Från lekparken

Idag i lekparken med min yngsta son gjorde jag några spännande iaktagelser som jag vill dela med mej av.
Det kom ett helt dagis med sina fröknar, de var från ett vanligt dagis, inte waldorf.

Alltså vi bor i Järna som är fullt av alternativare, de flesta jag känner har sina barn i waldorfskola och waldorfdagis, mina barn också. Man har också ganska fasta ideer om hur man vill vara med sina barn, alltså uppfostra dem fast ingen skulle använda det ordet. Man vill tex inte begränsa barnen genom att säga nej mer än absolut nödvändigt, låta barnen ha sina känslor, inte stoppa deras ilska, gråt etc. Inte ge socker, film och tv-spel, behandla dem som jämnlikar, låta dem ta plats.
Så med allt detta i ryggsäcken studerar jag nyfiket hur de andra beter sej, som just inte verkar ha dessa uttalade ideer om hur det ska vara.
Nu inte sagt att något är bättre eller sämre, jag tycker verkligen att Järnapedagogiken är alldeles för överdriven många gånger och inte alls verkar göra gott för barnen utan tvärtom.
Nåväl, tillbaka till lekparken en av fröknarna helt upptagen av sin mobil och verkade allt annat än närvarande med barnen.
En flicka gick omkring för sej själv, en av fröknarna som paserade henne sa, va du ser sur ut då! Jag har ont i magen, svarade flickan.
Okej, hon fick sitta på en bänk och fröknarna var runt henne ett tag och disskuterade hennes magont, sen blev bara mobilfröken kvar i andra kanten av bänken, de pratade inte med varann flickan och hon, till slut reste sej fröken och gick bort till de andra vuxna som stod avsides och språkades medans barnen gungade.
Där satt hon kvar själv med ont i magen.
Och vad vet jag? Vad är bäst för barn? Kanske är det är att vuxna inte är så PÅ, och inte gör så stor sak av magont tex. men om detta hade varit min mellansons waldorfdagis på utflykt hade det sett så totalt annorlunda ut!
Jag har känslan av att fröknar och barn känner varann där, ett barn skulle aldrig sitta själv med ont i magen, utan självklart i en frökens knä, fröknarna skulle aldrig prata i mobil, de skulle vara närvarande i vad som hände i gruppen av barn, vara en del av dem. (Aldrig aldrig skulle de säga att nån såg sur ut)
Vad är rätt? Hur ska man vara för att få ett bra result? Vad nu det skulle vara?
En sak är säker, sättet att vara med barn i Järna är uttänkt, mentalt.
Det kommer inte från något nedärvt traditionellt ursprungssätt att uppfostra.
Jag kan sakna ett sådant basic sätt att vara förälder på, men i den här tiden, i den här delan av världen är allt väldigt mycket i huvudet.
Jag ställer mej i raden av nyandliga mentala föräldrar.

Inge mer dravel

Jag läste just en intervju med Torgny Lindgren och han kommenterade hur han inte vill skriva självbiografiskt, han gillar inte det självutlämnande skrivandet som folk ägnar sej åt i sina bloggar tex.
Ja men för fan, det tycker jag ju jag med! Så jag tog bort mitt senaste inlägg från i lördags, det var helt ointressant för nån att läsa, massa dravel om mitt lilla privata liv. Vem ska läsa det? Och varför?
Det känns helt rätt, från och med nu ska jag bara skriva sådant som verkligen känns viktigt, från hjärtat, inga jävla tacosrecept.

Nitin Sawhney - Nadia

Nitin Sawhney -Nadia
Så underbar låt att lyssna på i natten!

Some native american wisdom

Vlket underbart väder! Alldeles ljumt och sydlänskt.
Jag är spak och dimmig av för lite sömn, men på ett skönt lojt sätt
utan kontrollbehov och surhet.
I natt var jag vaken till halv två och kollade på Tarantinos film "Inglourious Basterds".
Jag vet ju att barnen vaknar vid 7, men jag kunde inte sluta titta, och dessutom var månen så vacker och det var höstdagjämning.

Jag går hela dagen och smider planer i huvudet för allt jag ska skapa och uttrycka, men när det blir kväll har jag ingen ork till nånting kreativt, fastnar framför dator som en annan soffpotatis.
Men jag drog ett kort ur en fin Native american wisdom tarotkortlek vi har, jag frågade vad jag ska göra med alla mina planer och drömmar, hur ska allt falla på plats?
Och kortet jag fick var perfekt, så brukar det vara tycker jag.
8 of earth, lita på att allt blir som det ska, och till det bästa. Du behöver inte kontrollera verenda detalj för att få som du vill. Allt utvecklas med största smidighet och skönhet när du inte försöker påverka det självklara flödet, stod det bla.
En sak i taget.
Det viktigaste först.
Lev oc låt leva.

Lite gnäll

Jag är själv med barnen en tid för A jobbar i Dalarna jag är så sluuut, orkar inte diska eller plocka upp tusen kulor från golvet. Vill bara kolla på film å va ifred.
I helgen var vi i vårat Stora Moren hus och det var konstigt, jag har redan sagt hejdå inför vintern i mitt hjärta. Det blir tydligt hur primitivt och komplicerat det är att vara där när det inte är sommar. Blött i gräset, kallt i huset, Elvin vill bajsa men absolut inte på dasset, mössen gnager i skåpet, diska och hämta vatten, nä jag orkar inte mer jobb nu! På det sättet är det härligt att komma hem till badkar och varma rum i lägenheten.
Allt stod iallafall orört i mitt lilla trädgårdsland, och blommorna hade slagit ut många fler och äpplena hade börjat falla från det skruttiga gamla äppelträdet, goda.
Snart kommer vinterkappan och lägger sej över det svenska landet i ett halvår, det är så himla länge och jag vet att jag ståår inte uuuuut när det blir januari och fortfarande är det sååå lång tid tills våren kommer.
Jag går i dessa tankar redan nu och kan inte helt tycka om hösten därför att.
Inget annat, inget nytt, bara undrar vem som röstade på Svd? Kollar folk i affären och undrar, var det han? Var det hon?

Föräldrarmöte

Vid det här laget har jag varit på en del föräldrarmöten. Ändå tycker jag det är spännande när alla föräldrar kommer samman och är vuxna, på kvällen och det är viktigt. Det känns som jag få vara med om något exklusivt.
Den här gången är mötet på min mellansons dagis, och alla som är där är helt underbara! Det är som om de visar mej sina hjärtan och jag kan inte annat än älska dem!
(Jag önskar att jag sa det till dom, men det skulle jag aldrig våga.)
Alla människokaraktärer är representerade där, och därigenom alla sidor hos mej själv, kanske är det därför jag känner all den där kärleken.
Jag glider ur mej själv och upp i taket och ser ner på ringen av alla färäldrar och fröknar, det är varmt och mysigt, det finns äpplen i en korg och te och äppelbullar som fröknarna bakat.
Vi pratar om utflykten på fredagar, eller så pratar vi inte om det, egentligen spelar det ingen roll allt känns bara så himla bra och generöst och tillitsfullt.
Jag älskar att känna mej som lilla jag och stora jag på samma gång.

en smak av frihet

Igår var jag i Stockholm.
Jag har inte varit där sen i maj, och inte utan barn
på mycket längre.
Det var en totalsurrealistsk upplevelse.
När man inte varit i en stad på länge är man så öppen,
allt går in djupt och nära.
Staden är människorna, förstod jag plötsligt, landskapet eller naturen
ser man inte mycket av där.
Jag såg på alla och tänkte,
bög, nyskild, nygift, hustrumisshandlare, nyfrälst, glad invandrare, lantis.
Mina steg var lätta, jag flög fram över Medborgarplatsen och längst Götgatan.
Alla röster och ljud av trafik, dofter och husfasader virvlade
runt min skalle som en karusell, det var härligt! Härligt att vara bara jag och härligt
med stad.
Sen träffade jag en kär vän mitt på övergångsstället, hon var så vacker, som en katt
som man vill kela med. Jag ville gå och dricka vin med henne, men jag var tvungen att ta tåget hem.

Aldrig mera marknad

Kära blog! Vilken underbar tillflyktsort du är!
Jag vill alltid skriva inlägg för att komma ifrån my duty
att vara hemmafru.
Nu ösregnar det, Elvin har två kompisar på besök, Silas sover
jag har smågråtigt och lagat lunch till alla.
Igår sålde jag på marknad och bestämde mej nästan helt för att,
det ska jag aldrig göra mer.
Det är såå jobbigt!!!
Marknad alltså.
Jag brukar alltid tycka att det är roligt
att stå och sälja när man väl fått upp allting,
det är som att leka affär.
Men igår kände jag mej bara falsk.
Köp! ville jag skrika,
håll inte på å vela snåljopar, köp!
Men det sa jag förstås inte, jag försökte vara diplomatisk
och trevlig som vanligt, men det gick nästan inte heller.
det har tagit stopp.
Jag vill inte hantera alla dessa grejer,
väskor, packa, förvara, kånka, stuva.
Det är inte jag.
jag är nåt annat, som jag inte vet.
Jag vill blomstra och utvecklas och gå vidare.
Jag vill skriva.
Det är ju vad jag egentligen vill.

Marknad

Imorgon ska jag sälja på marknad.
Jag måste gå upp jättetidigt och väcka och klä på alla barn.
Laga frukost att ta med som barnen kan sitta och äta på fällstolar
medans jag och A sätter upp tältet som jag ska sälja i.
Och det är jättetidigt, och jag vill vara ren och se förtroendeingivande ut.
Hade tänkt sova för länge sedan för att vara pigg och trevlig imorgon,
men nu har den minsta sonen vaknat och gråter och vill amma och jag börjar
känna mej irriterad och trött och sur,
som vanligt.
Aldrig blir det som man tänkt sej, och alltid reagerar jag som en tjurig
tonåring som inte får som hon vill.
Jag vill utvecklas! Jag vill förbli oberörd.

Lägenhetsliv

Det här skulle ju bli en blogg om husrenovering och trädgård, men just nu har jag inget att säga om det för jag är i LÄGENHETEN.
En fyrkant i luften med en massa folk ovanpå och under och åt sidorna.
Här sitter vi i varsin låda i luften i universum, och om man tar bort hela ytterväggen mot gården ser det ut som ett dockskåp.
Barnen älskar att bo här, de får full social träning, tröttnar man på någon finns det alltid någon annan att leka med.
På våran gård är det väldigt socialt, alltid barn och vuxn ute, de flesta
känner varann, folk hjälps åt, de små jordplättarna runt husfasaden är väl omhändertagna och odlade med bärbuskar, blommor och grönsaker.
Det är verkligen det bästa alternativet, om man nu ska bo i lägenhet.
Ett tag är det bra, jag vet inte hur länge.
Ingen vill väl dö här?

Idag flög en korp över höghusen och skrek, högt, högt upp i himlen flög den.
Den ropade på mej, att det är dags att åka till Stora Moren, för det är så vackert
där i gläntan i skogen.

Good Lord!

Halv 3 är mitt tålamod slut för dagen, jag orkar inte med barnen längre.
Jag vill vara ensam, inte serva eller torka eller höra någon gråta eller nåt!
Klockan 4 blir det tyst, lillis somnar, de andra två går ut på gården.
Jag käkar några gamla kolor som jag hittar i skafferiet för att gå igång.
Sen då? Nu då?
Jag kanske inte kan längre, vara själv.
Jag kanske bara kan vänta på att de ska komma in igen och behöva mej.
Till slut vet jag inte vad jag borde göra.

Söndagmorgon

Lyckost mej som har barn som älskar mej!
Det är så ofattbart, att få bli älskad av såna rena vackra varelser!
Jag tänker att jag inte förtjänar det, att de är så beroende av mej
att de inte har nåt val. Men jag känner ju kärleken, den strömmar ur dem
och den är riktad till mej.
Vi ligger i den stora sängen vid fönstret och ser på himlen, en på varje sida
av mej, de vill mysa och hålla om mina tuttar.
Det blir alltid bråk till sist om vem som ska ligga mest nära, men innan det
händer genomgår vi några underbara ögonblick av kärlek.

Vad ska vi göra idag? Solen vrållyser och septemberhimlen är hög och klar.
Vi kan inte styra upp nåt som vanligt, vi bara lallar runt tills det
blir vardag igen.
Fast nu äntligen har A gått ut med barnen lite så att jag kan skriva klart, då börjar jag städa istället på måfå lite här och där. Nej, sluta städa för i helvete! Skriv klart och gå sen ut i solen! Jag kommer inte ångra att jag inte städade mer i mitt liv när jag är död.

Vill lyssna på Beatles "black bird" just nu i jättehörlurar och stirra in i horisonten.
Jag tror vi åker till havet!

Fredagkväll i betongen

Vilket tvärt kast hit från skogen där vi tillbringat
hela sommaren.
Jag har redan glömt hur det är där, men jag vet att
jag känner mej alldeles annorlunda här mot där...
Det är som om hela jag inte finns här i lägenhetslivet.
Även om det är mycket jobb och slit på landet, för vi har det så primitivt,
så känns det ändå mera meningsfullt, och det vi gör är för oss.
Här börjar jag tänka på grannarna och deras liv, jag börjar bry mej om hur jag ser
ut och vad jag har på mej. Det har jag inte ägnat mycket tid åt under sommarmånaderna.
Visst är det kul också med det sociala livet i lekparken där alla känner alla.
Men jag har faktiskt inte saknat att umgås på hela sommaren.
Ja, det är helt visst två olika världar, båda bra men skogen bäst!
Och så har Andres syster åkt hem till Spanien, hon var med oss en månad här.
Det blir tomt...
Jag tänker på mina luktärtor i skogen, undrar om de står och doftar i den svala kvällningen?