Du kan gå ut i mörkret och se min kökslampa ännu lysa i fönstret. Jag sitter fortfarande här med första uppgiften i hemtentan och skriver, läser och svär.

Jag är så ovan vid att studera så här. Impulsstyrd och frihetstörstande, jag står fan inte ut.

Orden i boken retas och luras, kastar om sig och byter sida när jag går på toa för tjugonde gången. Jag måste få nåt att äta, stoppa i munnen, tugga, dricka, jag måste lägga mig på golvet, göra gymnastik, slå sönder nåt , skrika. Du har väl hört om det som studenterna i Flogsta i Uppsala gör varje kväll eller var det varje tisdag? Öppnar fönstret och bara vrålar rakt ut. Nu förstår jag verkligen. Flogstavrålet. Det är så fruktansvärt ansträngande att studera och läsa facklitteratur. FUCklitteratur. Jag har lovat mig själv att skriva klart i alla fall 3 frågor av 8, och jag har inte gjort 1 och en halv ännu. Åhhh! Jag vill fly.

Flyktinstinkt från allt som är jobbigt. Det här är mer som en terapisejour än studerande.

Jag ser mig själv utifrån, nån slags djur som måste hålla på och böka i en timme innan hon kan få lite ro framför datorn. Jag trodde jag var så snabb, men jag är så långsam. Det är mina händer som är snabba, de kan arbeta och gno snabbt och intensivt, jag kan röra mig fram och tillbaka och förflytta saker. Men min hjärna rinner som trögflytande melass mellan tinningarna, den måste höra och se orden och sammanhanget kanske tio gånger innan den öppnar sig. Men den minns inte för det, den bara registrerar. Jag är som ett urtidsdjur som vill äta godis och skriva fri dikt. Men det är inte synd om mig, faktiskt tycker jag det är komiskt, det är som ett roligt experiment. I alla fall idag.

1 januari 2018

Från en lånad lägenhet på Södermalm där jag tillbringar nyåret med min vän Karin och våra barn. En slags ickeplats, det här hemmet är inte vårt. Vi bebor det ett par dagar, lånar sängar och bestick. Rör oss fritt. Tänder lampor och spolar på toaletten. Som hotell, fast det är min kusins hem. I går på nyårsnatten gick vi ut i folkvimlet, trängde oss fram till en utsiktsplats där vi kunde se alla fyrverkerier över vattnet och gamla stan. Bara stod i 45 minuter och tittade. Det är så sällan vi bara står och tittar på samma sak jag och mina barn, har det någonsin hänt?
Flera människor vill ställa sig framför mig, en ung kvinna och en pappa med sin lilla dotter. De tittar vädjande och förväntansfullt på mig som om jag är en sån som säger "ja visst, ta min plats jag behöver inte se nåt." Jag ser kanske moderlig ut? Jag ser kanske lantis ut? Eller snäll? Eller dum?
Jag svarar allafall "nej, här står jag" och får förstås skuldkänslor och ansvarskänslor. Ser efter dem, om de hittar andra platser framför stora män och unga killar att tränga in sig framför längst stenmuren. Så klart inte. Ingen vill ge upp sin plats.
Men det sätter på något vis stämningen för det kommande året, tänker jag nu ett dygn senare. Jag ska ta plats, den plats som är självklar för mig i världen. För att jag får det och är värd det. Jag ska stå på främsta raden och se fantastiska fyrverkerier därifrån. Det är så givande att plocka bort sig själv ur  sammanhanget en stund och sätta sig i ett helt annat. Jag har med mig själv likaväl. Jag kan leva och verka på många ställen, jag behöver inte alltid gå i min lilla triangelform från Norrtuna där jag bor, till skolan där jag jobbar, Konsum, Ica och så hem igen. En en avstickare till huvudstaden vidgar sinnet på mig lika mycket som en lång resa till Österlandet gjorde när jag var i 20 års  åldern. Låt 2018 regna över oss alla som insikter av guld, modiga fantasier, låt det vackra blomma ur oss alla.