Sten Wigert, jag kissar i en potta, jag läser om bränder, jag börjar klippa sly till grannen Görels hästar och getter som är hungriga. Mitt liv är litet i det stora, Stora Moren är litet i det stora. Vi kollar på Werner Aspenströmsutställning och älskar även honom, vi skrattar åt oss själva när vi ska spika i stora spikar, Malin och jag.

Nu far jag vägarna fram genom landskapet i min barndomsby och  markerna kring den. Det är samma årstid och samma majvärme som här.
Jag stiger upp ovanför jorden, genar och tar fågelvägen vart som helst.
Över vattnet och skogarna som ännu står kvar.
Det finns inga människor, bara blomster och fåglar, dofter av jord, grönska och blommande
växter. Det finns ingenting som jag måste, bara evig tid som inte tar slut för att jag blir vuxen och sen gammal. I det kan jag dö, bli ett poetiskt avtryck som suddas ut med skymningen. Jag vill upplösas till slut i detta landskap.

Jag har skrivit det förut, men ändå....

En sådan morgon, det går inte att förneka skönheten i den. Det liksom sprängfyllda ljuset som ändå är milt, värmen som slår emot direkt utanför ytterdörren. Tusen fåglars sång, duvor, göken, trastar, domherren, tranorna skriar långt borta. Annars tystnad, två bilar körde förbi igår eftermiddag, annars stilla. Som jag längtat! En längtan som är oresonlig och oförklarlig. Det finns bara jag som vill hit, år efter år, det är känslan av att tillhöra ett landskap. En ton som klingar genom allt, jag känner den inne i cellerna. Den slår ann när bergen tornar upp sig framför mig på vägen, jag kommer körande söderifrån, suger tag i mellangärdet och sjunger mig närmare och närmare. Jag är rädd när jag kör genom min barndomsby, här är alla kvar och de SER mig, jag vill inte bli sedd av människor jag vill till granarna och de vilda djuren. Det har regnat, kanske igår, gräset är ännu fuktigt runt huset när jag kommer fram. Nästan allt jag planterat skjuter självklart upp ur marken, tulpanerna har blivit uppätna av rådjuren, men annars står krolliljor, riddarsporre, löjtnantshjärta, gulltörel, såpnejlikan, rosor, klematisar i full kraft redo att explodera i blom och färg. Så många nyanser av grönt skimmer i trädens kronor, gullregnet dröjer, majestätiskt och visst.

Jag ska sova ensam här i natt, det skrämmer mig, inne i huset blir mörkret utanför hotfullt, jag känner mig som ett fångat djur i den upplysta lådan. Hoppas alla seriemördare tittar på serier, hoppas alla psykopater är för trötta i kväll. Det osannolika i att just i natt skulle de komma hit, långt ute i ödemarken, men chansen finns…

Kvinnlig nedärvd rädsla, den ska bekämpas och övervinnas.

Stora Moren blues

Jag kommer tillbaka från Dalarna. Kör den långa raksträckan från Fagersta med de blå bergen i ryggen. Ser inte i backspegeln. Det är bara jag som lever med navelsträngen kvar till dessa trakter, min ursprungsfamilj har lämnat skogarna för länge sen, de kommer aldrig tillbaka till faluröda hus och vidsträckta kalhyggen. Men jag kan inte släppa taget, fast det är både smärtsamt och melankoliskt, fast det är så ensamt och tyst bland granarna.

De stora skogarnas tystnad, jag älskar den. Får mitt hjärta att darra och min själ att sjunga. Men det är något krampaktigt med att hålla kvar det som är gammalt och utslitet, det som ingen annan vill ha, lump och gamla hus.

Det är mamma och pappa, det är min barndom bland ängar och slåtterlador, längst dikesrenar och kohagar. Jag försöker återskapa något, en stillbild av paradiset.

Men allt bara växer igen, mera kamp än njutning för att upprätthålla drömmen.

För nu står ett knarrande, längtande hus i skogsbrynet och väntar på att jag ska bry mig om, för jag blev kär vid första ögonkastet. Det var i november och golvet var det hål i, taket var det hål i, väggarna var klösta och rivna, träden växte tätt mot huskroppen som viskade ”Kom, rädda mig, jag ska fortsätta andas för dig och dina barn!" Jag kunde inte motstå, jag ville inget hellre än att bry mig om den här platsen 200 meter över havet i tiomilaskogen. Mina rötter ville så gärna komma åter till ursprunget.

Nu sprutar slyn upp ur marken runt det här gamla timmerhuset, nässlor höga som tolvåringar står stolta och välkomnar mig till midsommar. En panikartad känsla av att inte bemästra den vilda naturen som tränger sig på. Jag orkar inte med vildheten, den får bo i skogen bakom knuten, här ska det vara tuktat och framkomligt på vuxet vis. Men jag är bara en liten människa, ett oansvarigt barn som mycket hellre plockar smultron i dikeskanten än upprätthåller gräsmatta. Det är både med lättnad och sorg jag lämnar Stora Moren varje gång, åker ifrån mig själv och mitt smäktande hjärtas visa, som stannar kvar under granarna.

När jag kör in genom Järna vaknar jag till, är det verkligen här jag lever mitt liv? I den här raka, uppstyrda asfalten, med tågspår och ordning. Det här har ingenting med mig att göra. Genast vill jag vända om, får torgskräck, blir paranoid i mitt köksfönster. Jag har inte varit synlig för okända människaögon på så många dagar. Här finns de överallt.

Men långsamt, eftersom timmarna går, stillnar även denna oro, stillnar till anpassning. Även här är vackert, här finns människor som jag vill vara bland. Här vill mina barn leka i betongen och köpa pizza, åka pendeltåg till stan och bli tonåringar.

Men jag var inte färdig där i skogen, jag behöver dit igen för att känna efter på riktigt.

Nu framstår Dalalivet som en slöjklädd dröm, hur jag cyklar genom den ljusa natten längst grusvägen till Fragg. Inte en bil, inte en människa, bara det torra gruset som skvätter runt däcken. Lysande lupiner, prästkragar, klöver, grodor, vattendrag, grönska, grönska.

I min Järna lägenhet brusar det i fläktsystemet och i Norrtunaskog skäller en råbock, påminner mig om att det vilda finns överallt, att jag inte är lämnad i fred. Jag öppnar fönstret för att höra den, längtar till den, vi är samma.

Kasta mig mellan världarna, som ett litet fågelbo.

Hatting around i sommarhuset.
Här blire inte mycket gjort, i vanlig ordning, i mina ögon.
Lite sylt, lite cykel, lite barn, lite matlagning, lite sitta på trappan.
Men natten är ljummen i natt, månen stiger knappt över grantopparna, tystnaden växer
sig stor i bröstet och det är vackert.
Igår kom jag hit med barnen efter festival i Skattungbyn. Det var såå skönt att komma hem, jag kände mig så hemma. Och det var fint att vara på festivalen. Inspirerande och barnen glada.
Men vad jag än gör den här sommaren känns det märkligt och ovant. Som om jag gör allt för första gången, som om jag inte vet hur en gör någonting.
Blommorna blommar av sig själv ändå, sprider sig, eller dör ut, eller ligger i träda.

Från sommarhuset

Nu är jag här med tre söner.
Det är första gången jag styrt upp allt själv ett sommarlov med dessa tre som ensamstående.
Städat och packat ner hela lägenheten för att hyra ut den över sommaren.
Fått med mig barnen hit med löften om minigolf, att vi ska starta ett cafe, att vänner får komma å hälsa på, att de får spela wi, badhus.
Stressande frågat mig själv varför jag utsätter mig för den här flytten?
Vad är vinningen? Att följa en plan bara för att följa den?
Min käraste och alla mina vänner är i Järna och har sommarlov och nu åker jag där ifrån, konstigt.
Nåväl, det är grönskande vackert här och guldregnet blommar och doftar i hela trädgården.
Det regnar och en vill bara va inne, men barnen är glada, underligt...
Så mycket vi stretat här, kommit hit med stora flyttlass, höns, katt, plantor som måste i jord snabbast möjligt. Inget vatten, inget golv, regn hela sommaren och inget körkort hade jag de första åren.
Om jag bara är här och läser böcker, går och drar upp lite nässlor och ogräs när jag känner för det, kanske renoverar ett fönster då har jag varit duktig på avstressningsfronten.
Njuta, se, upptäcka, uppleva, känna. Låter som en retreat.

Allmoge målar

I

Nymålad dörr med katt om natten. Jag kom just hem från grannen där det var spelmanstämma.

Jag cyklade tillbaka genom skogen på en tidlös grusväg. Spanade in dörren som jag just målat igen när jag kom hem. Den ser fin ut, men inte klart än linoljefärg behöver strykas flera gånger tunna lager och det tar ett par dagar att torka emellan. okragul är färgen. 

Gick bättre att måla om man dricker ett glas vin med jordgubbe i.

Och på eftermiddan kom en granntupp å höna för att bo ett tag. Tuppen var alldeles blodig för han har varit i slagsmål med annan tupp. Tack höna för fint ägg!

Från kungsängsliljan hallå

Känslan när vackra blommor som man planterat skjuter upp ur jorden, den är obeskrivlig! Så ödmjukt, sköna och utsökta står de bara där vid sommarhuset i skymningen när vi kliver ur bilen. Ett helt hav av påskliljor, jag minns inte ens att jag satt dem, doftande så man blir vimmelkantig.

Jorden runt vårt ställe är verkligen inte den bästa, jag har fått för mej att den är som jag, försurad. Grönsaker blir det inga riktiga skördar av, men en del blommor verkar ändå trivas. Nu är den bästa tiden att hålla efter trädgården, när skolan slutar och vi flyttar ut för sommaren är nässlorna redan halvmetern hög och maskrosplantorna omöjliga att dra ur jorden. Då får jag lätt panik och börjar stressa runt i snåren. För att njuta riktigt en trädgård ska man vistas i den hela säsongen förstås, alla frön jag satt den här helgen är mer en chansning. Man får se och va glad om det blir nåt...

Några dagar i vårt hus.
Det är så fint här och vi har hållit på så mycket sen vi köpte huset för fem år sen.
Ändå är det såå mycket kvar som jag vill göra!
På vintern är det lättare att vara lite lejd back än på sommaren, då är det som om allt kommer över mej som jag vill få gjort och jag kan inte tänka på annat. Nu kan jag mer betrakta objektivt.
I somras gjorde jag i ordning ett rum innanför köket som varit förråd sen vi kom hit, jag målade med en ljus gul äggoljetempera på väggarna och listerna målade jag grå med linoljefärg.
Jag fattar inte varför, men jag tänker alltid att jag är i Norge när jag sitter där inne! Det är helt enkelt det norska rummet. Kanske är det något med ljuset, det reflekterar så vackert i de gula väggarna.
Norskt ljus alltså... Än så länge är det ett ganska tomt rum och det är så skönt! Jag har alltid velat ha ett minimalistiskt sovrum, men nu har jag ett minimalistiskt norskt rum istället.
Faktiskt var det en vän till mej som kom på besök som förstod vad jag menade när jag sa att det känns norskt, jag blev så glad att hon förstod att jag glömde fråga vad hon associerade till.

 

Stora Moren Dalarna Bergslagen

Jag älskar den där blöta dystra skogen i november och markerna som ligger tysta runt omkring. Men jag blir aldrig klok på varför jag gör det. Det är bara en kärlek som sitter djupt i bröstet på mej och den måste nog ha med barndom att göra. Den måste ha med talande träd att göra, med fåglar och stigar som la sej framför mina fötter och ville att jag skulle fortsätta gå. För tungt är det, melankoliskt gnagande och sorgesamt med granskogar i all oändlighet som suckar om järnmalm och kolmilor och horisonten som aldrig syntes till. Jag hittar en handfull trattisar bakom huset och massor av färskt älgbajs. Tvåhundra meter längre bort sitter jägarna i dimman i sitt torn. Vi hoppas förstås att inga älgar ska bli skjutna.
Inuti huset är det kallare än ute när vi kommer, en fuktig spänning som bara kan upplösas med eld i vedspisen hela långa dagen. Jag kommer igång med att gräva och bära sten, armarna blir långa och ömma. Händerna har vant sej av med fysiskt arbete sen sommaren, de blir torra och stela av att röra vid jorden.
Här vill jag vara. Så här vill jag arbeta. Jag behöver inte människorna att spegla mej i varje dag.
På nätterna sover jag i djupaste dvala, drömmer om grannarna i hyreshuset.
De kommer och hemsöker mej och snart är jag där igen. Allt detta varande som utspelat sej i skogen under några dagar tycks nu som en dröm.

Jag har glömt bort att skriva. Allt är rörigt. Inuti och utanpå. Det finns ingen som styr upp det heller, själv är jag okapabel. Jag försöker med en handskriven lista, den försvinner snart i kaoset. 

Hur kan det vara att allt plötsligt rullat igång från att vara stilla?

Det kan ju bara betyda att det inte behöver vara så...

Jag stannar i vallmokaplarnas rassel, hos kycklingarna som får bo hos Görel nu, i det gröna havsvattnet  i Spanien.