20 dagar senare.
Jag är pollenallergisk.
Vad är mening med att vara allergisk mot naturen?
Jag menar den egentliga meningen.
Nu när allt börjar spritta, då blir jag och alla andra allergos
helt spaka och trötta.
Precis tvärtemot,
mot vad man borde.
Jag vägrar acceptera.
Prövar ikväll att lägga tallbarr i vatten för att dricka i morgonbitti, det ska visst hjälpa.
Fösöker sluta äta vetemjöl.
Senare när björkarna savar, tappa på sav och dricka varje dag.
Ta antihistamintabletter.
Astmaspray.
Skölja näsan.
Skölja håret.
Stänga fönstren.

Tranbärsdans

Som gömda, glansiga päror i mossan under de små tallarna, växer några kvarglömda tranbär ännu.
Vi plockar dom utan vantar min son och jag,  fingrarna blir snabbt stelfrusna och tårna inuti gummiströvlar kröker sej av frost.
Vi låsas att vi ska gå hit imorgon, till precis samma tuva och att det är vår hemlighet.
Solen lyser på oss ute på myren, flygplanen gör långa moln på himlen.
Det är en salig förmiddag, tänker jag.
Jag ska vara tacksam, tänker jag, för såna här dagar.

 Jag har sovit så dåligt och drömt om döda djur.
Igår kväll såg jag flera avsnitt av Träpatronerna i SVTs öppna arkiv. Jag satt och hulkade framför skärmen med mina stora hörlurar. För att människan är slav, för att livet var så hårt, för att vi gjort så sorgligt av våran tid på jorden.
Jag ska ägna mej åt politiken, tänkte jag. Men jag tror inte riktigt på det....

The Ojnare Forest

Herrvreten

Nu är den vackraste tiden. Hundra nyanser av grönt när allt växande skjuter upp ur jorden. Jag skulle vilja vara i marken där allt händer, inte som människa men som ett ormbunksblad som sakta vecklas ut i vårsolen. Jag och Silas går till skogen och vi bara är där och tittar på allt som rör sej i vinden, i gräset. Ingen av oss vill gå hem, jag vill klippa av bandet till det praktiska livet som jag hela tiden måste styra upp och följa. Bara vill jag vara med min son i skogen och veckla ut mina blad.