Underbara värld!
När leendet aldrig tar slut!
Hur länge står man ut med sej själv?
Idag har jag lovar mej själv att aldrig mer prata illa om några människor.
Alla löften är heliga, man får göra så gott man kan för att hålla dom.
Jag har också lovar mej själv att jag ska le varenda jävla dag i resten av mitt liv,
för att det alltid finns ett barn som är vackert eller en fantastisk melodi som snurrar i hjärnan.

Igår var jag i Södertälje för att uträtta ärenden. Jag letade byxor till ett av mina barn, gick in i alla de vanliga affärerna som finns och GUD så OINSPIRARANDE! Jag vill inte köpa någonting överhuvudtaget! Allt är skitkvalitet, färgerna ser såå onaturliga ut, det riktigt luktar kemikalier! Och det kostar massor av pengar för SKIT! Vi är så genomlurade som köper allt detta! Som vi dessutom oftast inte behöver! Jag är glad att jag känner så här just nu, för jag vet att plötsligt blir jag blind och vill shoppa saker för att livet känns trisst.
Men visst, jag köpte iallafall nåt igår, strumpor behöver man ju, och härliga överdragsbyxor som barn hatar.

Buika - No habrá nadie en el mundo

Hon sjunger så vackert! Jag älskar hennes hesa röst full av lidelse. Efter att jag blivit spanskfrälst suger jag i mej allt som har lite duende, jag fattar ju ändå inte hälften, men känslan! När man vill gråta för att det är såååå bra!

Det känns väldigt inspirerande, men jag är inte helt säker på att jag förstår vad som menas.....
Tänker mej nån slags uppfinningsrikedom som får blomstra när ingenting annat återstår.

Totalt ur rutin efter en vecka hemma med sjuka barn.
Åh, jag som älskar vardag när allt är i sin ordning och alla går till sina dagliga verksamheter.
Nu tycks allt vara flytande, som snor, som ovissa timmar där man uppehåller sej.
Jag som har så mycket att göra! Stressmaran rider min rygg.
Och det är ju ändå jag själv som satt detta enorma hjul i rullning, hela tiden kommer det till nya projekt som ska tas om hand. Marknad igen, körkortsplugg, syltkok, måla om ateljen, läsa böcker för min kurs, backa runt hörn, parkera minst 100 gånger har körskoläraren sagt osv. Plus vikariera på lite olika jobb. Ska det alltid vara så här?

vin till jul

Här bubblar det till då och då i damejangen.
Jag håller på att göra svartvinbärsvin enligt ett recept där bären jäser på sin egen jäst, vildjäst.
Man häller i 8 sockerbitar om dagen i tre månader, och hoppas det blir rätt.
Det är jättespännande och det luktar redan vin!
Att jag inte kom på det här tidigare, det är ju en hit! (Om det blir bra förstås)

Jag lekte affär hela söndagen på Skillebyholms höstmarknad.
Hela veckans alla kvällar har jag förberett och med skräck studerat mina hundratals
klädesplagg och små kolijoxgrejer som jag ska sälja.
Så mycket saker!
Så mycket att förbereda! ÅH åh åh!
Men när jag väl stod där kl 10 på söndagmorgonen och alla människor började strömma till och solen lyste och himlen var knasterblå, då kändes det bara jätteroligt!
Och jag älskar min roll som försäljare, för det känns som jag leker, ingen kan väl ta mej på allvar heller, och om de gör det så spelar det ingen roll!
Egentligen vill jag lägga ner hela verksamheten med att samla på mej grejer på detta vis, men på
ett annat sätt ger det så mycket kärlek!
Jag fick så mycket vackert av alla! Flera gånger tänkte jag, vad är det som händer? Alla tar sej tid och stannar kvar och köper gamla grejer av mej, ler och är glada och kramas och allt! Och Mirja köpte till och med en väst som jag har sytt, det var så rörande att hon ville ha den! Och någon annan som jag inte kände köpte mina gamla barndomsspjäxor.
Va härligt för mitt ego! Så jag kanske inte lägger ner iallafall utan bara börjar tänka att det är ett kuriost inslag i det lilla livet.

Members of the Pussy Riot burn effigy Putin as they vow to continue thei...

Alltså mitt nya liv är något alldeles paradisiskt!
Idag har jag suttit i två timmar i streck och skrivit på en text om ett kök som jag var i som barn.
Jag var där på riktigt idag! Det var som när jag var liten och ritade bilder eller lekte, helt närvarande.
Barnen går på dagis och jag får ha de här timmarna för skapande, det är en lyx utan dess like.
Jag blir rädd att det ska försvinna när det smakar så gott.
Och jag vill så gärna göra det! Det är en guds gåva.